För någon vecka sedan, närmare bestämt den 27 april, kunde man i den ansedda amerikanska dagstidningen The New York Times läsa en artikel om krigsoroligheterna i Syrien som pga. sin uppriktiga och till synes ärligt kritiska granskning av den amerikanska syrienpolitiken både förvånade och engagerade. Artikeln var undertecknad Ben Hubbard och hade som rubrik Islamist Rebels create Dilemma on Syrian Policy. Enl. Hubbard tycks åtminstone en sak vara fullständigt klar. De förhopp-ningar om att upproret mot tyrannen al-Assad bärs upp av sekulära, moderata krafter inom den syriska nationen - och som inledningsvis tycktes självklara, åtminstone sett ur ett västligt perspektiv - har kommti på skam. "Ingenstans inom rebellkontrollerat område i Syrien finns det någon sekulär styrka att tala om ('a secular fighting force to speak of')", skriver tidningen och hänvisar även till den politiske forskningsanalytikern Elizabeth O'Bagy som arbetar inom The Institute for the Study of War: "Min uppfattning är att det inte finns några sekulära (ickereligiösa) krafter". En åsikt som hon baserar på sina många resor inom Syrien, och på intervjuer av befälhavare inom de olika rebellfraktionerna.
Vad som i stället framträder allt klarare är bilden av en upprorsrörelse som i stor utsträckning kan identifieras utifrån religiösa, islamistiska förtecken. Alltifrån Muslimska brödraskapets kanske mer moderata grupperingar, till de obevekligt fanatiska fundamentalisterna i terroristorganisationen al-Qaida. "Vi vill alla ha en islamitisk stat", som en rebellaktivist uttryckte sig, "och vi vill att Sharia-lagarna ska vara gällande."
Men det utan tvekan mest skrämmande i dagens situation är den kraftfulla radikaliseringen av kampen mot den syriska regimen, vilket på kort tid har skapat ett allt större manövreringsutrymme åt de mest fundamentalistiska och extrema jihadistkrigarna. Den islamistiska fronten Jabhat al-Nusra anses idag vara den starkaste oppositionsgrupperingen inom den väpnade koalitionen som slåss mot al-Assad's alltmer utsatta regimstyrkor. Jabhat al-Nusra utgör också helt klart en filial till al-Qaida vilket också bevisades nyligen då dess ledare svor trohetsed till Usama bin Laden's efterträdare Ayman al-Zawahiri. New York Times nämner ytterligare en grupp, Ahrar al-Sham, som slaviskt delar Jabhat al-Nusra's islamistiska ideologi och som dessutom är högt respekterad för sitt mod och sin skicklighet på slagfältet, parat med en modern och slagkraftig vapenarsenal.
För att nu göra saken än mer komplicerad, och hotfull utifrån ett önskvärt fredsperspektiv, så kungjorde Abu Bakr al-Baghdadi - ledaren för al-Qaida's irakiska gren, benämnd Iraks islamiska stat - att hans grupp och Jabhat al-Nusra hade förenats för att än kraftfullare kunna slåss för ett efterlängtat StorSyrien, en islamitisk statsbildning grundad på extremt fundamentalistiska principer. Det innebär naturligtvis också att ytterligare ett stort antal stridande jihadister kommer att välla in över gränsen från Irak till Syrien för att sättas in i kampen mot den hatade alawiten al-Assad (1).
Det är också ett beklagligt faktum att Jabhat al-Nusra, vid sidan av andra ytterst extrema al-Qaidagrupperingar, har intagit ett flertal av de olje-och gasfält som ligger i den östra delen av Syrien, på gränsen mot Irak. Här ligger huvuddelen av Syriens oljefält, framförallt i provinserna Deir al-Zour och Hasaka. New York Times återigen: "I de oljerika provinserna Deir al-Zour och Hasaka har Nusra-krigare intagit regeringsstyrda oljefält och ställt dem under kontroll av lokala miliser, medan andra administreras i egen regi." Saken är helt enkel den, enligt vad en lokal rebelledare påstod vid en intervju över Skype: "De (al-Nusra) utgör den starkaste militära styrkan i området. Vi kan inte förneka det."
Mot bakgrund av ovanstående är det därför naturligtvis ytterst förvånande att EU:s utrikesministrar på sitt möte i Luxemburg 22/4 hävde de hittillsvarande oljesanktionerna mot Syrien. Beslutet innebär att EU:s medlemsstater hädanefter får tillstånd att köpa olja från rebellkontrollerat område i Syrien och dessutom investera i de olje-och gasfält som står under rebellernas kommando.
Vi kan alltså, i ett befarat "värsta-scenario", förvänta oss att EU, inbegripet Sverige, köper olja från terroristkontrollerade oljefält. EU skulle då ingå i ett sorts oljekonsortium med al-Qaida och därmed i både materiell och ekonomisk mening finansiera en av de värsta terroristorganisationer som världen skådat alltsedan de tragiska händelserna 9/11, och som vi i andra sammanhang - både militärt och genom stränga terroristlagar - bekämpar med näbbar och klor. En absurd situation, naturligtvis, vilken ur en straffrättslig synvinkel bjuder på en hel del pikanta konsekvenser.
(1): Göteborgs-Posten, 28/4 2013: (Arne Lapidus), Al-Qaida försvårar balansgången.
