Gott Nytt År! Happy New Year! Bonne Année! Felice Anno Nuovo!

Så...med andra ord...Don´t be foolish!

Och med detta sagt så vill jag önska alla mina kära läsare ett mycket Gott och Härligt Nytt År 2014!

Vi hörs...

Än en gång: Vem bar egentligen ansvaret för giftgasattacken i Syrien den 21 augusti i år? Vems sarin var det?

Vems sarin var det, som sagt, som bar skulden för hundratals människors död i den kemiska gasattacken i regionen Ghouta strax utanför Damaskus i Syrien. Att skuldfrågan var, och är, svårlöst står väl utom allt tvivel ( se tidigare bloggpost 24/11: Aftonbladet och FN:s rapport om den syriska gasattacken...). Emellertid, för någon vecka sedan - den 8 december för att vara exakt - publicerades en artikel som utan tvekan för oss något närmare ett svar. Författaren till artikeln, "Whose sarin?" - införd i den ansedda brittiska tidskriften London Review of Books - är Seymour M. Hersh, vinnare av det prestigefyllda pulitzerpriset och en av USA:s mest erfarna grävande reportrar. Han låg bl.a. bakom avslöjandet 1969 om den amerikanska massakern i den vietnamesiska byn Song My, och år 2004 om amerikanska soldaters övergrepp mot fångar i det irakiska fängelset Abu Ghraib.

Hersh baserar sin information på sitt omfattande, och mångårigt odlade, nätverk inom den amerikanska underrättelsetjänsten - CIA, DIA, INR, med flera - samt inom den amerikanska militären. På intervjuer av tjänstemän och höga befattningshavare inom nämnda underrättelseverksamhet och inom de olika vapengrenarna som nu, med tanke på vad man upplever som Obama-administrationens desinformationstaktik rörande gasattacken, är mycket, mycket upprörda ("very, very upset with the way the information about the gasattack took place.") Detta är alltså människor inom administrationen på olika nivåer som vid sitt tillträde till posten i första hand svär sin ed till konstitutionen, "they take the oath to the Constitution", inte nödvändigtvis till presidenten. "It´s about the truth", som man uttrycker sig. 

I sitt TV-tal den 10 september var president Obama tvärsäker när det gällde skuldfrågan: "We know the Assad regime was responsible..." Detta trots att Obama och hans administration var helt ovetande om, liksom den övriga världen, vem som egentligen var skyldig till gasattacken. Vita Huset hade i det läget helt enkelt valt att ur det underrättelseflöde som var tillgängligt vid tillfället endast välja sådant som uttryckligen kunde användas för att rättfärdiga ett krig mot regimen under Bashar al-Assad: "the administration cherry-picked intelligence to justify a strike against Assad."

Detta sätt att medvetet vilseleda det internationella samfundet för att kunna lägga skulden på Assad retade bl.a. upp en högt uppsatt befattningshavare inom den amerikanska underrättelsetjänsten som i ett email till en kollega vädrade sin vrede och kallade administrationens utpekande av Assad för "a ruse"  (ett trick). "Attacken", skrev han,"var inte utförd av den nuvarande regimen."

Den amerikanska administrationen visste långt före attacken i Ghouta och det efterföljande TV-talet i september att det fanns fler grupperingar i Syrien som hade tillgång till giftgasen sarin. CIA hade informerat Vita Huset om att Jabhat al-Nusra - den kanske starkaste och mest effektiva rebellfraktionen inom oppositionen, allierad till al-Qaida och uppsatt på USA:s och FN:s terroristlista - inte bara hade tillgång till stora mängder sarin utan hade dessutom kunskapen och möjligheten att producera giftgasen. Dessutom, enl. teknisk expertis, kunde man även tillverka, eller få tillgång till, de raketer som användes för att sprida den dödande gasen. Men inte bara Jabhat al-Nusra hade det "know-how" som behövdes för att tillverka och transportera sarinet utan även andra al-Qaida-grupperingar, om än i mindre omfattning. Exempelvis AQI, al-Qaida in Iraq, och ISIS, islamska fronten Irak och Levanten.

En högt uppsatt tjänsteman inom den amerikanska underrättelsetjänsten talade om för Hersh att om en amerikansk missilattack mot Syrien hade blivit verklighet - vilket ju låg på bordet - så skulle det innebära att USA hade givit al-Nusra ett massivt flygunderstöd: "like providing close air support for al-Nusra."

Med andra ord, giftgasattacken i Ghouta kan mycket väl ha utförts av al-Qaida, eller grupperingar associerade till al-Qaida. En "false-flag operation" med syftet att lägga skulden på al-Assad och därmed vinna över västmakterna på sin sida. För att i slutändan kunna bygga en islamsk stat konstruerad och styrd enligt Koranens över 1300 år gamla bud och regler.

Artikeln avslutas med en både skarp och intresseväckande frågeställning. Varför, frågar sig Hersh, avstod Obama från att bomba Syrien om han nu var så säker på Assad´s skuld? "Det verkar", skriver han, "som om Obama vid något tillfälle konfronterades med ett informationsmaterial som helt motsade administrationens benhårda ställningstagande. En oantastlig och beviskraftig information som tvingade honom att inställa anfallsplanerna..."


P.S.:  Det har runnit mycket vatten under broarna sedan Aftonbladet i sin ledarartikel den 12 okt. i år tvärsäkert påstod att "...det är uppenbart att den syriska regimen är skyldig till massmordet"( se bloggpost 24/11). Ett ledarstick som idag närmast framstår som generande ovederhäftigt mot bakgrund av den senaste tidens avslöjanden. 

    





  

             





        

Underteckna det internationella författarsamfundets upprop mot den digitala massövervakningens angrepp på demokratin

Onsdagen den 10 december, på FN:s Internationella människorättsdag, publicerade 562 författare från över 80 länder - däribland 5 nobelpristagare - ett upprop, en appell, om det hot mot demokratin som är följden av den statsstyrda massövervakningen - NSA, GCHQ, FRA, med flera - som har avslöjats av "the whistleblower" Edward Snowden. Uppropet har signerats av världsledande författare som ex. Margaret Atwood, Umberto Eco, Arundhati Roy, Amos Oz, Lionel Shriver, Martin Amis, m.fl., m.fl. Dessutom, som sagt, 5 nobelpristagare: Orhan Pamuk, J.M. Coetzee, Elfriede Jelinek, Günter Grass, och Tomas Tranströmer. Och, till min stora glädje, Björk Gudmundsdóttir, mer känd naturligtvis under sitt artistnamn Björk. Från Sverige - förutom Tomas Tranströmer ovan - bl.a. Henning Mankell, Jan Guillou, Håkan Nesser, och Per Olov Enquist.

Eftersom jag även i föregående bloggpost tog upp samma ämne så ska jag här inte bli alltför långrandig. Uppropets "kärna" utgörs av följande punkter:

• En person som är satt under övervakning är inte längre fri. Ett samhälle under övervakning är inte längre en demokrati. 
• Övervakning kränker den privata sfären och angriper tanke- och åsiktsfriheten.
• Massövervakning behandlar varje medborgare som en skäligen misstänkt person. Den bryter mot en av det demokratiska rättsväsendets mest grundläggande rättsprinciper, oskuldspresumtionen: du är oskyldig till dess att motsatsen har bevisats.
• Övervakning är stöld. Personliga data tillhör inte det offentliga, det tillhör var och en av oss. Det är vårt! När övervakningen används för att kartlägga vårt beteende, så blir vi bestulna på något mycket väsentligt: principen om den fria viljan, vilken är grundläggande för demokratisk frihet.     

"Vi kräver att Förenta Nationerna (FN) bekräftar betydelsen och vikten av att skydda och försvara de mänskliga fri-och rättigheterna i den digitala tidsåldern, och att som en konsekvens därav sammanställa en Internationell Konvention om Digitala Rättigheter (International Bill of Digital Rights)."  

Gör som jag, tillsammans med i skrivande stund 105.000 personer och 562 författare världen runt: underteckna uppropet (tryck på länken här), och läs mer om författarnas appell!        

Det smygande hotet mot demokratins grundläggande friheter och rättigheter

För några dagar sedan kunde vi i Göteborgs-Posten (1/12) ta del av den glädjande nyheten att Edward Snowden - "the whistleblower" som avslöjade USA:s (NSA:s) massövervakning nationellt och globalt - skulle tilldelas priset Årets Holme av grundaren och professorn i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet Dennis Töllborg.  Snowden fick priset för att han "trots stora personliga risker var lojal mot de värderingar som den Amerikanska konstitutionen, liksom varje civiliserad demokrati, bygger på." 

År 2010 tillföll priset Julian Assange. Vi får gratulera så här i efterhand och instämma med prisjuryn: "Thank you so much, Julian!"


Med tanke på detta, och på den heta och pågående debatt som skapats i kölvattnet på alla avslöjanden ang. signalspaning och massövervakning av vanliga medborgare, så kan det vara intressant att redogöra för en rapport som utkom i november det här året: "Mass surveillance of personal data by EU Member States and its compatibility with EU Law." Utgiven av CEPS - "Centre for European Policy Studies" - en europeisk tankesmedja som handhar frågor rörande EU:s politik i vid mening. Rapporten är till yttermera visso beställd av Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri-och rättigheter, samt rättsliga och inrikes frågor. Rapporten fokuserade undersökningen på 5 av EU:s medlemsländer: Storbritannien (GCHQ), Sverige (FRA), Frankrike (DGSE), Tyskland (BND), och Nederländerna(JSCU).

Rapportens huvudsakliga iakttagelser (key findings):

• Övervakningsprogrammen i EU:s medlemsstater är oförenliga med den lagstiftning som återfinns i Europeiska Unionens Stadga om de grundläggande rättigheterna och i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 
• Medlemsstaternas övervakningsprogram hotar även EU-medborgarnas rätt till skydd för sitt privat-och familjeliv, liksom rätten till sin korrespondens och sin äganderätt till sina personliga data. 
• Varje medborgares rätt till sina personliga data är en grundbult i europeisk lagstiftning och skyddas av både den Europeiska konventionen liksom av EU:s stadga och gällande fördrag ("The treaty of the European Union"). Kan man alltså i det sammanhanget, frågar sig rapporten, tala om stöld av exempelvis korrespondens? ("can we consider unauthorised access to data as 'theft'?").
• Det råder en allt större enighet om att de attityder och synsätt som behärskar NSA och GCHQ, liksom olika säkerhetstjänster i Europa, inte längre kan accepteras i ett demokratiskt samhälle.
• Därför kan heller inte frågan om Europas övervakningsprogram reduceras till en fråga om balansen mellan dataskydd och nationell säkerhet, utan måste diskuteras i termer av kollektiv frihet och demokrati.

För att kort och exakt sammanfatta rapportens huvudbudskap skulle jag vilja citera en av rapportens medförfattare, den spanske juristen Sergio Carrera: "Vad vi nu ser är ett systematiskt brott mot folkens grundläggande rättigheter." Sufflerad av ännu en av medförfattarna, professor Francesco Ragazzi vid universitetet i Leiden : "Ju större den kris är som världen befinner sig i, ju mer måste vi använda oss av strikta lagstadgade villkor och tillvägagångssätt. Det är det som skiljer demokratier från polisstater."

Om, betonar rapporten, om inga åtgärder vidtas mot de nu rådande förhållandena från de europeiska institutionernas sida kan det leda till skada för de demokratiska staterna i Europa. Samtidigt som tystnaden kan tolkas som medbrottslighet.

Som ett exempel på en sammanslutning som redan tagit ställning lyfter man fram den franska människorättsorganisationen Ligue des Droits de l´Homme et du citoyen. Organisationen anser att det nuvarande sättet att bedriva signalspaningen på är "ett bedrägligt och illegalt sätt att tillskansa sig och lagra personliga data...en kränkning av den personliga integriteten och privatlivets helgd", och ett övergrepp på "den privata korrespondensens sekretess."

Rapporten i sin helhet kan läsas här!