Massakern i Houla än en gång - FNrapporten

Den 27 juni publicerade FN:s undersökningskommission - "Oral Update of the Independent International Commission of Inquiry on the Syrian Arab Republic" - sin rapport rörande bl.a. massakern i Al-Houla (se tidigare bloggpost 24/6). Under rubriken "alleged perpetrators", p.48, konstaterar kommissionen: "Kommissionen har på ett opartiskt och noggrant sätt granskat den tillgängliga informationen angående morden i Al-Houla för att kunna avgöra vilken av parterna som bär ansvaret och har därvid, i ljuset av föreliggande bevis, kommit fram till 3 möjliga scenarion":

1. Dåden utfördes av Shabbiha - väpnad, regimtrogen milis - eller av annan lokal milis 
    från omkringliggande byar, tillsammans med, eller med tillstånd av, regimens      
    säkerhetsstyrkor.
2. Dåden utfördes av oppositionen, "rebellerna" - "anti-government forces" - som däri-
    genom strävade efter att eskalera konflikten, samtidigt som man önskade bestraffa
    de människor och grupperingar som vägrade att delta i kampen, eller som aktivt
    motarbetade oppositionen.
3. Utländska trupper med okänt ursprung eller anknytning.

FN-rapporten p. 49: "Med utgångspunkt från den tillgängliga informationen (with the available evidence), så kunde kommissionen inte utesluta någon av dessa möjligheter".

Under p. 55 i Undersökningskommissionens rapport - en eftergift inför det hårda mediala trycket från västerländsk tidningspress? - kom så den räddningsplanka som internationell mainstreammedia, liksom svensk naturligtvis, så innerligt behövde för att kunna rättfärdiga sina tidigare så självklara påståenden om att den brutala och blodbesudlade regimen i Syrien var ensam ansvarig för dåden i Al-Houla. Punkt 55 säger nämligen att, "trots att kommissionen denna gång är oförmögen att utpeka någon förövare", så kan man ändå med visst fog påstå att, "styrkor lojala med regimen kan ha varit ansvariga (may have been responsible) för många av dödsfallen." Denna fras, "kan ha varit ansvariga", kom sedan att utnyttjas som ett legitimerande mantra för stora delar av internationell såväl som svensk press, då det gällde att kommentera den nu publicerade FN-rapporten utan att fördenskull framstå i dålig dager, eller att helt enkelt förlora ansiktet, pga. tidigare så tvärsäkra, men obevisade, uttalanden angående regimens fulla och blodbesudlade ansvar. I brittisk press, exempelvis - i den mån rapporten överhuvudtaget omnämndes, vilket visade sig vara sällsynt (se granskningen i MediaLens, july 05, 2012, Houla Massacre update - praktiserades "mantrat" bl.a. av The Independent och The Guardian: "forces loyal to the government 'may have been responsible' for many of the deaths." 

I Sverige skriver Dagens Nyheter i sin nätupplaga den 27/6 under rubriken, "FN: Grova övergrepp på Syriens befolkning... styrkor lojala till regimen kan ha burit ansvar för många av dödsfallen"; Aftonbladet, 27/6: "FN: Civila har avrättats...I en rapport som Reuters har tagit del av, konstaterar FN att styrkor som är lojala med den syriska regimen 'kan ha varit ansvariga' för massakern i bl.a. Hula, då fler än 100 personer mördades", osv., i ett flertal tidningar och enl. samma recept: "kan ha varit ansvariga." En mindre reträtt, naturligtvis, med tanke på tidigare utfall och uttalanden. Men den som läser FN-rapporten opartiskt och med eftertanke inser givetvis att den stora och allt övergripande nyheten, mot bakgrund av föregående regimfördömanden, är självfallet den att regimen under Bashar al-Assad möjligen inte var ansvariga för massakern i Al-Houla (may not have been responsible). Ja, i själva verket - vilket i så fall skulle vara helt i överensstämmelse med FN:rapportens slutsatser, se ex. de olika scenarierna - oppositionen, "rebellerna", 'kan ha varit ansvariga' för massakern i Al-Houla. Men, å andra sidan, hade media valt den infallsvinkeln så hade man också varit tvungen att indirekt erkänna sina tidigare misstag och dåligt underbyggda spekulationer. Ett under rådande omständigheter förmodligen otänkbart förhållningssätt.


PS.  Ang. SOHR (se bloggpost 24/6), Syriska Observatoriet för mänskliga rättigheter, som utnyttjats som källa av många tidningar, bl.a. av Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten m.fl., men även i stor utsträckning av den internationella pressen. Observatoriet består ju av en enda man, Rami Abdulrahman i Coventry. Om honom som källa skriver den ansedde journalisten Jonathan Cook - tidigare verksam bl.a.på The Observer och The Guardian - "om Rami Abdulrahman inte hade funnits så skulle våra krigstörstande regeringar och deras lojala hovfolk i media varit tvungna att uppfinna honom för att kunna rättfärdiga ännu ett av alla dessa krig."
DS.
                                                                 

Den amerikanske Talibanen

"But from the beginning this Nation trusted in God, not man!"

Mitt Romney, det republikanska partiets kandidat inför presidentvalet i USA den 6 november nu i år, avslutade härom veckan sin påtvingade Canossa-vandring i talarstolen på Liberty University i Lynchburg, Virginia. Valet av scen var naturligt med tanke på att Romney's syfte var att svära trohet till den kristna högerns värderingar för att därigenom tillförsäkra sig deras stöd och uppbackning inför det kommande presidentvalet. Universitetet är ju med sina drygt fyrtio år på nacken världens största evangeliskt kristna lärosäte, med en pedagogik som i stor utsträckning baseras på den s.k. kreationismen, där en bokstavlig tolkning av skapelseberättelserna i Första Mosebok ingår som en väsentlig beståndsdel. Saken blir inte sämre av, med tanke på Romney's avsikter med talet, att grundaren av universitetet, Jerry Falwell - nu salig i åminnelse - var kristen fundamentalist, en hårdför sådan, och pastor i Thomas Road Baptist Church i Lynchburg. Kanske mest känd för omvärlden genom sina uttalanden i samband med 9/11: "I really believe that pagans, and the abortionists, and the feminists, and the gays, and the lesbians, who are actively trying to make that an alternative lifestyle...I point the finger in their face and say, 'you helped this happen!'" Förutom den inneboende idiotin i argumentet så avslöjar tankegången en hel del angående den kristna högern i USA. Falwell var inte bara fundamentalist. Han tillhörde även en rörelse inom den kristna fundamentalismen som gick ännu ett steg längre i sitt extrema trosnit, "The Dominionism". Utgångspunkten för dominionismen är det s.k. kristna mandatet i Genesis, (1:a Mosebok), 1:28: "Gud sade till dem: 'Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över (have dominion over) fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som kan röra sig på jorden'". Med detta mandat gav Gud människan makten, herraväldet, "the dominion", över jorden och allt som kan finnas därpå, alltså även det som rör mänskligheten som sådan och alla de yttringar av allehanda slag som alstras av den mänskliga aktiviteten. Men fullmakten från Gud var villkorad. I samband med maktöverlåtelsen i Genesis 1:28 fick människan också ansvaret att till fullo skapa det mänskliga samhället i absolut överensstämmelse med Guds ord i Bibeln, "because we believe Christ is Lord over all things", som teologen och fundamentalisten Andrew Sandlin skrev i sitt A Reconstructionist Manifesto (2008). I samma Manifest, eller idéförklaring, skrev Sandlin dessutom följande: "We believe we are called...to exercise dominion in His name [our Lord] throughout the earth". Det betyder alltså att Sandlin och hans trosfränder är övertygade om att fullmakten från Gud enbart är utställd på den kristna människan, den konservativt kristna människan - fundamentalister och dominionister, liksom rekonstruktionister (se nedan) - , i stort sett, alltså, den kristna högern ( the right-wing Christians). Sandlin, och stora delar av den högerkristna rörelsen, ser sig mao som Guds ställföreträdare på jorden vars uppgift är att verkställa allt det som kan krävas för att skapa en mänsklig samvaro som står i samklang med Guds ord i Bibeln, "because He is the supreme Ruler of the universe".

Sandlin är, som sagt, en rekonstruktionist, dvs. anhängare av Rushdoony's "Reconstructionism" ( se bloggposter 13 och 22 maj), en i vissa avseenden "högre" form av den extrema fundamentalismen. För denne "Taliban" i amerikansk tappning utgör alltså Bibeln, och då i synnerhet GT, det absoluta rättesnöret för all mänsklig tanke, eftersom "the only true order is founded on biblical Law". Drar vi konsekvenserna av detta i rent politisk mening så innebär det ju, vilket Sandlin också påpekar i sitt Manifest, "it is true that the Constitution - like everything else - must be subordinated to God's word". Den logiska följden av ett sådant förhållningssätt blir naturligtvis att anse demokratin som ideologi förkastlig. Vilket man också mycket riktigt gör. Rushdoony skriver i sitt huvudverk The Institutes of Biblical Law, att "Kristendom och demokrati är svurna och oförsonliga fiender...kristendomen är helt och fullt antidemokratisk till sin natur". Han talar ofta om "The heresy of democracy" med pennan drypande av förakt: demokrati är, skriver han, "the great love of the failures and cowards of life". Till syvende och sist innebär givetvis den uppfattningen att den amerikanska konstitutionen måste makuleras och ersättas med någon form av statsförfattning som är grundad på Pentateuken, dvs. de fem Moseböckerna. Av detta följer också att den Mosaiska lagen kommer att införas i sin fulla och obönhörliga utsträckning. I tidigare bloggposter (13 och 22 maj) har jag redovisat dödsstraffen för homosexualitet och ohörsamhet gentemot föräldrar och annan överhet. Den listan, "dödslistan" - "the backbone of civil government" - skulle då komma att utökas med ytterligare brott, ex. för abort, hädelse, våldtäkt, att bryta sabbatsbudet, sex före äktenskapet, liksom för äktenskapsbrott, trolldom, magi, astrologi etc., etc.. Detta är, som Rushdoony skriver, "This is what God requires!".

Summa summarum, vad den sanne rekonstruktionisten strävar efter är någon form av teokrati, Gudsstat. Den amerikanske författaren Mark Miller - i boken Cruel and Unusual: Bush/Cheney's new World Order -  talar om en "teokratisk tyranni"; Chris Hedges, bl.a. i sin bok Amerikanska fascister, den kristna högern på frammarsch, om en "kristen fascism", inte helt olik den nazistiska ideologin eller den islamskt fundamentalistiska Gudsstaten.

Kort sagt alltså, en taliban i Ovala rummet? Mitt Romney? Inte alls omöjligt. Talet han höll på Liberty University var för det första en hyllning till fundamentalisten och dominionisten Jerry Falwell, "a cheerful, confident champion for Christ". Därutöver innehöll talet åtminstone två väsentliga eftergifter gentemot den kristna högern: 1. Äktenskapet är ett förhållande mellan man och kvinna! En mycket viktig fråga för de högerkristna i dagens USA. Klart och tydligt uttalade han sig i den specifika frågan: "Marriage is a relationship between one man and one woman". Och för detta fick han naturligtvis applåder. Kombinerar vi detta med avskedandet av sin homosexuelle rådgivare Richard Grenell (se bloggpost 13 maj) så förstår vi bättre den böghatande handklappningen. 2. "But from the beginning this Nation trusted in God, not man", sa han också vid ett tillfälle, och fortsatte, "det finns ingen mäktigare kraft för det godas sak i en nation än det kristna samvetet 'in action' ". Om det nu är så att Romney med dessa ord syftade på att Guds ord i Bibeln är den ledstjärna som bör följas vid utformningen av den nationella politiken må vara osagt, men att den högerkristna valmanskåren kan tolka orden på så sätt är naturligtvis för Romney en fjäder i hatten och underlättar utan tvekan marschen mot en plats i Vita huset. 

Vi bör komma ihåg att Mitt Romney, i likhet med George W. Bush - den kristna högerns Messias, "God told me to end the Tyranny in Iraq" - är en djupt religiös människa som dagligen ber till Gud "for Divine guidance". Och som dessutom, vad gäller viljan att bli president, "felt it was what God wanted him to do". 

Så...vem vet? En Taliban i Ovala rummet?          

   

.