 |
| Europaparlamentet Robert Driese |
Beslutet mottogs med bestörtning av bl.a. journalisten och författaren Simon Jenkins på The Guardian under rubriken: "Syrien och Mellanöstern: vår största felbedömning sedan fascismens uppgång /---/det kan inte finnas något mer fasansfullt än att pumpa in mer vapen i det sekteristiska krig som nu utspelar sig i Syrien."
Det allt överskuggande problemet med Syrien idag, vilket nog även EU är medvetet om, är att upproret mot diktatorn Bashar al-Assad har radikaliserats i en klart islamistisk riktning vilket har inneburit att den väpnade oppositionen, de s.k. rebellerna, nu i stor utsträckning utgörs av jihadister och mer eller mindre fundamentalistiska islamister. Som jag även i ett tidigare inlägg försökte klargöra, (EU:s skruvade syrienpolitik; 12 maj), så består de starkaste fraktionerna idag av rebellbrigader som ex. Jahbat al-Nusra, Ahrar al-Sham m.fl., som bevisligen svurit trohetsed till al-Qaida och Usama bin-Laden's efterträdare Ayman al-Zawahiri. Vad jag i samma inlägg också belyste som ett besvärande faktum var att oppositionens sekulära, icke-religiösa, ambitioner och tidiga framtoning nu helt tycks ha försvunnit och ersatts av klart religiösa, islamistiska drag: "ingenstans inom rebellkontrollerat område i Syrien finns det någon sekulär styrka att tala om", skrev ex. Ben Hubbard i New York Times. En uppfattning som enl. Reuters bekräftas i en intervju med FN:s specielle sändebud Paulo Pinheiro som hävdar att "de flesta rebellkrigare vill inte ha demokrati, och landets inbördeskrig producerar för närvarande oerhörda illdåd och en allt ökande radikalisering...majoriteten av rebellerna står främmande för demokratiska tankegångar och har helt andra ambitioner."
I den senaste FN-rapporten om förhållandena i Syrien - Report of the Independent International Commission of inquiry on the Syrian Arab Republic - vilken offentliggjordes den 4 juni stod det att läsa under delrubriken Anti-Government armed Groups: "Det pågående våldet har ökat radikaliseringen bland de regimfientliga rebellerna vilket har lett till att radikala grupperingar, särskilt då Jahbat al-Nusra, har blivit allt mer inflytelserika. Denna grupp har deltagit i, och även anfört, de flesta operationer som har utförts av andra regimfientliga fraktioner beroende på dess bättre organisation och disciplin, en högre operationell effektivitet och dessutom tillgång till support utifrån. Sedan nyheten om Jahbat al-Nusra's band till al-Qaida's irakiska gren ('the Islamic State of Iraq, ISI'), så tycks gruppen ha erhållit ett än större stöd och intresse från regionala extremistgrupper, då med hänsyn tagen till rekrytering och utrustning."
Så, när allt kommer till kritan, vilka är det då egentligen som ska få EU:s vapen? I avsaknad av sekulära och demokratiska rebellfraktioner inom den väpnade oppositionen så återstår ju endast mer, eller något mindre, radikala, islamistiska grupperingar med ideologier som starkt påminner om al-Qaida's. Det kan alltså i slutändan innebära att berörda stater inom EU ex. beväpnar al-Faruq-brigaden, vars befälhavare Khalid al-Hamad i en numer känd video på YouTube skar ut en bit av hjärtat på en död regeringssoldat och åt upp den under det att han utropade: "Jag svär vid Gud, ni Bashar's soldater, ni hundar - vi kommer att äta era hjärtan och era levrar! Takbir! Gud är stor!" Och om så skulle vara, dvs. att stater inom EU beväpnar al-Qaida, så utgör det naturligtvis ett gravt brott mot både den inhemska som den internationella terroristlagstiftningen. Ja, man kan nog med visst fog hävda att i ett sånt fall ställs hela den så mödosamt hopsnickrade terroristlagstiftningen på ända, varvid också utkrävandet av det politiska och juridiska ansvaret blir en svår nöt att knäcka.
I uppenbar konflikt med EU:s beslut så rekommenderar den nämnda FN-rapporten helt andra åtgärder för att gjuta olja på den syriska konflikten. Bl.a. uppmanar man inblandade parter att "motverka en upptrappning av konflikten genom att strypa leveranser av vapen, speciellt med tanke på att det finns en uppenbar risk att dessa vapen kommer att utnyttjas i syfte att begå allvarliga överträdelser av internationell lagstiftning rörande humanitär rätt och mänskliga fri- och rättigheter."
Den senaste utvecklingen inom den Europeiska Unionen tycks åtminstone bekräfta en sak: det ständigt upprepade mantrat om EU som ett fredsprojekt har visat sig vara av tvivelaktigt värde och bör nog begravas i all stillhet. I alla fall för en lång tid framöver, varav också följer att tilldelandet av Nobel's fredspris till unionen för år 2012 visade sig vara det dåliga skämt som många av oss redan då befarade.
I den senaste FN-rapporten om förhållandena i Syrien - Report of the Independent International Commission of inquiry on the Syrian Arab Republic - vilken offentliggjordes den 4 juni stod det att läsa under delrubriken Anti-Government armed Groups: "Det pågående våldet har ökat radikaliseringen bland de regimfientliga rebellerna vilket har lett till att radikala grupperingar, särskilt då Jahbat al-Nusra, har blivit allt mer inflytelserika. Denna grupp har deltagit i, och även anfört, de flesta operationer som har utförts av andra regimfientliga fraktioner beroende på dess bättre organisation och disciplin, en högre operationell effektivitet och dessutom tillgång till support utifrån. Sedan nyheten om Jahbat al-Nusra's band till al-Qaida's irakiska gren ('the Islamic State of Iraq, ISI'), så tycks gruppen ha erhållit ett än större stöd och intresse från regionala extremistgrupper, då med hänsyn tagen till rekrytering och utrustning."
Så, när allt kommer till kritan, vilka är det då egentligen som ska få EU:s vapen? I avsaknad av sekulära och demokratiska rebellfraktioner inom den väpnade oppositionen så återstår ju endast mer, eller något mindre, radikala, islamistiska grupperingar med ideologier som starkt påminner om al-Qaida's. Det kan alltså i slutändan innebära att berörda stater inom EU ex. beväpnar al-Faruq-brigaden, vars befälhavare Khalid al-Hamad i en numer känd video på YouTube skar ut en bit av hjärtat på en död regeringssoldat och åt upp den under det att han utropade: "Jag svär vid Gud, ni Bashar's soldater, ni hundar - vi kommer att äta era hjärtan och era levrar! Takbir! Gud är stor!" Och om så skulle vara, dvs. att stater inom EU beväpnar al-Qaida, så utgör det naturligtvis ett gravt brott mot både den inhemska som den internationella terroristlagstiftningen. Ja, man kan nog med visst fog hävda att i ett sånt fall ställs hela den så mödosamt hopsnickrade terroristlagstiftningen på ända, varvid också utkrävandet av det politiska och juridiska ansvaret blir en svår nöt att knäcka.
I uppenbar konflikt med EU:s beslut så rekommenderar den nämnda FN-rapporten helt andra åtgärder för att gjuta olja på den syriska konflikten. Bl.a. uppmanar man inblandade parter att "motverka en upptrappning av konflikten genom att strypa leveranser av vapen, speciellt med tanke på att det finns en uppenbar risk att dessa vapen kommer att utnyttjas i syfte att begå allvarliga överträdelser av internationell lagstiftning rörande humanitär rätt och mänskliga fri- och rättigheter."
Den senaste utvecklingen inom den Europeiska Unionen tycks åtminstone bekräfta en sak: det ständigt upprepade mantrat om EU som ett fredsprojekt har visat sig vara av tvivelaktigt värde och bör nog begravas i all stillhet. I alla fall för en lång tid framöver, varav också följer att tilldelandet av Nobel's fredspris till unionen för år 2012 visade sig vara det dåliga skämt som många av oss redan då befarade.
