Massakern i Houla - ett journalistiskt haveri?

Den utslitna klyschan "i krig är sanningen det första offret" har än en gång visat sig hålla streck. Och även denna gång med medias benägna bistånd under den i dessa tider övergripande principen att så snabbt som möjligt, helst snabbast, få ut nyhetsmaterialet till tryckpressarna och ut på webben. Om därmed faktakontroll och källgranskning får stryka på foten, so be it!

Ny blodig massaker i Syrien - över 100 döda 

Den 26 maj kunde vi i braskande, svarta huvudrubriker -som ex. den ovanstående i Expressen - i svensk dags- och kvällspress, liksom i övrig mainstreampress världen över, läsa om den fasansfulla massakern i den syriska byn Houla, där 108 människor - bl.a. 49 barn och 34 kvinnor - mördades av den syriska regimen med president Bashar al-Assad i spetsen. Detaljerna var groteska i sin vidrighet. Uppslitsade strupar, sönderhackade kroppar och rena avrättningar med pistolskott mot huvudet på nära håll. Som en direkt reaktion på massakern i Houla utvisade flera västländer - däribland USA, Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Italien - Syriens ambassadörer och diplomater. Uppgifterna om massakern ska ha kommit från olika grupperingar inom oppositionen, bl.a. från Syriska nationalrådet och en fraktion som kallar sig Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter (SOHR). Konklusion: Den brutala och blodbesudlade regimen i Syrien var ensam ansvarig för dåden i Houla!

Ny kunskap om de mördade i Houla. Än en gång massakern i Syrien.

Så, den 7 juni - utökad den 13 juni - kom en ny rapport om Houla-massakern i en av Tysklands ledande dagstidningar, Frankfurter Allgemeine Zeitung (1). Skriven av Rainer Hermann, en av tidningens korrespondenter i mellanöstern som rapporterat från regionen i över 22 år. Rapporten baserar sig på vittnesmål från medlemmar av oppositionen mot den syriska regimen under Bashar al-Assad, men som avvisar våldet som en lösning på konflikten och vars enda önskan är att få slut på det meningslösa blodbadet. Vittnen som dock inte vågar framträda med namn pga. den uppenbara risken för hämnd från de väpnade grupperingarna inom oppositionsstyrkorna. Vittnena hävdar med bestämdhet att de dödade i Houla i själva verket uteslutande utgjordes av alawiter och andra shiamuslimska minoriteter. Befolkningsgrupper, alltså, som traditionellt, och politiskt, i stor utsträckning stöder, och beskyddas i sin tur av, den syriska regimen under alawiten Bashar al-Assad. Mördandet - i motsats till den gängse bilden av regimen som förövare - ska dessutom ha begåtts av de sunnimuslimska rebellerna själva som efter utförd slakt samlade liken för att visa upp dem inför västerländsk press och TV och för FN:s observatörer. Med det självklara syftet att utpeka den syriska regimen som ansvarig för den osedvanligt blodiga slakten för att därigenom vinna internationellt stöd i sin maktkamp gentemot den hatade regimen. En taktik som, enligt nunnan Agnès-Mariam de la Croix från det närliggande klostret Deir Mar Yakub, ska ha använts av de sunnimuslimska rebellerna även vid tidigare övergrepp vilka sedan, inför arab- och västvärldens TV-bolag och pressagenturer, utmålats som fruktansvärda dåd utförda av den avskyvärda regimen. En typ av "false flag"-operationer för att försäkra sig om omvärldens stöd och i förlängningen, med hjälp av en militär intervention från västmakternas sida, störta Bashar al-Assad och själva gripa den så åtråvärda makten. En professionellt utförd desinformation som, förutsatt att föreliggande rapport nu uttrycker sanningen, på ett briljant sätt, åtminstone i det här fallet, har lyckats i sin strävan att slå blå dunster i ögonen på en samlad världspress där även svensk media ingår.

Rapporten, som ju utan tvekan kastar ett helt nytt ljus över de hemska morden i Houla och som beskriver en sanningens gråzon där ingenting förefaller vara enbart svart eller vitt, har inte i någon nämnvärd grad omnämnts i internationell, eller för den delen, i svensk press. Begripligt, kanske, med tanke på att faktakontroll och källgranskning är tidsödande operationer som direkt utmanar uppfattningen om nyheter som färskvara. Enklare då, givetvis, och attraktivt i ekonomiskt avseende, att helt simpelt skriva in de nyhetsutskick som kommer från de olika nationella och internationella telegrambyråerna. Samtidigt, naturligtvis, ännu ett sätt att förnedra offren i Houla genom att förtiga sanningen, eller i brist på tid och intresse, inte ens söka efter den på ett seriöst och empatiskt sätt. I sig ett deprimerande konstaterande, som ju också innebär att en spik till hamras in i den mediala likkistan därigenom att trovärdigheten - tidningspressens livsluft - reduceras ytterligare ett snäpp.

På något sätt känns det rätt att avsluta den här blogposten med Di Levas kända sångtext: "Så vem ska jag tro på, tro på, tro på..."


PS. En av de källor som utnyttjats av pressen, bl.a. av Aftonbladet och Expressen, är alltså det Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter (SOHR), vilket vid närmare granskning visat sig bestå av en enda individ, Rami Abdulrahman, ägare till en klädesaffär i Coventry, varifrån han också utför sina observationer (2).
DS.



Referenser: (1) Rapporten översatt till engelska, del 1.
                                "              "       "         "     , del 2.
                   Se även: Media Lens: "The Houla Massacre", may 31;
                                         "        "Shades of Grey", june 13.
                   (2) Media Lens, june 13, p.3.
        
              

                  

 

Barnens bästa i centrum?

Tidig förskoledebut under debatt

En av grundpelarna i FN:s konvention om Barnens rättigheter utgörs av artikel 3 som stadgar att "Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnens bästa komma i främsta rummet." Punkt 3 i samma artikel påpekar vidare: "Konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner...som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av berörda myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet..."

Artikel 6, ytterligare en av de vägledande huvudprinciperna i konventionen, lyder:

"1. Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till   livet.
 2. Konventionsstaterna ska till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling."  

Med utveckling i det här sammanhanget avses en i både fysisk och psykologisk mening tillfredsställande uppväxt där "barnet också har rätt till kärlek och trygghet samt ett stabilt förhållande till föräldrarna."  

Vad menas då med "barnens bästa"? Enligt SOU 1997:116 - en parlamentarisk kommitté tillsatt bl.a. för att bringa större klarhet i begreppet som sådant - ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Man betonar också att barnens bästa ska prioriteras när de offentliga myndigheterna fördelar tillgängliga resurser. Men, som sagt, hur ska vi då tolka begreppet "barnens bästa"? Enligt kommittén finns det i huvudsak två sätt att avgöra vad som är barnets bästa. Det ena är att beslutsfattare på olika nivåer gör bedömningar som grundas på "vetenskap och beprövad erfarenhet", dvs. i det här fallet vedertagna kunskaper om barn. Vid sidan av detta, eller parallellt med detsamma, är att låta det berörda barnet - om det nu är möjligt, bl.a. med tanke på ålder - ge uttryck för sin uppfattning om vad som är dess bästa. Detta är alltså de verktyg som myndigheterna har till sitt förfogande då det gäller att, i alla de situationer som kan tänkas uppstå, tolka vad som i varje särskilt fall kan vara "till barnets bästa". En viktig fråga att ställa sig i sådana lägen är naturligtvis: Gynnar beslutet barnets utveckling eller hindras barnet i sin utveckling av det tagna beslutet?

Om vi nu utifrån ovanstående resonemang granskar tillståndet i den svenska förskolan så kan vi för det första konstatera att lagstiftaren anser att barnet redan vid 1-årsåldern med fördel kan placeras i förskoleverksamhetens småbarnsgrupp. Skollagens kap. 8, §5, lyder nämligen:

"Barn ska från och med ett års ålder erbjudas förskola i den omfattning som behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller om barnet har ett eget behov pga. familjens situation i övrigt." 

Detta trots - vilket ju också innebär att myndigheten frångår sitt eget tolkningsdirektiv - att forskningen idag rörande barnets tidiga utveckling varnar för de risker som en sådan tidig inskrivning på förskola kan innebära (1). En relativt samstämmig utvecklingsforskning pekar på att barnet i den åldern - i åldersintervallet 6 mån. till ca. tre år - är extremt sårbart för separationer från modern, eller mer allmänt, från sin primäre vårdgivare. Upprepade separationer i den åldern kan givetvis resultera i mer eller mindre allvarliga trauman med negativa följder för barnets framtida utveckling. Med tanke på att ettåringen fortfarande saknar en färdigutbildad jag-struktur och en fullmogen identitetsuppfattning, och i stället till viss del lever i symbios med modern, kan han/hon i rent existentiell menig dra slutsatsen: Finns inte mamma, så finns inte jag. Vad ettåringen behöver - vilket enligt psykoanalytikern John Bowlby i boken Attachment and loss, är ett rent biologiskt krav - är en fast punkt, "a secure base", bestående av modern/alt. den primäre vårdgivaren, som barnet kan falla tillbaka på i tider av svår och fragmenterande förtvivlan. En "operationsbas" med uppgift att "fylla på" barnet känslomässigt genom fysisk och psykisk kontakt och värmande/tröstande närhet. En emotionell påfyllning som laddar barnets gryende jag med gränslös och kärleksfylld bekräftelse. Själva kärnan i den begynnande identitetsuppfattningen. De känslor som i den här fasen av barnets liv kan störa den bräckliga utvecklingen är en förlamande separationsångest och en skräck att förlora vårdgivarens kärlek. 

Något senare i utvecklingen, vid 18 till 20 månaders ålder, påbörjas en i många stycken livsavgörande process som i slutändan ska leda till den s.k. objektkonstansen. Det vill säga skapandet av en inre bild hos barnet av det stundtals frånvarande kärleksobjektet, den trygga hamnen, den omfamnande vårdgivaren. En mental representation av "den trygga basen"/vårdgivaren som gör att barnet alltmer kan uthärda separationer utan att ta alltför stor skada, genom att i tider av ensamhet fylla sitt medvetande med den nu infogade bilden av den livgivande källan. Enligt utvecklingsforskningen kan detta fenomen, den i sina huvudstycken mognande objektkonstansen, observeras någonstans i tidsintervallet 2-3 år, med en viss förskjutning mot 3-årsgränsen. Fortfarande ömtålig, naturligtvis, men tillräckligt stadig för att i allt större utsträckning kunna uthärda separationer (2).

Alltså, i de bästa av världar - och i enlighet med det tolkningsdirektiv om "barnens bästa" som staten har utarbetat - bör Skollagens kap. 8,§5, ändras och få följande ordalydelse: "Barn ska från och med 2 års ålder (3?) erbjudas förskola etc., etc.. Med detta sagt ska också sägas att jag är klart medveten om jämställdhetsperspektivet som ju berör den här frågan på ett väsentligt och djupgående sätt. En debatt som lär fortgå och endast kan lösas genom en radikalt förändrad normbild i samhället där man och kvinna på ett självklart sätt har ett delat ansvar för barnens psykiska utveckling. Dessutom, om nu staten  menar allvar med sin ratifikation av FN:s barnkonvention, bör förskollärarnas lönenivåer ökas markant, bl.a. som ett sätt att höja deras status och visa att vi är ett samfund som värnar om och prioriterar barnens utomordentliga och grundläggande rättigheter.

Det finns naturligtvis olika åsikter om när, och hur, förskoledebuten ska ske, men en sak tror jag dock att vi alla kan vara överens om. Dagens situation, generellt sett, kan endast beskrivas i termer av katastrof, och då framför allt med tanke på förskolans småbarnsgrupper, dvs. barn 1-3 år. För just den här gruppen barn, som ju i ett utvecklingsperspektiv befinner sig i en mycket känslig och utsatt fas, finns det en hel del rekommendationer ang. både gruppstorlek och personaltäthet  - både svenska och internationella - som uppvisar ett empatiskt och seriöst ansvar för det gryende livet. En gemensam nämnare för dessa rekommendationer tycks vara 3:1, dvs. 3 barn på en vuxen. Gruppstorlek högst 9 barn, med en variation på 8-12 barn. 9 barn i gruppen, 3 vuxna; 12 barn, 4 vuxna.

Hur ser då verkligheten ut? Trors att både Skolverket och Socialstyrelsen har utfärdat varningar om för stora barngrupper i förskolan så har den genomsnittliga gruppstorleken uppvisat allt mörkare siffror. I dag går 13% av småbarnen i grupper om 17 barn eller ännu fler. 47% i grupper om 14-16 barn. Dvs. 60% av småbarnsgrupperna består i dag av 14 till 15 barn och uppåt. Jämfört med rekommendationen på 9-10 barn så kan det väl endast betraktas som en politisk skandal av imponerande mått, där bristen på kunskap och empati har lett till att våra minsta barn har offrats på den kommunala budgetdisciplinens högaltare (3). 

Barnpsykiater Magnus Kihlbom, bl.a. verksam inom Myndigheten för skolutveckling, påpekar att en alltför stor barngrupp i kombination med få vuxna kan likställas med "ren barnmisshandel." Hans rekommendation i sådana lägen, där vi till viss del befinner oss nu, sammanfattar utan tvekan det nuvarande tillståndet "in a nutshell":
- Jag tycker att man bör ringa polisen då, så att de haffar de kommunala skolpolitikerna. För en såda situation är direkt skadlig för barnen (4).




1: Se studier utförda av National Institute for Child Health and Human Development (NICHD): sammanfattade bl.a. i The Guardian, Nursery tales, 1-2, juli 2004; Kitta Ridell, Barnens rätt ständigt i kläm, GP mars 2011; Eva Rusz, Förskola före två års ålder kan skada barn, AB maj 2012.
2: Bl.a. Margaret S. Mahler, Barnets psykiska födelse, 1986; Per Kågeson, Tid för barn?, 2005.
3: Skolverket, Gruppstorlekar och personaltäthet i förskola,...pdf; Skolverket, Statistik och analys, förskolan.
4: M. Kihlbom,Små barn far illa i förskolan, Lärarnas nyheter, sept. 2010.