Bikten, det enskilda själavårdssamtalet, inom den svenska kyrkan är omgärdat av en s.k. absolut tystnadsplikt. Dvs. att absolut ingenting får yppas om vad som sägs, eller har sagts, i samtalet mellan biktprästen och konfidenten, alltså den som avlägger bekännelsen, och där han uppriktigt och ärligt bekänner alla sina ångestosande synder inför prästen, som därefter, förhoppningsvis, förmedlar Guds förlåtelse.Prästen får inte ens nämna att samtalet över huvud taget har ägt rum, och i synnerhet inte med vem, och är dessutom förbjuden att efterlämna några som helst skriftliga anteckningar av samtalets innehåll. Med andra ord, en absolut och oinskränkt tystnadsplikt som ska skydda bikten från utomståendes insyn. Detta framgår med all önskvärd tydlighet bl.a. av Kyrkoordningen för svenska kyrkan som i 31 kap.9§ kräver tystnadsplikt vid bikt och enskild själavård. Likaså i 36 kap.1§, Kyrkolagen. Dessutom, som den världsliga pricken över i:et så att säga, anför Rättegångsbalken(RB) i 36 kap.5§ följande ang. prästens tystnadsplikt: "Den som är präst inom ett trossamfund...får inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller enskild själavård." Faktum är alltså att prästens tystnadsplikt då det gäller bikten är obrytbar och total i både religiös och världslig mening.
Anledningen till detta sakernas tillstånd är givetvis att kyrkan - inte bara den svenska, utan kyrkan i global mening, alltså även den katolska, ja, i synnerhet kanske den katolska - anser att konfidenten bekänner sina synder "inte inför prästen utan inför Kristus, och eftersom Kristus tiger om vad som sägs, är även den lyssnande prästen skyldig att tiga." Det är alltså Gud, enligt kyrkan, som sitter vid motsatta sidan av biktbordet, eller i biktstolen, och den skuldtyngde talar därför direkt med sin Gud. Och eftersom Gud inte förråder något så får givetvis inte heller prästen göra det: "Prästen hör vad som sägs, men på ett sätt som om han ändå inte hörde." Detta är alltså, kortfattat, den teologiska grunden för biktens absoluta tystnadsplikt. Prästen är endast den tyste förmedlaren av Guds eventuella förlåtelse. Därvid är bikten till ända och Gud har avgivit sitt domslut.
Men allt detta har nu förändrats. För några år sedan - närmare bestämt den 1 januari 2009 - etablerades en ny processuell rättsordning inom den religiösa/kyrkliga sfären vilket öppnade upp för de statliga myndigheterna att överklaga Guds rådslut - förlåtelsen i det här fallet - till en högre instans, en överdomstol, som bemyndigades att, om så krävdes, ändra den lägre instansens domslut. Ovan nämnda år trädde nämligen FRA-lagen i kraft - Lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet - vilken gav Försvarets radioanstalt(FRA) rätten att inrätta en överdomstol med, förmodar jag, sittande generaldirektör i rollen som tillförordnad överstepräst i dessa sammanhang. Denna överdomstol har fullmakt att agera teologiskt/rättsligt utifrån följande paragrafer i FRA-lagen: "7§. Upptagning eller uppteckning av uppgifter som inhämtats enligt denna lag ska omgående förstöras om innehållet - - - 4. avser uppgifter lämnade under bikt eller enskild själavård, såvida det inte finns synnerliga skäl att behandla uppgifterna för syften som anges i 1§ andra stycket."
I denna paragraf - 1§ andra stycket - uppräknas i 8 punkter de regler som gäller för att i lagenlig ordning - utifrån det luddiga begreppet "synnerliga skäl" - bryta biktsekretessen. Det innebär alltså att samtal under bikt och enskild själavård - i den mån det nu är möjligt - kommer att inhämtas av FRA, lagras i någon av deras analysdatabaser, för att i ett senare skede avlyssnas och granskas för att kunna avgöra om samtalen bryter mot någon av de grundläggande punkterna i ovanstående paragraf. Om så är fallet annulleras givetvis den eventuella förlåtelse som Gud i sitt oförstånd har avgivit, och kommer i stället att ersättas av ett domslut som bygger på FRA:s och överdomstolens högheliga rättspatos.
Enl. SIUN - Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet - har dock FRA redan hunnit med att överskrida även dessa mycket omfattande maktbefogenheter genom att inhämta och spara uppgifter från bikt och enskild själavård på ett sätt som inte ens inryms under ovanstående lagparagrafer. Makt korrumperar som bekant. Om detta kan vi läsa i DN.se, 2013.09.14: "Sverige behöver en egen Snowden".
PS. För övrigt anser jag naturligtvis att FRA i sin nuvarande form inte hör hemma i en västerländsk demokrati. Den bryter helt klart både mot svensk grundlag och mot Europakonventionen ang. skyddet för de mänskliga fri- och rättigheterna. "Lagen är en styggelse i ett demokratiskt samhälle och måste rivas upp", påpekades det i en debattartikel för några år sedan (DN.se, 2008.09.02, "FRA-lagen medför massiv kartläggning av oskyldiga", undertecknad av ett uppbåd av framträdande rättsvetare). Sufflerad av jur.doktor Jakob Heidbrink från sin blogg: "Avlyssning av hela befolkningen brukar utmärka diktaturstater...Stackars Sverige!"
