O, Du sköna nya värld!

"Vi kommer att kunna installera datorer i vilken levande cell som helst".


Det gick inte att ta miste på den triumfatoriska tonen i rösten på Drew Endy, den biogenetiska forsknings-chefen på Stanford School of Engineering. Beläget i centrum av den amerikanska dator- och elektronik-industrin i Silicon Valley, Kalifornien. Och varför inte? Biologiska datorer har ju sedan länge varit den våta drömmen för dessa elektronikens ingenjörer, eftersom man då kan skapa en ny generation av extremt små och snabba enheter som skulle kunna inkorporeras i den levande organismen. 

 

Vad nu Drew Endy, i spetsen för ett forskningsteam inom Stanford University, hade skapat var en s.k. "transkriptor", dvs. en transistor - nyckelkomponenten inom den moderna elektroniken - som i stället för att kontrollera strömmen av elektroner, som ju är det vanliga i en dator, nu hade konstruerats för att kunna administrera nukleinsyran RNA när den avläser den dubbla DNA-strängen. Dvs. de grund-läggande verktygen i den levande organismens cellbundna arvsmassa. Då man redan tidigare har lyckats med att lagra information i DNA, och att dessutom överföra data från cell till cell, så har man alltså nu de huvudsakliga ingredienserna för att skapa ett datorbaserat nätverk i den levande cellen. Kort sagt, och för att göra saken mer förståelig - inte minst för mig själv - så kan man med andra ord, och inom en inte alltför avlägsen framtid, tillverka och installera mikroskopiska datorer i den mänskliga cellen. 

 

En revolutionerande nyhet, givetvis,kanske framförallt inom den medicinska vetenskapen som ett diagnostiskt verktyg med i det närmaste obegränsade möjligheter. Med hjälp av sådana datorer skulle vi kunna kontrollera förekomsten av, och tidigt varna för, olika typer av sjukdomar och andra hot som skulle kunna skada cellen och organismen som helhet. Ex. förekomsten av cancer, vars celler vanligtvis förökar sig okontrollerbart. Det skulle i det fallet t.o.m. kunna gå att programmera "celldatorn" till att hålla räkning på antalet celler vid en viss given tidpunkt. När "räknaren" når ex. talet 500 kan så cancercellen programmeras att dö. Datorn kan också kommenderas att producera friska celler för att på så sätt kunna attackera sjuka cellkroppar. Om det av någon orsak krävdes så skulle den också kunna programmeras att ex. pumpa ut mer adrenalin, dra ner på produktionen av insulin, osv., osv. Ja, möjligheterna förefaller oändliga: "Vi talar om funktionella datorer"...skrev forskningsteamet i sin slutrapport..."som kan manipulera sina värdceller till att göra i stort sett vad som helst."

 

Samtidigt, på andra mötesplatser i den neurovetenskapliga tidskriftsfloran, kan vi läsa om japanska genombrott i försöken att skapa artificiella s.k. synapser, dvs. extremt komplicerade strukturer i den mänskliga hjärnan som binder samman neuronerna, hjärncellerna - ca. 130 miljarder - till ett fungerande och tänkande nätverk. Vad forskningen hoppas på i det fallet är naturligtvis att kunna skapa ett syntetiskt nätverk, en konstgjord hjärna om man så vill, som på mikroskopisk nivå bl.a. skulle kunna användas för att reparera och bygga upp skadad hjärnvävnad. 

 

Dessa häpnadsväckande landvinningar inom den biotekniska forskningen ska naturligtvis hälsas med stående applåder. Inom en kanske nära framtid kommer de att kunna revolutionera den medicinska forskningen med stora konsekvenser rörande både diagnostik, vård, och läkemedelstillverkning. För att nu åtminstone nämna någon av förmodligen mångahanda tillämpningsområden. Det är ju nämligen så, vilket forskarteamet också underströk: "De möjliga användningsområdena begränsas endast av forskarens fantasi." 

Men ändå, och samtidigt, en spirande oro inför ett möjligt scenario där de vetenskapliga framstegen, som så många gånger förr, kommer att användas och utnyttjas i icke avsedda syften, där den onda tillämpningen kommer att trasa sönder det vällovliga syftet.

Jag kommer i det sammanhanget osökt att tänka på Aldous Huxley's dystopi Du sköna nya värld (Brave new world), men även, i samma genre, Orwell's 1984 och Karin Boye's Kallocain. Statens, världsstatens psykologiska manipulation av medborgarna, den ständiga övervakningen och den obligatoriska hjärntvätten (the public mind control). Allt med syfte att producera en lydig, underkastad, och lättstyrd folkmassa. I Brave new world delas folket upp i olika kaster. De högsta kasten, alfa och beta-människor, de lägsta gamma-, delta-, och epsilon-individer. Det lägst stående människomaterialet - dvs. gamma, delta, epsilon - utsätts redan i fosterstadiet för vissa kemiska och hormoniella ingrepp för att man därigenom ska kunna leverera en fysiskt och intelligensmässigt underlägsen variant av människa. Detta skulle då utgöra den större delen av mänskligheten, varvid det politiska målet - lättstyrda och kontrollerbara medborgare - med råge skulle komma att uppnås. De verktyg som politikerna vid den tiden - Huxley skrev ju sin bok på 1930-talet - hade till sitt forfogande då det gällde att mentalt och fysiskt manipulera människofostret var väl uteslutande ämnen av kemisk art. I dag, däremot, när den mänskliga arvsmassan, DNA, har kartlagts, öppnas dörren för en avancerad genetisk ingenjörskonst och därmed, på ett högst påtagligt sätt, vidgas även fältet för allehanda manipulationer och ingrepp. 

Och nu, alltså, i datorernas och bioteknikens förlovade tidevarv, har vi kanske tagit ännu ett steg mot det möjliga förverkligandet av Huxley's "World State". Låt mig upprepa orden i det här inläggets början: "Vi kommer att kunna installera datorer i vilken levande cell som helst". Mikroskopiskt små datachips, kanske, som installeras på lämpliga platser i det centrala nervsystemet, i CNS, den mänskliga hjärnan, i dess oändliga system av synapser och neuroner, utrustade med kommandomanual som bestäms utifrån den för dagen härskande politiska ideologin. Där uppdelningen av mänskliga kaster förenklas genom den datoriserade styrningen av cellkluster och signalsubstanser. Där serumet kallocain - som i Karin Boye's roman används för att avslöja bl.a. statsfientliga tankar - kunde ersättas med en uppkoppling av den misstänktes hjärna till en yttre dator som på ett lättvindigt och motståndslöst sätt kan ladda ner och avläsa objektets innersta tankar. Som sagt, för att nu än en gång upprepa mig: "De möjliga användningsområdena begränsas enbart av forskarens (och de politiska byråkraternas?) fantasi." 

 

Vi får tills vidare trösta oss med följande ord av den amerikanske journalisten Erik Kain i tidskriften Forbes Magazine:

"För alla de tekniska framsteg som utnyttjas i ondskefulla syften av en förtryckande regim, så finns det alltid en motsvarande användning av samma framsteg för att bekämpa samma förtryckare."
 

       

                    

 

          

De små stegens tyranni

Den 21 januari 2013, några minuter före 18 svensk tid, steg den amerikanske presidenten Barack Obama ut på det flaggprydda Kapitoliums trappa i Washington DC och avlade - med handen på bibeln och inför HD:s chefsdomare John Roberts - för andra gången den obligatoriska presidenteden: "I solemny swear...att jag troget ska utöva Förenta Staternas presidentämbete och efter bästa förmåga upprätt-hålla, värna och försvara Förenta Staternas Konstitution...

Högstämda och förpliktande ord som upprepas i installationstalet där han talar om att "bevara USA:s grundläggande principer" och att in i en osäker framtid bära med sig "frihetens värdefulla ljus".

Låt oss då, i ärlighetens namn, syna korten i Barack Obama's välmanikyrerade händer. Granska verkligheten bakom de högtidliga orden. Är det nu verkligen så att han, i enlighet med presidenteden och sin egen publika framtoning, på ett effektivt och framgångsrikt sätt har skyddat den så heligt hållna Amerikanska konstitutionen - the Constitution of the United States? 
Låt oss föralldel se efter...

Den 26 maj 2011 signerar president Obama de politiskt känsliga delarna av antiterrorist-lagen The USA Patriot Act of 2001, vilka efter bestämda tidsintervaller uttryckligen kräver presidentens godkännande för att fortfarande få vara i bruk. Det gäller bl.a. del 2, "Title II - Enhanced Surveillance procedures", och de därunder ingående paragraferna 214, 215 och 216. Med stöd av dessa paragrafer får amerikanska myndigheter, ex. FBI, utökade befogenheter att använda sig av olika teknologiska hjälpmedel - s.k. "pen register" och "trap and trace"-anordningar - för att utan någon fullmakt från juridisk instans utöka sin övervakning av olika slag av elektronisk kommunikation medborgarna emellan, ex. telefonsamtal, e-postmeddelanden och annan övrig internettrafik. Det kan väl också vara av intresse att notera att dessa s.k. "warrantless wiretappings" (ung. fullmaktsbefriade avlyssningsmetoder) av de amerikanska medborgarnas elektroniska kommunikation är på stadig tillväxt, och har under de senaste två åren av Obama's presidentskap mer än tredubblats jfr. med föregående år.

Dessutom, med hjälp av nämnda paragrafer, ges FBI möjlighet att på eget initiativ granska merparten av de s.k. "business records". Dvs. alla de upptänkliga register som medborgarna hamnar i under olika faser av sin livscykel. Exempelvis sjukhusregister, tefonbolagens kundregister, bank- och postregister, datoroperatörernas register av alla de slag, etc., etc. Bland annat - vilket ALA, den amerikanska biblioteksorganisationen, "American Library Association", har uppmärksammat - alla de register som låntagare på ett bibliotek hamnar i och som ger myndigheterna en möjlighet att, utan biblioteksbesökarens vetskap, kontrollera hans läs- låne- och informationsvanor.

Allt detta, alla dessa övergrepp av medborgarens privata integritet, och utan dennes vetskap, kan dessutom verkställas utan att de eftersökta personerna i sig är misstänkta för något brott, utan endast av den anledningen att man tror att individerna möjligen kan tänkas ha någon anknytning till, eller anses vara intressanta, i den för tillfället pågående brotts- eller terroristutredningen. Någon "search warrant", fullmakt från en opartisk domare eller domstol, krävs inte utan brottsundersökningen kan ske helt på FBI:s egna villkor. Enligt kritikerna ett flagrant och grovt brott mot framförallt det Fjärde författningstillägget till den Amerikanska konstitutionen och i the Bill of Rights, som otvetydigt kräver att sådana ingripanden ska föregås av ett "probable cause", dvs. utifrån en sannolik eller skälig misstanke:

Folkets rätt att vara säkra i sina personer, hus, papper, och effekter, mot oskälig husrannsakan och gripande, skall ej överträdas, och inga rannsaknings- eller arresteringsorder skall utgå, utom på skälig grund ("but upon probable cause") understödd av ed eller försäkran, och noggrant beskrivande den plats som skall rannsakas, och de personer eller ting som skall gripas.
 

Den 31 december 2011, ca. 3 år in på sin första mandatperiod, undertecknade Barack Obama den s.k. "National Defense Authorization Act" (NDAA). Av kritikerna, många och seriöst oroade, ett av de allvarligaste hoten mot de amerikanska medborgarnas mänskliga fri- och rättigheter. "The National Defense Authorization Act", skrev journalisten Erik Kain i den amerikanska tidskriften Forbes Magazine, "är det absolut största hotet mot de medborgerliga rättigheterna i USA." Den nygamla lagsamlingen är ju i grunden en utveckling av den s.k. AUMF - "The Authorization to use Military Force statue" - vilken tillkom i det traumatiska kaoset strax efter 9/11 och gav presidenten utökade befogenheter för att kunna slå tillbaks mot de krafter och internationella terrorist-organisationer  som ansågs ligga bakom det avskyvärda dådet. En i stort sett enig kritikerkår menar nu att NDAA är en exempellös utvidgning av AUMF, för att därigenom ge presidenten och den amerikanska staten maktbefogenheter som endast kan jämföras med förhållandet i strängt auktoritära regimer. Man talar om ett "Imperial presidency", dvs. ett kejserligt presidentskap i likhet med ex. kejsartidens Rom. "Den (NDAA) attackerar själva grundvalen för vår nation", som senator Al Franken från Minnesota uttryckte sig efter en het debatt.

En av de mest kritiserade avsnitten i NDAA utgörs av "Section 1021(b)(2)" som tillåter militären att internera (häkta) i stort sett vem som helst, även amerikanska medborgare, som på något sätt anses ha bistått eller på annat sätt ha understött ("substantially supported") al-Qaida, talibanerna eller andra närliggande grupperingar ("associated forces"). De sålunda häktade personerna kan sedan förvaras på obestämd tid och nekas en rättssäker juridisk process med åtföljande rättegång. Det vill alltså säga en i demokratisk mening rättsvidrig hantering. Vad oppositionen också har inriktat sig på är de diffusa och opreciserade formuleringarna i vissa av lagens centrala avsnitt. Ex. "substantially supported", en term som helt saknar juridisk precision. Man frågar sig onekligen hur begreppet som sådant ska definieras. En journalist exempelvis som vid något tillfälle intervjuar en medlem i en känd terroristorganisation, kan han betraktas som en understödjare av terrorismen i sig? Får jag i rent humanitärt syfte ekonomiskt bisträcka fängslade "terrorister" utan att fördenskull stämplas som en terroristanhängare? Får jag överhuvudtaget ha, eller utrtycka, en negativ åsikt om fenomenet "the war on terror" (kriget mot terrorismen)? Likaså har termen "associated forces" skarpt ifrågasatts. Vilka är då de närliggande grupperingarna, "the associated forces"? Kan syskon och föräldrar till terroristanklagade anses utgöra "associated forces"? Kan släktband i sig betraktas som ett kriterium på medlemskap i "associated forces"? Umgänge och vänskap med misstänkta personer? Frågorna är givetvis många men till dags dato obesvarade. Själva andan i lagsamlingen genomsyras av ett utstuderat godtycke som otvivelaktigt hotar det fasta fundamentet i den amerikanska demokratin. Här föreligger naturligtvis också grova kränkningar av den Amerikanska konstitutionen i sig och mot dess rättighetskatalog The Bill of Rights. Att neka den häktade en s.k. "due process" - "en av de grundläggande och utmärkande tecknen på demokrati" -, dvs. en rättssäker och juridisk process som avslutas i en juryförsedd domstol, är ett uppenbart brott mot Fjärde, femte och Sjätte tillägget till den Amerikanska konstitutionen och The Bill of Rights. Här stadgas, kraftfullt och koncist, rätten för varje anklagad person till en "due process of law", och att dessförinnan ha "blivit informerad om anklagelsens natur och grund (to be informed of the nature and cause of the accusation)".

Om vi nu för en stund återgår till det här blogginläggets ingress och frågar oss om president Obama har hållit vad han lovade i sin presidented så måste nog svaret bli ett rungande Nej! I stället har han undergrävt och kränkt den Amerikanska konstitutionen på ett sätt som få andra presidenter före honom har lyckats med. Barack Obama kan utan tvekan betraktas som ett illustrativt och klargörande exempel på det bekanta uttrycket "en ulv i fårakläder."  

Den 13 januari 2012 inlämnades en stämningsansökan till Thurgood Marshall U.S. courthouse på Manhattan mot den amerikanske presidenten Barack Obama för att ha signerat och godkänt The National Defense Authorization Act (NDAA). Syftet med stämningen är att lagen bör annuleras och förklaras ogiltig såsom stridande mot den Amerikanska konstitutionen. Stämningen var undertecknad av, bland många andra, den nämnde kolumnisten och f.d. utrikeskorrespondenten Chris Hedges, den internationellt kände samhällsdebattören och professorn i lingvistik vid Massachusetts  Institute of Technology Noam Chomsky, och Daniel Ellsberg, huvudaktören vid affären med "the Pentagon Papers" på 70-talet. Processen har inregistrerats under beteckningen "Hedges v. Obama." Ett kommande domstolsbeslut i saken beräknas ske någon gång under våren och försommaren 2013. 

"Den framtida utvecklingen för några av våra mest grundläggande och viktiga rättigheter - inneslutna i the Bill of Rights och i det Fjärde och Femte tillägget till Konstitutionen - kommer att avgöras i domstolen inom några månader. Om domstolen sviker oss har vi att förvänta oss uppbyggnaden av 'a Gulag state' " (Chris Hedges, The Final Battle; Truthdig 23/12 2012).