tisdag 16 december 2014

Den superintelligenta cyborgen - ett realistiskt hot mot mänsklighetens överlevnad

Kopplingen människa/maskin, dvs. sammansättningen av syntetiska delar, maskindelar, med organiskt levande vävnad, har i alla tider fascinerat författarna och filmmakarna inom den publikdragande science fiction-genren.

I rymdserien Star Trek exempelvis - med start på 60-talet och still going strong in på 2000-talet - konfronteras TV-tittaren med den ondsinta arten Borger. En blandning av mänskliga och syntetiska, maskinella, kroppsdelar. Dvs. en s.k. Cyborg, människa/maskin (se inlägget 13 aug., "Framtidens människa, ett hot mot Homo Sapiens?").

 I serien Terminator möter vi den människoliknande och massproducerade roboten Terminator - en cyborg av typen T-800, modell 101 - som på order av den onda superdatorn Skynet har till uppgift att utplåna den mänskliga rasen.

I den nu bioaktuella Transcendence med Johnny Depp i huvudrollen får vi göra bekantskap med vetenskapsmannen Will Caster, vilken vid tiden strax för sin död - efter ett attentat av terrorgruppen R.I.F.T. - låter ladda upp sitt medvetande till en superdator för att därmed få tillgång till evigt liv och utvecklas till en allt högre intelligens. 

För den skeptiske betraktaren kan naturligtvis allt detta upplevas som ren science fiction, dvs. spekulativa och verklighetsfrämmande framtidsvisioner utan någon fastare förankring i vetenskapliga fakta. En naturlig och möjligen lovvärd reaktion med tanke på alla de fantasifulla utsvävningar som förekommer inom genren, men utifrån dagens snabba utveckling inom den datatekniska vetenskapen så bör man nog vara lite försiktig med att fälla alltför hastiga omdömen.

Den forskningsgren inom datavetenskapen som är aktuell i de här sammanhangen - AI, Artificiell Intelligens - går för närvarande snabbt framåt, understödd av enorma investeringar, vilka i dagsläget bl.a. har gett oss den självkörande bilen, den digitala personliga assistenten, och inte minst företaget Swiftkey´s smartphone keyboard app som med hjälp av just AI kan förutsäga vilka formuleringar du vill konstruera på din mobiltelefons tangentbord. En applikation som i dag utnyttjas av hundratals miljoner användare jorden runt.

Ett avgörande mål för AI är att skapa en "maskinintelligens" vars mjukvara/programvara har förmågan att förbättra och utveckla sig själv. Att i egen regi imitera dem mänskliga tankeprocessen och dra erfarenheter och slutsatser utifrån ett oändligt kunskapsinnehav. Vi har då skapat en artificiell intelligens som vida överträffar den mest begåvade och intelligenta människan här på jorden. En superintelligens som dessutom kommer att kunna reproducera sig själv i en ständigt ökande hastighet. Det vill alltså säga en ny art: Cyborgen.

Den världsberömde fysikern Stephen Hawking menar att skapandet av den Artificiella Intelligensen kan betecknas som mänsklighetens största landvinning, samtidigt som han skarpt varnar för att det tyvärr också kan betyda slutet för mänskligheten. Människan riskerar helt enkelt att gå under i konkurrensen med denna superintelligenta varelse. 

Charles T. Rubin, professor i politisk vetenskap vid Duquesne university, Pittsburgh, Pennsylvania, pekar på att det inte finns några som helst garantier för att denna "Cyborg" kommer att vara vänligt inställd till mänskligheten. Tvärtom, möjligen, om denna nya, hyperintelligenta art finner att den mänskliga rasen är ett hinder för dess utveckling eller att mänskligheten som sådan kan betraktas som en anomali, någonting föråldrat och ofullkomligt, så kanske den helt simpelt drar slutsatsen att den bör förintas.

Trösten är väl att ledande forskare inom AI bedömer att det kommer att ta några hundra år innan detta mardrömsscenario kan komma att förverkligas. Det betyder förhoppningsvis att vi har gott om tid att diskutera kontrollen över forskningen så att vi därmed kan styra in den på en för mänskligheten positiv riktning.  

  

      

söndag 30 november 2014

"Varför dog min farmor? Vad har min farmor gjort för fel?"

Med tårfyllda ögon stod Nabila Rehman, 8 år, inför den amerikanska kongressen den 29 oktober 2013 och berättade om den där dagen i oktober 2012 då hennes älskade farmor Momina dödades av en amerikansk hellfiremissil, avfyrad från en drönare av typen "predator drone". Hela familjen, bl.a. farmor Momina och Nabilas bror Zubair, hade gått ut på ett fält i närheten av byn i nordvästra Pakistan för att plocka okrafrukter till den kommande Eid-högtiden. Efter ett tag hörde Nabila det välbekanta, surrande ljudet av en drönare på den klarblå himlen högt ovanför deras huvuden, följt av två ljudliga klick. Plötsligt blev allt mörkt, ett mörker fyllt av skräck, fasa och död. Nabila såg sin farmor kastas upp i luften och formligen söndertrasas av den häftiga explosionen. Samtidigt som hon i närheten av missilens nedslagsplats hörde det ångestfyllda kvidandet av små barn.

Det var alltså denna berättelse, denna sorgtyngda redogörelse för sin farmor Mominas död, som Nabila ville delge den amerikanska kongressen, det amerikanska folket, i hopp om att få ett svar på frågan: Varför dog min farmor?

Något svar fick hon naturligtvis inte. I stort sett klingade hennes berättelse ohörd. Av representanthusets 435 ledamöter infann sig endast 5. Övriga 430 ledamöter, liksom kongressen i sin helhet, vände henne ryggen och ansåg sig inte ens behöva hedra den sorgsna lilla flickan med att åtminstone lyssna till hennes berättelse. Som tur är återgavs hennes kongressbesök på YouTube där det i dagsläget har delats i över 70.000 gånger, tillsammans med artikeln i Al Jazeera som i sin tur delats  över 80.000 gånger

Vilken skillnad ändå mot den gången när Malala Yousafzai, hon som nästan mördades av de pakistanska talibanerna, besökte USA, talade i FN, och som, helt riktigt naturligtvis, hyllades av en hel värld. Och som dessutom välkomnades av president Obama i Vita Huset för en liten pratstund. När Nabila däremot gästade Washington DC satt Obama i samtal med styrelsen för Lockheed Martin, krigsmaterieltillverkaren med produktion av drönare på sin blodiga meny. Ett uppenbart förakt för en liten flicka på 8 år som har förlorat sin älskade farmor.

Å andra sidan så är det givetvis så att Malala är ett konkret och synligt offer för talibanerna, den amerikanska regimens uttalade fiende, och kan därför användas som en positiv symbol för den amerikanska krigsinsatsen. Nabila däremot tecknar genom sin berättelse en motbjudande och förfärande motbild av samma krigsinsats. En motbild som dryper av blod, död och outhärdlig terror.

 Enligt the Bureau of investigative journalism har det till dags dato utförts 404 drönarattacker på pakistanskt territorium. Totala antalet dödade beräknas till mellan 2400 - 3900; av dessa utgör civila dödsoffer mln. 420-960, varav omkr. 200 är barn. Det måste dessutom fastställas att detta är det blodiga resultatet av en drönarpolitik som står helt utanför demokratisk insyn och demokratiskt vedertagna principer. Ett program designat för utomrättsliga avrättningar, där USA tar sig rätten att i preventivt syfte avliva människor i främmande länder.

Då den amerikanske utrikesministern John Kerry påstår att "the only people we fire at are confirmed terrorist targets at the highest level", så är detta en sanning med betydande modifikationer. Enligt olika beräkningar, bl.a. utförda av the Bureau of investigative journalism och Stanford law school i USA, så uppgår beteckningen "highlevel targets", dvs. kända och högt uppsatta terroristledare och al-Qaidamedlemmar, till endast 2-4% av alla dödade. (se även Här!).

Svaret på Nabilas fråga, Varför dog min farmor?, lär nog dröja ännu ett tag, om den nu någonsin kommer att besvaras. Det var helt enkelt fel farmor.




   

   

   

         

  

måndag 1 september 2014

De dödade barnen i Gaza

De senaste siffrorna från israels aggressiva offensiv i Gaza - operation protective edge - talar sitt tydliga och blodiga språk: 2.104 dödade palestinier, varav 1.462 civila, inkl. 495 barn och 253 kvinnor [ Gaza emergency situation report, 28/8; FN:s kontor för samordningen av humanitär hjälp, UNOCHA ].

Den palestinska och oberoende organisationen för mänskliga rättigheter - Al-Mezan centre for human rights - redovisar en något högre siffra på antalet dödade barn, 504, och har dessutom sammanställt en namnlista på samtliga barn som dödats under de israeliska anfallen. Den tragiska uppräkningen av de dödade barnen har bl.a. publicerats av den ansedda engelska tidningen The Telegraph och kommer, enl. redaktören, att uppdateras allt eftersom.
"Hussein Yousef Kawari, 12 år, dödad 08.07.2014, kön: pojke. Basil Salem Kawari, 9 år, dödad 08.07.2014, kön: pojke. Yasim Mohamad Al Mustawaq, 3 år, dödad 09.07.2014, kön; flicka. Abdullah Ramadan Abu Ghazal, 4 år, dödad 10.07.2014, kön: pojke..."
Och uppräkningen fortsätter, on and on, i all evighet som det känns, tills alla de 504 dödade barnen har fått sina namn publicerade. En form av upprättelse, kan tyckas, om än ytterst blygsam. Men ändock, de döda barnen har identifierats och fått sina namn bekräftade och offentliggjorda.
"Raneem Jawdat Abdel Ghafoor, 1 år, dödad 09.07.2014, kön: flicka. Hamza Raed Thary, 5 år, dödad 16.07.2014, kön: pojke. Marwa Majid Al Batsh, 7 år, dödad 12.07.2014, kön: flicka. Nidal Khalaf Al Nawasra, 4 år, dödad 09.07.2014, kön: pojke..."
Hela listan kan läsas här! 


     


             

måndag 18 augusti 2014

Mardrömmen i Gaza

Den senaste rapporten ( Gaza emergency situation report), per den 15/8,  från UNOCHA - FN:s kontor för samordningen av humanitär hjälp - över antalet döda och sårade i Gaza bjuder på ytterst nedslående och hjärtskärande siffror. Enl. rapporten ska 1.917 palestinier ha dödats av den israeliska armén. Av dessa var 1.417 civila, inkluderande 459 barn och 239 kvinnor; 10.200 sårade, varav 459 är barn och 1.970 kvinnor.

Utan tvekan en blodig slakt som kommenterades av den kände amerikanske kolumnisten och f.d. utrikeskorrespondenten Chris Hedges i ett tal som ingick i en demonstration till stöd för det palestinska folket i Gaza lördagen den 9 augusti i New York City.

Talet hölls inom ramen för den bibliska föreställningen om judarna som Guds egendomsfolk enligt det förbund som Gud slöt med patriarken Abraham och där "det förlovade landet", Kanaans land - bl.a. det nuvarande Israel - gavs som gåva av Gud till Abraham och hans efterkommande: "På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: 'Åt din säd skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden Frat...' "(1Mos. 15:18).

Talet inledning lyder som följer:
"Gud's förbund i det förlovade landet gjordes inte med piloterna på stridsflygplanen F-16 som släppte 500-kilos bomber på Gaza's anhopning av betongruckel. Det slöts inte heller med piloterna på attackhelikoptrarna Apache och Cobra som avlossade sin dödliga eld mot överbefolkade flyktingläger. Det ingicks inte heller med drönarpiloterna (drone operators) som kliniskt mördar barn...utanför moskéerna. Inte heller slöts förbundet med besättningarna på pansarvagnarna M-60, eller med artilleriets manskap, som mördar familjer vilka i skräck kryper intill varandra i sina hem. Eller med kanonbåtarna som slaktar pojkar som leker på stränderna..."
Läs fortsättningen av talet här! Eller ta del av videon på You Tube (från en länk i början av webbsidan). 

Chris Hedges riktar också i talet skarp kritik mot det politiska etablissemanget, och mot den undfallande tidningspressen, "our compliant media", som genom sin vägran att fördöma Israels pågående och uppenbara krigsbrott sviker minnet av de som mördats i andra folkmord, "genocides, from the Holocaust to Cambodia to Rwanda to Bosnia." En kritik som inte minst bör drabba svenska politiker och svenska tidningar.

Jag ber er,Läs talet!      



         



    



   

onsdag 13 augusti 2014

Framtidens människa, ett hot mot Homo Sapiens?

Kommer ni ihåg rymd-serien Star Trek vars första avsnitt ska ha visats på TV i slutet av 60-talet? Många versioner av serien, med efterföljande spelfilmer, har sedan dess producerats och erhållit ständigt högre publiksiffror. Den version som jag personligen tänker på, och vilken jag fascinerad följde i slutet av 90-talet - med början 1998 tror jag - hette "Star Trek: Voyager", där vi får följa "Stjärnflottans" stolta rymdskepp "USS Voyager", ingående i den galaktiska federationen "United federation of Planets", och under befäl av commander Kathryn Janeway. Voyager's huvudsakliga uppgift var att utforska galaxen och rapportera om nya världar och främmande civilisationer. Oturligt nog blir man fast i den s.k. Deltakvadranten, en del av universum som ligger sjuttiofemtusen ljusår från jorden. Ni kan ju själv inse svårigheten i att snabbast möjligt ta sig därifrån och hem till den efterlängtade planeten Jorden.

Alltnog, i sina försök att hitta s.k. "maskhål", revor i rumtiden, vilka skulle påskynda hemresan till Tellus för USS Voyager, stöter man på en mängd fientligt sinnade arter och varelser med humanoida drag. På stjärndatum 50614.2 konfronteras man med en art som sedan urminnes tider hade fyllt det kända universum med oförliknelig fasa: Borgerna! En art vars individer utgjorde en blandning av humanoid och maskin. En s.k. Cyborg, dvs. en sammansmältning av syntetiska kroppsdelar, maskindelar, med organisk, levande, vävnad. Borgerna avlägsnade helt enkelt olika typer av kroppsdelar, ex. armar, ben, ögon etc., på dem man infångat, och ersatte dem med implantat av olika slag. Den cyborg som vi ser på bilden ovan kan möjligen vara "The Borg Queen", borgdrottningen, som residerade över "Unimatrix 01". Hon identifierade sig med orden: Jag är början, och slutet. Jag är den som är många. I am the Borg!"

Nåväl, to the point! Ska detta ses som ren science fiction, eller kan man skönja någon liten gnutta realism i allt detta? Svaret på den frågan måste bli att grundtankarna bakom den här beskrivna framtidsvisionen, med fokus på arten Borger, inte helt och hållet kan betecknas som fria fantasier. Ny, eller nygammal, forskning, utförd av DARPA - The US Department of Defense Advanced Research Projects Agency - pekar på en inte alltför avlägsen framtid där liknande tankegångar kan bli förverkligade.

DARPA har inlett ett projekt som har begåvats med namnet "Restoring Active Memory project" (RAM). I korthet går projektet ut på att utveckla en hjärnprotes, ett implantat, som ska förbättra minnesfunktionen hos människor med svåra hjärnskador och trauman av olika slag, liksom människor som lider av Alzheimer och andra hjärndefekter. Så långt allt väl naturligtvis. Ett sådant implantat är väl troligen tänkt att placeras inom skallbasen.

Men därigenom är givetvis även dörren öppnad för än större ingrepp i syfte att expandera och väsentligt utvidga den mänskliga hjärnkapaciteten. Man kan ex. tänka sig att ovanstående "minnesimplantat" inopereras även i människor med normala minnesfunktioner för att på så sätt kraftigt utöka minnets kapacitet. Det är ju egentligen bara fantasin som kan sätta gränser för de möjligheter som öppnar sig då det gäller att utveckla olika hjärnimplantat som avsevärt kan förbättra våra hjärnfunktioner i en mängd olika avseenden, både i mental, intellektuell och fysisk mening.

Vi närmar oss alltså visionen av en ny art, en cyborg - låt oss kalla dem Borger i brist på ett bättre namn - där en typ av små, externa hårddiskar och implantat har installerats på lämpliga platser på människokroppen och i det mänskliga kraniet,  ingående i ett neuralt nätverk med hjärnans olika kärnor och vindlingar i centrum. Det är alltså inte helt orimligt att i slutändan tänka sig en ny art som består av en blandning mellan människa/humanoid och maskin. Dvs. en Cyborg!

Jag avslutar därför också det här inlägget med dess rubrik: Framtidens människa - maskinen, cyborgen - ett hot mot Homo Sapiens? Kan vi förvänta oss att Star Trek's vision om ett krig mellan människa och maskin, The Borg, i någon diffus framtid kommer att förverkligas?



PS. För mer information om DARPA's forskning se här! och här!

        

    

      

     
                          

lördag 19 juli 2014

Israelisk statsterror

I april i år kidnappade terrorgruppen Boko Haram 200 skolflickor i nordöstra Nigeria. Ett illdåd som gav upphov till ett välförtjänt ramaskri av vrede i världen. Bl.a. gick utrikesminister Carl Bildt ut med en debattartikel i SVT Opinion den 16 maj som illustrerades med en bild på honom själv hållande ett plakat med texten: "Bring back our girls". Detta som ett led i den kampanj som hade initierats av Michelle Obama- president Obama's hustru -, som någon tid dessförinnan hade gått ut i pressen med ett liknande plakat med samma text. 

I den militära offensiv mot Gaza som den israeliska militärmakten påbörjade för ett par veckor sedan har hitintills 264 människor dödats. Enligt FN:s beräkningar är ca. 80% av offren civila, därav 50 barn. 

Jag förväntar mig nu, vilken minut som helst faktiskt, att den svenske utrikesministern Carl Bildt publicerar sig själv med bild där texten självklart lyder: "Save our children in Gaza".   

Av någon anledning tvivlar jag nu på att detta kommer att ske. Eftersom någon liknande publicering från Vita Huset ännu inte sett dagens ljus, så finns det ju inte någon rimlig anledning för Carl Bildt att agera i saken.

Svensk utrikespolitik i ett nötskal.

      

måndag 14 juli 2014

Sveket mot de misshandlade barnen

På valborgsmässoafton i år, 30/4, hittades en 8-årig flicka mördad efter att under en längre tid varit offer för grov och upprepad misshandel.

Någon vecka därefter, den 8 maj, påträffades ett 2-årigt barn i Huddinge, Stockholm, efter alla tecken att döma misshandlat till döds.

Tyvärr är dessa tragiska fall av regelbunden barnmisshandel endast toppen på ett omfattande isberg. I genomsnitt mördas 5 barn per år som en konsekvens av våldsrelaterade omständigheter. Barnmisshandeln som sådan, riktad alltså mot barn under 18 år, uppgår till ca. 14% av den svenska barnpopulationen. Av dessa 14 % utgör omkr. 4 % allvarlig och upprepad misshandel. Dvs. sparkar, skållning, slag med knytnävar eller andra tillhyggen, stryptag, etc.. ( se bl.a. Här! och Här!).

Glädjande nog har antalet polisanmälningar om misshandel mot de allra yngsta barnen, de mellan 0-6 år, ökat stadigt under senare år. År 2005 noterades 1.096 anmälningar och för år 2013, den senaste noteringen, 3.261. En ökning alltså under dessa år på närapå 300 %, en tredubbling av antalet anmälningar. Dock måste sägas att mörkertalet, även med hänsyn tagen till denna höga anmälningsfrekvens, är ofantligt stort. En år 2011 utförd undersökning rörande ett stort antal misshandelsfall - 0-17 år - pekade på att endast 7% av offren hade anmält saken för någon myndighet (Annerbäck, 2011).   

Men trots denna positiva benägenhet hos det svenska folket att i allt större utsträckning anmäla fall av barnmisshandel till polisen har någon motsvarande tillnyktring inte skett hos de rättsvårdande myndigheterna, framför allt då polis- och åklagarväsendet. Mycket få av dessa brott blir nämligen uppklarade. Av sammanlagt 14.137 fall av misshandel mot barn 0-6 år som anmäldes under åren 2009 - 2013, kunde endast 1.319 fall klaras upp. En uppklaringsprocent på ca. 9 %, en ur alla synpunkter skrämmande låg siffra. Än mer generande ur den synpunkten att dessa myndigheter - polis-och åklagarväsendet - tilldelas drygt 23 miljarder kronor i sin årliga budget (Våld mot barn, 2014).

I FN:s konvention om Barnets rättigheter, vilken ju Sverige har undertecknat, kan vi i paragraf 19 läsa bl.a. följande: "Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa  och sociala åtgärder...för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ene förälderns, vårdnadshavarens eller annan persons vård."

Det innebär alltså uttryckligen att när nio av tio polisanmälningar om misshandel av små barn läggs ner så utgör det ett flagrant brott mot bl.a. ovanstående paragraf i FN-konventionen om Barnets rättigheter och därutöver ett tydligt tecken på ett professionellt misslyckande av i synnerhet polis och åklagare. Och detta trots alltså alla de miljarder som man har till sitt förfogande.

Men framför allt ett enormt svek mot de mest utsatta barnen.                   

  

onsdag 18 juni 2014

Den styrda evolutionen: designade bebisar

En expertpanel inom det engelska hälsodepartementet (U.K. Department of Health) har i dagarna publicerat en rapport där man talar om möjligheten till genetisk manipulation i det hedervärda syftet att hjälpa en speciellt utsatt patientgrupp att föda välskapade bebisar. Defekter i dessa kvinnors mitokondrier, dvs.i cellens energikälla, kan leda till att fostren bär på sjukdomsanlag som i ett senare skede kan resultera i bl.a. grava hjärtproblem, olika muskelsjukdomar, utvecklingsstörningar etc..

Tekniken innebär i korthet att ägget - antingen före eller efter befruktningen - töms på sitt kärn-DNA vilket sedan införs i ett donatorägg med ett friskt mitokondrie-DNA. Embryot, det befruktade ägget, kommer alltså att bära på arvsanlag, DNA, från tre personer: modern, fadern, men alltså även mitrokondriellt DNA från en tredje person, donatorn. 

Skulle metoden godkännas, vilket det engelska hälsodepartementet naturligtvis hoppas på, så skulle Storbritannien bli det första landet i världen att tillåta genetisk manipulation på mänskliga embryon. 

Även den amerikanska motsvarigheten till socialstyrelsen i Sverige, FDA (Food and Drug-administration), granskar för närvarande samma metod men har ännu inte gett grönt ljus till verksamheten.

Kritiken, stundtals intensiv, pekar framförallt på att om metoden skulle godkännas kommer den vetenskapliga professionen, liksom mänskligheten i stort, att befinna sig på ett sluttande plan där både vetenskapsmän, och föräldrar givetvis, frestas att genetiskt manipulera, designa, embryon utifrån vissa önskvärda egenskaper, både mentala och fysiska.

Resultatet av den här typen av genetiska manipulationer i en större skala, om den nu accepteras, kan avläsas först på kommande generationer.

"Miffo" eller människa? 

  

  



       

       

söndag 8 juni 2014

De grova gruppvåldtäkterna i Indien

Ännu en av dessa grova, brutala, och helt ofattbara våldtäkterna i Indien har kommit till omvärldens kännedom. En av ofantligt många, ska sägas. Den skamliga statistiken talar om tre våldtäkter i timmen i Indien. Enligt den allmänna meningen många fler eftersom offren i alltför stor utsträckning inte anmäler våldtäkten. Antingen pga. rädsla, eller helt enkelt därför att man inser det meningslösa i en anmälan som troligen aldrig kommer att utredas.

Bakgrunden till den senaste våldtäkten är följande: två flickor, 14 resp. 15 år gamla, från byn Katra Shahadatganj, gick till ett närliggande fält strax utanför byn eftersom man saknade toalett i hemmet. Det var det sista någon såg eller hörde från dem. Några timmar senare hittades de av bybor. Våldtagna, strypta, och därefter upphängda i ett mangoträd.

Då en av flickornas pappa gick till polisen för att anmäla våldtäkten, så föll han ner på knä och bad dem gråtande att göra något. Han blev utskrattad och ombedd att lämna polisstationen.

En av delstatsministrarna i Narendra Modi's regerande parti, BJP, kommenterade: "våldtäkt är ett socialt brott...ibland är det rätt". Sufflerad av inrikesministern i delstaten Madhya Pradesh, Babulal Gaur: "Pojkar begår misstag..." Två repliker som på ett upplysande sätt beskriver de indiska myndigheternas perverterade uppfattning om kvinnor och kvinnors rättigheter. 

Avaaz.org, den internationella människorättsorganisationen som jag har skrivit om tidigare (se här! och här!), har nu utformat en petition till stöd för de senaste våldtäktsoffren liksom för skyndsamma politiska åtgärder för att en gång för alla göra slut på den indiska våldtäktsepidemin. Bl.a. vill man att det indiska parlamentet röstar igenom den s.k. Womanifesto-planen. Ett politiskt manifest som i ett flertal punkter av både juridisk, medicinsk, och polisiär karaktär - och inte minst genom en grundläggande utbildningsreform - försöker att komma till rätta med den barbariska våldtäktsmoralen i landet.

Petitionen lyder inledningsvis:
Till Indiens premiärminister Modi:
600 miljoner kvinnor och flickor i Indien saknar personlig säkerhet. Som medborgare i världen står vi sida vid sida med det indiska folket och kräver omedelbara åtgärder för att sätta stopp för våldtäktsepidemin. Vi begär att ni genast accepterar och genomför den s.k. Womanifesto-planen och därmed säkerställer tryggheten för landets samtliga medborgare.

Du som läser dessa rader gör som jag och signera uppropet här!
     
   

  



   
  

måndag 26 maj 2014

"Do not dissent!" Den amerikanska statens metoder för att krossa proteströrelsen Occupy Wall Street.

Cecily McMillan, Occupy Wall Street-aktivisten som jag skrev om i föregående blogginlägg - Slagorden ekade i rum 1116, Manhattan Criminal Court...- dömdes i måndags, 19 maj, till fängelse i tre månader och 5 års "probation", skyddstillsyn, för att ha misshandlat en polisman under tjänsteutövning. Sanningen var ju närmast den, vilket jag också diskuterade i blogginlägget för den 11 maj, att Cecily blev utsatt för sexuella trakasserier från polisman Grantley Bovell, varvid hon som en helt naturlig reaktion på angreppet lyckades tillfoga honom en mindre "blåtira".

Men i det här fallet, liksom i många andra åtal och arresteringar av Occupy-aktivister, spelar den s.k. sanningen en underordnad roll. Målet för staten i det nu föreliggande domslutet mot Cecily McMillan är givetvis, i likhet med alla de övriga politiska rättegångarna mot Occupy Wall Street-rörelsen, att statuera ett avskräckande exempel för att därigenom varna medborgarna för alltför högljudda och organiserade protester mot den rådande politiska ordningen. "Det enda 'brott' som Cecily McMillan har begått", skrev den kände amerikanske kolumnisten Chris Hedges, "var att delta i en fredlig massprotest".

"Probation", skyddstillsyn, är en vanligt förekommande straffsats i de rättegångar som följt på tusentals arresteringar av Occupy-aktivister. En mycket effektiv åtgärd som neutraliserar och tystar den politiske dissidenten genom att låta hotet om ett kommande fängelsestraff hänga som ett damoklessvärd över aktivistens huvud. En protest till och du åker in!

Som ett led i den amerikanska regimens ambition att med hårdföra metoder krossa den irriterande proteströrelsen Occupy Wall Street såg man genom fingrarna med polismaktens uppenbara och olagliga brutalitet då det gällde att sätta stopp för protestyttringarna. Rapporten om detta, "Suppressing Protest: Human Right Violations in the U.S. response to Occupy Wall Street" - utförd av New York University School of Law + Fordham Law School - dokumenterar bl.a. följande punkter ang. speciellt polisens agerande i New York City:


  • Aggressiva och i numerärt avseende oproportionerligt massiva polisstyrkor gentemot fredliga demonstranter, åskådare och journalister.
  • Blockering av och brott mot pressfriheten.
  • Omfattande övervakning av fredliga protestyttringar.
  • Våldsamma och nattliga räder mot lugna och ordnade tältläger.
  • Oberättigade avspärrningar av det offentliga rummet och skingrande av fredliga demonstranter.
  • Godtyckligt myndighetsutövande och grundlösa arresteringar, m.m.,m.m.
  • Läs hela rapporten här!


Ett måhända pikant inslag i rättssaken mot Cecily McMillan är att hon fick besök i fängelset av punkgruppen Pussy Riot, världskända för ett regimkritiskt performance framför altaret i Kristus Frälsarens Katedral i Moskva för en tid sedan. En hel värld fördömde naturligtvis det efterföljande fängelsestraffet för punkgruppen och kritiserade i hårda ordalag president Putins förkastliga agerande i fallet. Bl.a. uttryckte den amerikanske presidenten Barack Obama stor besvikelse över hur det ryska rättsväsendet fungerade. Ur den synpunkten måste det ju då vara extra genant för den amerikanske presidenten då Pussy Riot uttalade sitt oreserverade stöd för Cecily och skarpt fördömde både åtalet och domslutet mot henne. Medlemmarna i Pussy Riot ansåg att det förekom stora likheter mellan deras fängelsedom och McMillan's: "Vi fängslades för exakt samma orsak."

Mot den bakgrunden så kanske man kan se vissa likheter mellan de ryska och amerikanska myndigheternas agerande då det gäller att förhindra och sätta munkavle på politiska protestyttringar.

"Do not dissent! som sagt.



    





  



   

söndag 11 maj 2014

Slagorden ekade i rum 1116, Manhattan Criminal Court: "Korruption är bränslet, domstolen är verktyget", då Cecily McMillan fälldes för polismisshandel. "Shame...shame", skrek hennes anhängare i vredesmod

Kommer ni ihåg Occupy Wall Street-fenomenet? Proteströrelsen i USA som föddes i Zuccotti Park i New York i september 2011 och som vädrade sin vrede mot den sociala och ekonomiska ojämlikheten och den finansiella elitens omåttliga inflytande över den politiska demokratin. "We are the 99%", en slogan som användes flitigt och som därmed vände sig mot den ekonomiska fördelningspolitiken som koncentrerade makt och förmögenheter till en ynka minoritet av befolkningen, uppskattad till 1%.

Rörelsen hade inledningsvis stora framgångar och spred sig som en löpeld över den amerikanska nationen. Till regimens förtret givetvis. Efter hårda, brutala och delvis kriminella polisiära åtgärder, understödda av politiska och juridiska insatser, lyckades myndigheterna till slut slå sönder proteströrelsen och skrämma anhängare och aktivister till tystnad och passivitet. Enligt den kände amerikanske kolumnisten och f.d. utrikeskorrespondenten Chris Hedges var regimens budskap följande: "Uttryck ingen avvikande mening (Do not dissent)." Om allt detta går att läsa i en högintressant rapport utförd av New York University School of Law i samarbete med Fordham Law School: "Suppressing Protest: Human Right Violations in the U.S. response to Occupy Wall Street."

Men vad var det då som hände Occupy Wall Street-aktivisten Cecily McMillan och som till slut tvingade henne inför domarskranket i Manhattan Criminal Court?

Följande är känt: Tillsammans med många andra Occupy-anhängare var Cecily McMillan i Zuccotti park den 17 mars 2012 för att fira halvårsdagen av rörelsens tillkomst. Efter ett tag attackerades hon bakifrån av någon som med ett kraftigt grepp tryckte till om hennes högra bröst. För att försvara sig, och som en naturlig reaktion på angreppet, stötte hon till med höger armbåge bakåt och träffade därmed den attackerande personen under ena ögat. Strax därpå finner hon sig nedslagen på marken, misshandlad och skakande av krampryckningar. Hon vaknade senare upp på ett sjukhus i närheten, fastspänd till sängen av ett par handklovar. Till saken hör också att hennes advokater, Martin Stolar och Rebecca Heinegg, kunde lägga fram bildbevis inför domstolen på de skador som hon erhöll vid överfallet.

Det visade sig emellertid att förövaren av misshandeln var polisofficer Grantley Bovell. Vid tillfället var han civilklädd och legitimerade sig heller inte som polisman i tjänst för Cecily McMillan. Det framkom dessutom vid en närmare granskning av de inblandade i affären att han redan vid ett par tidigare incidenter varit föremål för New York-polisens avd. för interna polisutredningar. Även då för misstänkt polismisshandel.

I normalfallet anser man att saken troligen hade betecknats som ett fall av polisbrutalitet och Cecily McMillan hade fått en ursäkt och möjligen någon form av skadeersättning av staden New York.

 Tyvärr fanns det ingenting som var normalt med det här fallet. Av den enkla anledningen att Cecily McMillan var en av myndigheterna känd Occupy-aktivist och därmed ett uppenbart och lovligt offer för statens behov att statuera kännbara exempel. Målet var ju, och är, enl. bland många andra den amerikanske kolumnisten Chris Hedges, att radera ut Occupy Wall Street-rörelsen och genom stränga åtgärder och hot skrämma eventuella efterföljare så att uppkomsten av liknande proteströrelser kan förhindras.

McMillan åtalades därför, i sin tur, för misshandel av en polisman i tjänsteutövning - Bovell kunde tydligen uppvisa ett blåmärke under sitt ena öga - och dömdes nu i måndags, 5 maj, för misshandel av polisofficer Grantley Bovell och för att ha hindrat honom från att fullgöra sin lagenliga plikt som polisman. Straffsats följer senare. Men hon står inför en uppenbar risk att dömas till sju års fängelse. Androm till skräck och varnagel, som det hette förr i tiden.

En av kommentarerna till domen löd: "Kom ihåg, Cecily McMillan kommer att stängas in i en bur, i månader, kanske år, därför att hon blev misshandlad av polisen vid ett protestmöte."

Och det efter en rättegång som av bl.a. den amerikanska tidskriften The Nation rubricerades som "Den skandalösa rättegången mot Cecily McMillan."
   

    

  



     

lördag 26 april 2014

Mobbning ett allvarligt brott mot liv och hälsa

Blogginlägget för söndagen den 2 februari det här året hade rubriken: "Mobbning är ett brott som bör införas i brottsbalken". Kravet på en kriminalisering av mobbning, vilket diskuterades i det inlägget, har blivit än starkare mot bakgrund av en forskningsrapport som i dagarna publicerades i den amerikanska tidskriften American Journal of Psychiatry, med titeln Adult health outcomes of childhood bullying victimization. Forskningsteamet bakom rapporten har haft tillgång till data rörande 7.771 individer som alla har varit utsatta för mobbning av olika grad. Gruppen har studerats alltifrån 7 års ålder ända upp till 45 resp. 50 års ålder. Detta har alltså möjliggjort för teamet att utifrån de tidiga mobbningstillfällena kunna utvärdera dess verkan på det "mogna" livet.

Det är givetvis en skrämmande läsning. I rapportens sammanfattning (Conclusions ) läser vi följande: "Barn som är mobbade - och framför allt de som är regelbundet mobbade - fortsätter att vara i riskzonen för svåra negativa konsekvenser rörande både den sociala och ekonomiska livskvalitén, liksom deras hälsomässiga status, ännu 4 årtionden efter den ursprungliga mobbningen."

Bland de "svåra negativa konsekvenserna" har följande tillstånd registrerats: höga nivåer av ångest- och depressionssyndrom, självskadeproblematik, självmordstankar, regelrätta självmord och självmordsförsök, psykosgenombrott, andra mentala problem av varierande art, en självbild i ruiner, liksom en kraftigt reducerad livslust parad med en stressfylld förväntan om en lika djävlig framtid. Till de rent sociala bitarna hör en hög arbetslöshet, en låg utbildnings- och inkomstnivå, stora ekonomiska svårigheter och en påfallande brist på skyddande och stödjande sociala nätverk. 

Många gånger alltså ett förstört liv, ett liv i spillror.Brottslingen, mobbaren, har visserligen inte mördat sitt offer i fysisk mening - vilket ju om så hade varit fallet kunde ha gett honom livstids fängelse - men han har mördat i någon existentiell mening. Han har begått en form av själamord, vilket lagstiftaren kanske borde fundera på vid nästa revidering av brottsbalkens mordparagraf (3 kap. 1§ ).

Med tanke på ovanstående, och allt annat sammantaget, förordar jag alltså en kriminalisering av mobbning, varvid brottet bör ingå i brottsbalken enligt förslagsvis följande definition (utarbetad av Barnombudsmannen ): "Utfrysning och andra upprepade och systematiska fysiska och/eller psykiska negativa handlingar som syftar till att bryta ned offret psykiskt eller på annat sätt försätta honom/henne i en situation av underlägsenhet eller vanmakt."

PS. I böckerna om Harry Potter av J.K. Rowling så finns det ett antal varelser som hon kallar för Dementorer. Jag är övertygad om att idén till dessa ondsinta karaktärer kommer från hennes personliga erfarenheter av mobbning i verkliga livet. Om än inte själv utsatt, så tror jag att hon har sett fenomenet på nära håll. Likheterna mellan en dementor och en mobbare är ju faktiskt slående. Läs här några av de egenskaper som utmärker en sann dementor: "Som föda suger de i sig lyckliga minnen ur sina offer, så att de blir lämnade med inget annat än minnena av de mest förfärliga händelserna i deras liv...Det värsta en dementor kan göra är att sätta sin mun mot någon annan och suga själen ur denne, en så kallas dementorskyss."

En dementor tycks ju, efter denna beskrivning, vara själva urtypen för en mobbare.

Vi hörs! 

     

    



          

måndag 14 april 2014

Seymour M. Hersh - en av USA:s ledande journalister - i ett avslöjande reportage om Syrien och gasattacken i Ghouta. Vem bar skulden?

Mitt blogginlägg för dec. 18, 2013, kröntes av rubriken: "Än en gång: Vem bar egentligen ansvaret för giftgasattacken i Syrien den 21 augusti i år? Vems sarin var det?"

Inlägget var ett referat av den granskningsrapport som en av USA:s mest erfarna grävande reportrar, Seymour M. Hersh, hade publicerat i den brittiska tidskriften London Review of Books. Artikeln rubricerades Whose Sarin?, och baserades på reporterns omfattande nätverk inom den amerikanska underrättelsetjänsten samt inom delar av den amerikanska militären. Rapporten utmynnar i en som det verkar mycket väl underbyggd slutsats: Bashar al-Assad, och den syriska regimen, var med stor sannolikhet oskyldiga till giftgasattacken i Ghouta den 21 augusti förra året. Åtminstone tycks det föreligga en hel del fakta som talar för den saken. I juridiska termer kan man kanske tala om ett mycket starkt indiciemål. Hersh bygger sin argumentation på en serie väl underbyggda indicier som i slutändan bildar en mycket stark kedja: den syriska regimen var oskyldig till attacken, skulden bör sökas hos de rebellfraktioner som var, och är, nära associerade till al-Qaida.

Hersh avslutar sin artikel Whose Sarin? med en intressant fråga: varför avstod president Obama från att bomba Syrien om han nu var så säker på den syriska regimens skuld? Vad hände egentligen då bara några dagar återstod innan den massiva bombningen - "a monster strike" - skulle ges klartecken?

Svaret ges av Hersh i en ny artikel i samma brittiska tidskrift, London Review of Books. Under rubriken "The red Line and the Rat Line", publicerad den 6 april: "Obama's plötsliga kursförändring hade sitt ursprung i Porton Down, det brittiska försvarets laboratorium i Wiltshire. Den brittiska underrättelsetjänsten hade kommit över ett prov på det sarin som användes i attacken den 21 augusti. Analysen av detta prov utvisade att den typen av kemgas inte ingick i den syriska regimens kemvapenarsenal."

Därmed ansågs saken i det närmaste klar. Eller som en underrättelseofficer uttryckte sig: "Man försöker lura oss"  ( 'We´re being set up here' ).

"The Joint Chiefs of Staff", de amerikanska försvarsstabscheferna, varnade därefter presidenten att om han, trots Porton Down-analysen, angrep Syrien så kunde ett sådant anfall betecknas som ett icke försvarbart aggressionskrig.

Resten är historia som man brukar säga. För att undanröja straffaktionen från västmakterna har Syrien undertecknat ett avtal som ålägger  regimen att göra sig av med sitt förråd av kemvapen. Där är vi nu.

Den heta fråga som nu återstår är naturligtvis: vem var då skyldig till gasattacken?

Enligt Hersh var det känt sen länge att den turkiska regeringen hade inlett ett omfattande samarbete med al-Nusra - en rebellgrupp med nära band till al-Qaida - i bl.a. ämnet kemisk krigföring. Premiärminister Erdogan's ambition var att konstruera någon typ av händelse - "a false-flag operation", vilken sedan kunde skyllas på den syriska regimen - som gjorde att president Obama skulle vara villig att överskrida "The Red line", den röda linje som Obama hade hotat al-Assad med. Om den överskreds, om något inträffade i den syriska krigföringen som fick oacceptabla följder, så skulle USA igångsätta en militär straffaktion.

"Vi vet", sa en tidigare underrättelsechef till Hersh, "att det var en hemlig aktion ('a covert action') planerad av Erdogan's folk för att knuffa Obama över den röda linjen." Sarinet, och kunskapen, "the know-how", om hur sarinet skulle hanteras, och i förekommande fall produceras och transporteras, tillhandahölls av turkarna.

"But it did not work out that way." 

Som tur var - åtminstone tills vidare - så skrinlades bombanfallet på Syrien, vars konsekvenser kunde ha satt hela Mellanöstern i brand.  

   

  

  

           

torsdag 10 april 2014

EU-domstolen underkänner Datalagringsdirektivet!

Så har då äntligen EU:s datalagringsdirektiv förklarats ogiltigt av EU-domstolen: "By today's judgment, the Court declares the directive invalid." [ Luxembourg, 8 april 2014]

Inte en dag för tidigt! Lagen - som trädde i kraft i maj 2006, i Sverige 2012 - tvingade internet- och teleoperatörer att spara uppgifter om sina kunders telefonsamtal, sms, mail och internetsurf. Och detta i minst 6 månader, högst 2 år.

"Direktivet", skrev domstolen, "innebär ett omfattande och särskilt allvarligt intrång i den grundläggande rätten till respekt för privatlivet och skydd för personuppgifter /---/
Det förhållandet att lagring och senare användning av uppgifterna sker utan att abonnenten eller den registrerade användaren underrättas härom kan ge berörda personer en känsla av att deras privatliv står under konstant övervakning."

Det är en fullständig gåta att svensk riksdag i mars 2012 kunde rösta igenom en lag som så uppenbart stred mot den svenska regeringsformen ang. skyddet av individens privatliv och av den personlig integriteten och mot EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, liksom mot Europakonventionen om de mänskliga fri-och rättigheterna. Dessutom, skam till sägandes, med så pass höga röstsiffror som 233 för ja och endast 41 för nej. Trots allt måste man väl ändå anta, möjligen kräva, att svenska politiker åtminstone har en elementär kunskap om de europeiska rättighetskatalogerna. Att dessutom socialdemokraten Thomas Bodström - vår dåvarande justitieminister 2006 - var drivande i arbetet att införa datalagringsdirektivet får åtminstone mig att höja på ögonbrynen.

I ljuset av EU:domstolens ogiltigförklarande av datalagringsdirektivet bör naturligtvis även den svenska FRA-lagens massavlyssning av svenska medborgare förbjudas, lagen rivas upp och skrivas om i strikt efterlevnad av ovanstående lagsamlingar.

I det sammanhanget kommer förhoppningsvis blickarna även att riktas mot den amerikanska säkerhetsorganisationen NSA, liksom dess engelska systerorganisation GCHQ vilkas väldokumenterade massövervakning i global skala utgör grova och flagranta brott mot ovanstående europeiska rättighetslagstiftningar.  

  



       



onsdag 2 april 2014

Vad hände egentligen då den saudiske diplomaten Ali Ahmad Asseri kom ut ur garderoben?

Då den ryske presidenten Vladimir Putin signerade den välkända antigay-lagen som förbjuder "propaganda för icke-traditionella sexuella relationer för minderåriga" utsattes han, med all rätt, för omvärldens massiva fördömanden. En tydlig och rättmätig kritik av detta flagranta brott mot mänskliga fri- och rättigheter. En av de skarpaste kritikerna av Putin's antihomosexuella lagstiftningsiver var den amerikanske presidenten Barack Obama som ansåg att kampen mot diskriminering av homosexuella, och främjandet av deras rättigheter, utgjorde en "global utmaning" som ingick som en "central del av Förenta Staternas åtagande att befordra mänskliga rättigheter".

Så långt allt väl!

Men varför nekades då den saudiarabiske, och därutöver homosexuelle, diplomaten Ali Ahmad Asseri asyl av amerikanska myndigheter, närmare bestämt av the Department of Homeland Security? Man bör då också veta att Saudiarabien, en av USA:s närmast allierade i mellanöstern, har en lagstiftning gentemot homosexuella som är betydligt strängare än den i Ryssland. Homosexualitet i Saudiarabien är helt enkelt förbjuden. Eventuella brott eller andra överträdelser av denna lagstiftning kan straffas med döden, företrädesvis genom halshuggning. I januari 2002 halshöggs tre män som hade begått handlingar av homosexuell art. I straffskalan ingår även sådana påföljder som ex. offentligt spöstraff och stening.

Allt detta var naturligtvis Ali Ahmad Asseri väl medveten om. Han framhöll också i sin asylansökan att han "fruktade för sitt liv" om han tvingades att återvända till Saudiarabien. I en senare intervju ska han också ha sagt att " ett återsändande till Saudiarabien är likmätigt med en dödsdom...du får vara glad om de inte dödar dig på fläcken."

Så varför, som sagt, nekades då Ali Ahmad Asseri asyl av de amerikanska migrationsmyndigheterna? Trots Barack Obama's högstämda ord om att kämpa för homosexuellas fri- och rättigheter, och mot bakgrund av hans uttalade kritik av Putin's, i det här sammanhanget, betydligt mildare lagstiftning? Double standards? Cyniskt hyckleri? Eller helt simpelt ett taktiskt agerande för att slå blå dunster i världsopinionens ögon?

Beats me...men ett vet jag, det bådar inte gott att se bilder av den amerikanske presidenten Barack Obama brett leende (se här!) i samspråk med Saudiarabiens kung Abdullah, ledaren för en av världens mest brutala diktaturer.

Det förefaller mig som om Ali Ahmad Asseri har mycket att frukta inför den närmaste framtiden.  

           


tisdag 18 mars 2014

Basinkomst, medborgarlön - kan det va´ nåt?

Debatten om Basinkomst (grundinkomst, medborgarlön) har återigen tagit fart. I DN lördagen den 8 mars skriver musikern, sångerskan, m.m. Nike Markelius en debattartikel med rubriken "Basinkomst räddar jobben och ökar jämställdheten". 

Miljöpartiet har sedan 80-talet haft kravet på medborgarlön inskrivet i sitt partiprogram men efter den senaste kongressen tycks kravet och begreppet har rensats ut. Till mångas förtret ska sägas. Framför allt kanske av miljöpartiets f.d. språkrör, Birger Schlaug, som både i artiklar och föreläsningar ivrigt förespråkar en bred politisk diskussion i ämnet. Se här och här!

Vi har dessutom, i Sverige, sett tillkomsten av en Basinkomströrelse, ett webbforum (basinkomst.nu), som helt och uteslutande ägnar sig åt medborgarlön som en framtida politisk realitet.

Vad är då Basinkomst? Begreppet i sig är inte helt enkelt att reda ut, framför allt inte då det gäller dess ekonomiska förutsättningar och konsekvenser. Men efter vad jag förstår så avses med basinkomst, eller grundinkomst, en individuell inkomst som ska tillförsäkras varje medlem i samhället utan någon som helst behovsprövning eller något krav på motprestation. Den bör vara så pass stor att den når upp till grundnivån i de flesta av våra socialförsäkringar - arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, ålderspension, socialbidrag (försörjningsstöd), m.fl. - så att den därmed, i den bästa av världar, i slutändan kan ersätta och radera ut stora delar av detta oöverskådliga socialförsäkringssystem. Detta ska alltså alla få, oavsett om de arbetar eller inte - m.a.o. en grundtrygghet -, på vars bas sedan övriga inkomster och löneinkomster kan läggas på. 

Enligt förespråkarna kommer detta att leda till en ekonomisk trygghet för de allra flesta och frihet från förnedrande åtgärder av alla upptänkliga slag. Bl.a. skulle givetvis individen få en värdigare förhandlingsposition gentemot arbetsgivaren med tanke på att vad som än händer - om du så blir utsparkad på gatan - så står du inte helt utan inkomst och försörjning för dagen. Arbetstagaren behöver alltså inte "ta vad skit som helst", utan kan säga nej till både dåliga arbetsvillkor och eventuellt andra nedbrytande relationer. Den sociala grunden för självrespekt skulle troligen öka dramatiskt, liksom vår förmåga att stå rakryggade i relationer av olika slag "och med stadig blick kunna se varandra i ögonen", som en av artikelförfattarna uttrycker sig. "Denna rätt, enl. Schlaug, "bör varje individ ha just i sin egenskap av att vara människa." 

Den stigmatiserande upplevelsen för många att med hatten i hand och hjärtat i halsgropen stå inför en socialsekreterare och blotta sitt privatliv för några ynka kronor i socialbidrag skulle därmed kunna förpassas till den historiska sophögen. Förhoppningsvis, åtminstone enl. de mest optimistiska förespråkarna.

Som sagt, kan det va´nåt?                

P.S. För övrigt håller jag fullständigt med Birger Schlaug då han i sitt blogginlägg söndagen den 16 mars skriver följande: "Det största skälet till att rösta bort Alliansen heter Carl Bildt. Han utgör en säkerhetsrisk."






      

 

onsdag 5 mars 2014

Carl Bildts mentala härdsmälta

Efter en halsbrytande mental saltomortal jämför den svenske utrikesministern Carl Bildt Ukrainas nu bortjagade president Janukovitj med den norske nazisten och samarbetsmannen Vidkun Quisling. En jämförelse som emellertid haltar betänkligt. Quisling samarbetade nära och intimt med den nazityska regimen i sitt hemland Norge, medan Janukovitj - trots tunga och betydande inslag av högerextremism och nynazism i den nu sittande övergångsregeringen i Ukraina - inte kan beskyllas för något närmare samarbete med densamma. Tvärtom, naturligtvis. 

Detta vet alla, förutom möjligen Carl Bildt. Saken kan kanske skrattas bort och lite lättvindigt skyllas på hans politiskt styrda historielöshet och ännu en av de intellektuella kullerbyttor som utrikesministern har gjort sig skyldig till under årens lopp. Försåvitt han nu inte har modifierat sin inställning till de nyfascistiska strömningarna i Ukraina och därvidlag i stället välkomnar en regering som till viss del är grundad just på denna typ av värderingar.

Gud förbjude! Men spåren förskräcker. Vi vet att många enskilda medlemmar ur svenska högerextrema partibildningar - ex. Svenskarnas parti och Nordisk ungdom - besöker Ukraina i dessa dagar. Troligen av den enkla anledningen att man känner frisk luft under vingarna. I morgon anländer dessutom utrikesminister Bildt till Kiev för att diskutera med den nytillträdde Ukrainske premiärministern. Ett besök som givetvis kommer att ses som ett stöd, om än indirekt, för den nu verksamma regeringen.

Vi kan bara hoppas att utrikesministern å det kraftigaste fördömer det tydligt fascistiska inslaget i regeringen och med skärpa kräver rättning i det demokratiska ledet.   

Men, men, fan tro't!       

fredag 21 februari 2014

Mobbad tog sitt liv - nu döms cheferna

"Fasar för nätterna. Dom är vidriga."


Bakgrund (saxat ur blogginlägget Mobbning är ett brott som bör införas i Brottsbalken, 2/2): "Vad sedan gäller vuxenmobbning så ska i dagarna, närmare bestämt den 19 februari, ett mycket tragiskt fall av arbetsplatsmobbning avgöras i Östersunds tingsrätt. Det gäller socialsekreteraren Lars Persson i Krokom som en junimorgon år 2010 - dagen innan hans dotter skulle ta studenten - i bottenlös förtvivlan begick självmord efter att, enl. åklagaren, ha blivit utsatt för kränkande särbehandling, i vardagligt tal mobbning, på sin arbetsplats i Krokoms kommun. Två chefer står åtalade för Vållande till annans död i samband med arbetsmiljöbrott. Åklagaren Åse Schoultz kommenterar: Arbetskollegerna har samtliga vittnat om oro och turbulens på enheten, och det förekom härskarteknik..."

Dom har nu fallit i ärendet (Mål nr. B 2863-11). Två chefer inom IFO, Individ- och Familjeomsorgen i Krokoms kommun, fälls för Arbetsmiljöbrott (bl.a. kränkande särbehandling) genom vållande till annans död. De lagrum som hänvisas till är 3 kap. 7§ 2 st. och 10§ Brottsbalken. Där kan vi bl.a. läsa: "Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till annans död till fängelse i högst två år...Är brottet grovt döms till fängelse i lägst ett och högst sex år."   

Påföljd: eftersom de båda cheferna "är tidigare ostraffade, kan påföljden för var och en av dem bestämmas till villkorlig dom i förening med kännbara böter." Bötessummor: 23.000, resp. 50.000 kronor.

Utredningen bjuder på upprörande läsning. Arbetsmiljön på den enhet inom Krokoms kommun där Lars hade sitt dagliga arbete, IFO, påminner mer om en ormgrop än om en normal arbetsplats. Hans närmaste chef var känd för sin kontrollerande och styrande ledarstil. Hon tog sig friheten att skälla ut människor när det passade henne. Hörda arbetskamrater vittnade om att "Lars förändrades och blev rädd när Lisa (fingerat namn) tillträdde. Många berättade att hon hade favoriter och 'svarta får', samt att de uppfattade att hon kontrollerade Lars´ärenden , var Lars var osv. De har berättat att hon fick Lars att känna sig osäker och rädd, samt att Lars pratade mycket med dem om hur dåligt han mådde. De har berättat att de även själva uppfattade att hon hade en härskarteknik, att hon skällde och suckade över Lars, samt att hon med blickar visade vad hon tyckte om Lars. De har berättat hur hon kunde gräla på Lars inne på hans arbetsrum." 

"Jag blev med tiden alltmer rädd", skriver Lars, "och upplevde ett allt större obehag över att behöva sitta ner med Lisa. Min upplevelse var att jag aldrig visste när 'nästa dolkstöt' skulle komma från hennes sida.Det här ledde till ångest. Jag började sova dåligt på nätterna och få ont i magen."

Efter att ha granskat utredningen får jag en bestämd känsla av att ledartrojkan inom den enhet, IFO, där Lars arbetade - de två åtalade cheferna + mellanchefen, Lisa -  hade pratat ihop sig i syfte att så snart som möjligt göra sig av med Lars. Han var ur deras synpunkt obekväm ur flera olika synpunkter, bl.a. ekonomiska, då man ansåg att han gjorde av med allt för mycket pengar. Personkemin var ju också helt klart i ruiner. Bl.a. kunde Lisa berätta för några av sina anställda - 4 kolleger ska ha hört detta - "att hon fått order uppifrån, från soc.chefen, att göra sig av med Lars." Vid ett senare tillfälle konstaterades "att det från ledningen funnits en önskan att se till att Lars Persson försvann från arbetsplatsen." Ett ännu mer skarpt och ohöljt, och ytterst obehagligt, uttalande ska ha framförts till Lisa från en av de nu fällda cheferna: "Den där djäveln ska bort", alt: "den djäveln ska bort." Naturligtvis kan den nämnde chefen inte påminna sig att han har yttrat dessa ord - vem hade trott något annat? - vilket emellertid kommenteras av tingsrätten på följande sätt: "det kan inte bero på något annat än att han förträngt tanken på detta eller att hans uppgifter om detta är oriktiga."  

Det säger sig självt att Lars hamnade i en svår depression och tappade livslusten. Lars själv skrev vid något tillfälle att han var jätteförtvivlad och panikslagen. "Vet inte hur jag ska överleva vidare. Känns bara djupt meningslöst. Fattar inte det här än. Fasar för nätterna. Dom är vidriga." Vid några av de sista möten inom kommunen som Lars var med på beskrevs han på följande sätt av kolleger: "Han var en spillra. Han var mager, forcerad, och luktade väldigt mycket rök"; "Lars var vid detta mötet en spillra och kunde inte sitta still. Han skakade och gick runt i rummet..."      

Den 10 juni 2010 tar så Lars sitt liv.

De åtalade cheferna är nu dömda för sin grova brottslighet även om påföljden känns alltför mild. Straffskalan öppnade ju ändå upp för fängelse. 

Det utomordentligt positiva med hela den här affären är naturligtvis att rättegången i sig är unik, enl. rättsexperter. Det är första gången som arbetsmiljölagens rättsregler om kränkande särbehandling ställs på sin spets i en domstol. Med tanke på att mellan 100-300 människor årligen tar sitt liv efter mobbning på arbetsplatsen så är rättegången och dess domslut av stort värde för framtiden. Äntligen kan tiotusentals mobboffer Sverige runt få en plattform att stå på när det gäller att skydda sig mot alla dessa psykopater och skitstövlar som gör deras liv till ett helvete. Viljan, och möjligheten, att polisanmäla den här typen av brottslig och kränkande särbehandling bör ju öka betydligt med tanke på att chanserna till fällande dom har förbättrats.

Då detta är sagt måste ännu en skandal i sammanhanget tas upp. De nu dömda cheferna får ha kvar sina jobb inom kommunen. Enligt kommunstyrelsens ordförande Maria Söderberg (C) har man fortsatt fullt förtroende för de chefer som nu av tingsrätten dömts till Vållande av annans död, där alltså bl.a. fängelse ingår i straffskalan. Detta förtroende gäller också den chef som om Lars sa, "den där djäveln ska bort". Ett hån, givetvis, i första hand mot familjen, men även mot svenskt rättsväsende och mot den svenska rättsuppfattningen i gemen. En maktpolitisk arrogans som avslöjar en tvivelaktig rättsmoral.   

          



        


tisdag 18 februari 2014

Hyckleriet skördar nya triumfer(?)

USA:s utrikesminister John Kerry besökte Indonesiens huvudstad Jakarta i söndags (16/2). Han höll tal inför en stor grupp studenter som hade samlats i ett av stadens välbesökta kulturcentrum, och uppmanade där i allvarliga ordalag den Indonesiska regeringen att vidta skyndsamma och effektiva åtgärder för att stoppa och reducera den galopperande klimatförstöringen.

"Det är ingen överdrift, sa han bl.a., "att tala om för er att hela ert sätt att leva, er livsstil, det liv som ni älskar, är idag utsatt för stor fara." Den pågående klimatförstöringen höjer havsnivåerna till mycket riskabla höjder. "En meter", betonade han, "en meters höjning av havsnivån kan leda till att hela Jakarta läggs under vatten".

Han påstod också, vilket naturligtvis är helt riktigt, att klimatförstöringen kan betraktas som det mest fruktansvärda av massförstörelsevapen: "perhaps the world´s most fearsome weapon of massdestruction."

Det är givetvis utomordentligt positivt om det nu är så att USA äntligen vill ställa sig i spetsen för världssamfundet i kampen för en renare miljö, men verkligheten i dag är ju den att USA är en av de stora bromsklossarna i det arbetet. Att skälla på den Indonesiska regeringen för deras dåliga miljöarbete måste väl ändå betecknas som hyckleri med tanke på följande, för USA, generande fakta:

Utsläpp av koldioxid (CO2): USA (2011)...6 miljarder ton /år; per capita (2008)...18,5 ton.
                                        Indonesien...453 miljoner ton/år; per capita   ...1,8 ton.

En viss skillnad onekligen!