Gott Nytt År! Happy New Year! Bonne Année! Felice Anno Nuovo!

Så...med andra ord...Don´t be foolish!

Och med detta sagt så vill jag önska alla mina kära läsare ett mycket Gott och Härligt Nytt År 2014!

Vi hörs...

Än en gång: Vem bar egentligen ansvaret för giftgasattacken i Syrien den 21 augusti i år? Vems sarin var det?

Vems sarin var det, som sagt, som bar skulden för hundratals människors död i den kemiska gasattacken i regionen Ghouta strax utanför Damaskus i Syrien. Att skuldfrågan var, och är, svårlöst står väl utom allt tvivel ( se tidigare bloggpost 24/11: Aftonbladet och FN:s rapport om den syriska gasattacken...). Emellertid, för någon vecka sedan - den 8 december för att vara exakt - publicerades en artikel som utan tvekan för oss något närmare ett svar. Författaren till artikeln, "Whose sarin?" - införd i den ansedda brittiska tidskriften London Review of Books - är Seymour M. Hersh, vinnare av det prestigefyllda pulitzerpriset och en av USA:s mest erfarna grävande reportrar. Han låg bl.a. bakom avslöjandet 1969 om den amerikanska massakern i den vietnamesiska byn Song My, och år 2004 om amerikanska soldaters övergrepp mot fångar i det irakiska fängelset Abu Ghraib.

Hersh baserar sin information på sitt omfattande, och mångårigt odlade, nätverk inom den amerikanska underrättelsetjänsten - CIA, DIA, INR, med flera - samt inom den amerikanska militären. På intervjuer av tjänstemän och höga befattningshavare inom nämnda underrättelseverksamhet och inom de olika vapengrenarna som nu, med tanke på vad man upplever som Obama-administrationens desinformationstaktik rörande gasattacken, är mycket, mycket upprörda ("very, very upset with the way the information about the gasattack took place.") Detta är alltså människor inom administrationen på olika nivåer som vid sitt tillträde till posten i första hand svär sin ed till konstitutionen, "they take the oath to the Constitution", inte nödvändigtvis till presidenten. "It´s about the truth", som man uttrycker sig. 

I sitt TV-tal den 10 september var president Obama tvärsäker när det gällde skuldfrågan: "We know the Assad regime was responsible..." Detta trots att Obama och hans administration var helt ovetande om, liksom den övriga världen, vem som egentligen var skyldig till gasattacken. Vita Huset hade i det läget helt enkelt valt att ur det underrättelseflöde som var tillgängligt vid tillfället endast välja sådant som uttryckligen kunde användas för att rättfärdiga ett krig mot regimen under Bashar al-Assad: "the administration cherry-picked intelligence to justify a strike against Assad."

Detta sätt att medvetet vilseleda det internationella samfundet för att kunna lägga skulden på Assad retade bl.a. upp en högt uppsatt befattningshavare inom den amerikanska underrättelsetjänsten som i ett email till en kollega vädrade sin vrede och kallade administrationens utpekande av Assad för "a ruse"  (ett trick). "Attacken", skrev han,"var inte utförd av den nuvarande regimen."

Den amerikanska administrationen visste långt före attacken i Ghouta och det efterföljande TV-talet i september att det fanns fler grupperingar i Syrien som hade tillgång till giftgasen sarin. CIA hade informerat Vita Huset om att Jabhat al-Nusra - den kanske starkaste och mest effektiva rebellfraktionen inom oppositionen, allierad till al-Qaida och uppsatt på USA:s och FN:s terroristlista - inte bara hade tillgång till stora mängder sarin utan hade dessutom kunskapen och möjligheten att producera giftgasen. Dessutom, enl. teknisk expertis, kunde man även tillverka, eller få tillgång till, de raketer som användes för att sprida den dödande gasen. Men inte bara Jabhat al-Nusra hade det "know-how" som behövdes för att tillverka och transportera sarinet utan även andra al-Qaida-grupperingar, om än i mindre omfattning. Exempelvis AQI, al-Qaida in Iraq, och ISIS, islamska fronten Irak och Levanten.

En högt uppsatt tjänsteman inom den amerikanska underrättelsetjänsten talade om för Hersh att om en amerikansk missilattack mot Syrien hade blivit verklighet - vilket ju låg på bordet - så skulle det innebära att USA hade givit al-Nusra ett massivt flygunderstöd: "like providing close air support for al-Nusra."

Med andra ord, giftgasattacken i Ghouta kan mycket väl ha utförts av al-Qaida, eller grupperingar associerade till al-Qaida. En "false-flag operation" med syftet att lägga skulden på al-Assad och därmed vinna över västmakterna på sin sida. För att i slutändan kunna bygga en islamsk stat konstruerad och styrd enligt Koranens över 1300 år gamla bud och regler.

Artikeln avslutas med en både skarp och intresseväckande frågeställning. Varför, frågar sig Hersh, avstod Obama från att bomba Syrien om han nu var så säker på Assad´s skuld? "Det verkar", skriver han, "som om Obama vid något tillfälle konfronterades med ett informationsmaterial som helt motsade administrationens benhårda ställningstagande. En oantastlig och beviskraftig information som tvingade honom att inställa anfallsplanerna..."


P.S.:  Det har runnit mycket vatten under broarna sedan Aftonbladet i sin ledarartikel den 12 okt. i år tvärsäkert påstod att "...det är uppenbart att den syriska regimen är skyldig till massmordet"( se bloggpost 24/11). Ett ledarstick som idag närmast framstår som generande ovederhäftigt mot bakgrund av den senaste tidens avslöjanden. 

    





  

             





        

Underteckna det internationella författarsamfundets upprop mot den digitala massövervakningens angrepp på demokratin

Onsdagen den 10 december, på FN:s Internationella människorättsdag, publicerade 562 författare från över 80 länder - däribland 5 nobelpristagare - ett upprop, en appell, om det hot mot demokratin som är följden av den statsstyrda massövervakningen - NSA, GCHQ, FRA, med flera - som har avslöjats av "the whistleblower" Edward Snowden. Uppropet har signerats av världsledande författare som ex. Margaret Atwood, Umberto Eco, Arundhati Roy, Amos Oz, Lionel Shriver, Martin Amis, m.fl., m.fl. Dessutom, som sagt, 5 nobelpristagare: Orhan Pamuk, J.M. Coetzee, Elfriede Jelinek, Günter Grass, och Tomas Tranströmer. Och, till min stora glädje, Björk Gudmundsdóttir, mer känd naturligtvis under sitt artistnamn Björk. Från Sverige - förutom Tomas Tranströmer ovan - bl.a. Henning Mankell, Jan Guillou, Håkan Nesser, och Per Olov Enquist.

Eftersom jag även i föregående bloggpost tog upp samma ämne så ska jag här inte bli alltför långrandig. Uppropets "kärna" utgörs av följande punkter:

• En person som är satt under övervakning är inte längre fri. Ett samhälle under övervakning är inte längre en demokrati. 
• Övervakning kränker den privata sfären och angriper tanke- och åsiktsfriheten.
• Massövervakning behandlar varje medborgare som en skäligen misstänkt person. Den bryter mot en av det demokratiska rättsväsendets mest grundläggande rättsprinciper, oskuldspresumtionen: du är oskyldig till dess att motsatsen har bevisats.
• Övervakning är stöld. Personliga data tillhör inte det offentliga, det tillhör var och en av oss. Det är vårt! När övervakningen används för att kartlägga vårt beteende, så blir vi bestulna på något mycket väsentligt: principen om den fria viljan, vilken är grundläggande för demokratisk frihet.     

"Vi kräver att Förenta Nationerna (FN) bekräftar betydelsen och vikten av att skydda och försvara de mänskliga fri-och rättigheterna i den digitala tidsåldern, och att som en konsekvens därav sammanställa en Internationell Konvention om Digitala Rättigheter (International Bill of Digital Rights)."  

Gör som jag, tillsammans med i skrivande stund 105.000 personer och 562 författare världen runt: underteckna uppropet (tryck på länken här), och läs mer om författarnas appell!        

Det smygande hotet mot demokratins grundläggande friheter och rättigheter

För några dagar sedan kunde vi i Göteborgs-Posten (1/12) ta del av den glädjande nyheten att Edward Snowden - "the whistleblower" som avslöjade USA:s (NSA:s) massövervakning nationellt och globalt - skulle tilldelas priset Årets Holme av grundaren och professorn i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet Dennis Töllborg.  Snowden fick priset för att han "trots stora personliga risker var lojal mot de värderingar som den Amerikanska konstitutionen, liksom varje civiliserad demokrati, bygger på." 

År 2010 tillföll priset Julian Assange. Vi får gratulera så här i efterhand och instämma med prisjuryn: "Thank you so much, Julian!"


Med tanke på detta, och på den heta och pågående debatt som skapats i kölvattnet på alla avslöjanden ang. signalspaning och massövervakning av vanliga medborgare, så kan det vara intressant att redogöra för en rapport som utkom i november det här året: "Mass surveillance of personal data by EU Member States and its compatibility with EU Law." Utgiven av CEPS - "Centre for European Policy Studies" - en europeisk tankesmedja som handhar frågor rörande EU:s politik i vid mening. Rapporten är till yttermera visso beställd av Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri-och rättigheter, samt rättsliga och inrikes frågor. Rapporten fokuserade undersökningen på 5 av EU:s medlemsländer: Storbritannien (GCHQ), Sverige (FRA), Frankrike (DGSE), Tyskland (BND), och Nederländerna(JSCU).

Rapportens huvudsakliga iakttagelser (key findings):

• Övervakningsprogrammen i EU:s medlemsstater är oförenliga med den lagstiftning som återfinns i Europeiska Unionens Stadga om de grundläggande rättigheterna och i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 
• Medlemsstaternas övervakningsprogram hotar även EU-medborgarnas rätt till skydd för sitt privat-och familjeliv, liksom rätten till sin korrespondens och sin äganderätt till sina personliga data. 
• Varje medborgares rätt till sina personliga data är en grundbult i europeisk lagstiftning och skyddas av både den Europeiska konventionen liksom av EU:s stadga och gällande fördrag ("The treaty of the European Union"). Kan man alltså i det sammanhanget, frågar sig rapporten, tala om stöld av exempelvis korrespondens? ("can we consider unauthorised access to data as 'theft'?").
• Det råder en allt större enighet om att de attityder och synsätt som behärskar NSA och GCHQ, liksom olika säkerhetstjänster i Europa, inte längre kan accepteras i ett demokratiskt samhälle.
• Därför kan heller inte frågan om Europas övervakningsprogram reduceras till en fråga om balansen mellan dataskydd och nationell säkerhet, utan måste diskuteras i termer av kollektiv frihet och demokrati.

För att kort och exakt sammanfatta rapportens huvudbudskap skulle jag vilja citera en av rapportens medförfattare, den spanske juristen Sergio Carrera: "Vad vi nu ser är ett systematiskt brott mot folkens grundläggande rättigheter." Sufflerad av ännu en av medförfattarna, professor Francesco Ragazzi vid universitetet i Leiden : "Ju större den kris är som världen befinner sig i, ju mer måste vi använda oss av strikta lagstadgade villkor och tillvägagångssätt. Det är det som skiljer demokratier från polisstater."

Om, betonar rapporten, om inga åtgärder vidtas mot de nu rådande förhållandena från de europeiska institutionernas sida kan det leda till skada för de demokratiska staterna i Europa. Samtidigt som tystnaden kan tolkas som medbrottslighet.

Som ett exempel på en sammanslutning som redan tagit ställning lyfter man fram den franska människorättsorganisationen Ligue des Droits de l´Homme et du citoyen. Organisationen anser att det nuvarande sättet att bedriva signalspaningen på är "ett bedrägligt och illegalt sätt att tillskansa sig och lagra personliga data...en kränkning av den personliga integriteten och privatlivets helgd", och ett övergrepp på "den privata korrespondensens sekretess."

Rapporten i sin helhet kan läsas här!





     





  

Aftonbladet och FN:s rapport om den syriska gasattacken i Ghouta

För en tid sedan läste jag rapporten om den syriska gasattacken som ägde rum den 21 augusti det här året i Ghouta-regionen i närheten av Damaskus. Rapporten hade utarbetats av FN:s inspektörer under ordförandeskap av svensken Åke Sellström. På grundval av de bevis av olika slag som insamlats fastslogs det med bestämdhet att någon typ av kemisk substans hade använts vid attacken, och då i synnerhet giftgasen sarin. Skuldfrågan däremot - dvs. vem som bar ansvaret för attacken - kunde FN:s inspektörer inte avgöra, vilket ju heller inte hade ingått i deras formella uppdrag. I rapporten finns det alltså inga som helst antydningar om vilka som kan ha utfört gasattacken, vilket också tycks vara en uppgift som kan vara omöjlig att besvara med tanke på att, som man skriver: "Den tid som behövdes för att utföra en detaljerad undersökning...liksom nödvändig provtagning var utomordentligt begränsad. De aktuella platserna har besökts av andra individer både före och under undersökningarnas gång. Fragment av olika slag och andra möjliga bevis har helt klart blivit behandlade på olika sätt och även flyttats på någon tid innan utredningsteamet kom till de olika platserna...tydande på att sådana möjliga bevis har blivit manipulerade."

Med utgångspunkt från rapporten finns det som sagt inga som helst uppgifter om vilka som utförde den bestialiska gasattacken. Döm därför om min förvåning när Aftonbladet i en Ledare den 12 oktober i år påstår följande: "På morgonen den 21 augusti använde den syriska militären giftgasen sarin mot värnlösa män, kvinnor och barn i förorter till Damaskus." Vidare hävdade man att "enligt både oberoende bedömare och den rapport som FN:s inspektörer tagit fram så är det uppenbart att den syriska regeringen är skyldig till massmordet."

 Den som har läst rapporten inser naturligtvis att detta helt enkelt inte är sant. Skuldfrågan berörs överhuvudtaget inte. Dessutom är det utan tvekan så att antalet "oberoende bedömare" som hävdar regimens skuld i gasattacken utan tvekan kan balanseras med ett lika stort antal dito som påstår motsatsen.

I det sammanhanget kan det ju vara intressant att ta del av ett s.k. Memorandum som organisationen VIPS skickade till president Barack Obama den 6 sept. i år. VIPS - Veteran Intelligence Professionals for Sanity - är alltså en grupp som består av aktiva och f.d. tjänstemän på olika nivåer inom den amerikanska underrättelsetjänsten, bl.a. inom CIA, INR - det amerikanska statsdepartementets underrättelsebyrå - och DIA - Defense Intelligence agency. Texten lyder som följer: "Tyvärr är vi tvungna att meddela er att några av våra tidigare medarbetare har berättat för oss, tvärtemot vad er administration hävdar, att den mest tillförlitliga informationen från underrättelseverksamheten visar att Bashar al-Assad INTE var ansvarig för den kemiska incidenten som dödade och skadade syriska civila den 21 augusti, och att även den brittiska underrättelsetjänsten är medveten om detta faktum."

Det bör också sägas att även rebellsidan är utomordentligt kapabla att hantera kemvapen. FN - representerat av Carla Del Ponte, tidigare bl.a. åklagare inom ICC, Internationella brottmålsdomstolen - meddelade redan i början på maj det här året att det fanns starka misstankar om att rebellsidan, inte regeringsstyrkorna betonade hon, hade använt sig av saringas i striderna: "This was used on the part of the opposition, the rebels, not by the government  authorities."

Som det ser ut idag så tycks det alltså vara omöjligt att avgöra vem som bar skulden för gasattacken i Ghouta.

Att överhuvudtaget kunna ta ställning för den ena eller den andra sidan på det syriska slagfältet är naturligtvis i sig en mycket svår och grannlaga uppgift. Valet kan tyckas stå mellan pest och kolera. Regimens bloddränkta illdåd ska ställas mot oppositionens, rebellernas, bevisligen grymma framfart och välomvittnade massakrer på civila. Rebellsidan har under tidens gång alltmer infiltrerats av al-Qaida-grupperingar och till al-Qaida associerade organisationer, ex. al-Nusrafronten (se bl.a. bloggposter 12 maj och 9 juni 2013). Detta innebär i dagsläget att huvudvalet tycks stå mellan den syriska regimen under diktatorn Bashar al-Assad å ena sidan, och å den andra en fundamentalistisk anarki genomsyrad av extrema jihadister och olika al-Qaidaavdelningar. 

Detta är ju också vad Robert S. Ford, USA:s ambassadör i Syrien, påpekade i Istanbul föregående veckoslut inför en församling av "ledande" oppositionspolitiker: "acceptera att den nuvarande regimen får behålla makten en längre tid än vad som kan anses önskvärt, eller konfronteras med ett allt starkare inflytande från extrema jihadistgrupperingar..." 

Ljuset i tunneln då det gäller de allt brutalare stridigheterna i Syrien är idag det s.k. Geneve 2, de kommande fredssamtalen som ska ledas av USA och Ryssland inom en nära framtid, kanske redan i slutet av det här året. Förhoppningsvis kan vi då skönja ett slut på all tragisk blodspillan.   

      



        

              

"Rättvisa åt Liz" - global opinionsbildning mot vidrig gruppvåldtäkt i Kenya

Foto: Robert Proksa

                                                                 
I januari 2007 sjösattes en global medborgar-rättsorganisation med det uttalade syftet att på olika sätt upplysa och aktivera människor världen över i sådana brännande och konfliktfyllda ämnen som ex. klimatförändringarna, mänskliga fri-och rättigheter, djurens rätt, korruption, fattigdom, etc.. Organisationen tog namnet AVAAZ.org, the world in action. Ett namn som, enl. organisationen själv, kan översättas med "röst(voice)". Ett ord, en term, som återfinns i både europeiska och asiatiska språkstammar.

En av organisationens paroller kom att lyda: "Vår ambition är att överbrygga klyftan mellan den värld vi har och den värld som de flesta vill ha. Idealister världen runt, förena er!"

Organisationens opinionsbildande styrka ligger naturligtvis just i det faktum att man med mycket kort varsel - med hjälp av digitala media, e-post, online-petitioner etc. - kan mobilisera en internationell opinionsstorm i den för tillfället aktuella frågeställningen. Enligt den engelska tidningen The Guardian är AVAAZ.org "Jordens största och mest inflytelserika organisation på Internet".

Sedan begynnelsen 2007 har man startat upp ett stort antal kampanjer i en mängd olika frågor. Exemplen är många. I mars 2008 protesterade organisationen mot den kinesiska regimens hårda och hänsynslösa agerande för att bekämpa den tibetanska revolten som i grunden handlade om Kinas brutala brott mot de mänskliga fri-och rättigheterna i Tibet. 1,5 miljoner AVAAZ-medlemmar krävde då en meningsfull dialog mellan Dalai Lama och det kinesiska styret. Det bör i det sammanhanget noteras att, trots dessa och andra protester världen över, förhållandena i Tibet har försämrats, vilket bl.a. visar sig i antalet självmordsbränningar som alltsedan dess kraftigt har ökat i antal. T.o.m. september i år har 117 tibetaner tagit sitt liv i protest mot Kinas blodiga förtryck i provinsen.

Sommaren 2009 genomförde organisationen protestaktioner mot tortyren och den brottsliga behandlingen av de rättslösa internerna i det amerikanska fånglägret Guantanamo på Kuba. 

Drygt 215.000 medlemmar världen över undertecknade i år, 2013, en petition för att omedelbart sätta stopp för det amerikanska signalspaningsorganet NSA:s övervakningsprogram PRISM och begärde samtidigt en human, rättvis och rättssäker behandling av "the whistleblower" Edward Snowden.

Listan på exempel kan göras betydligt längre. Under årens lopp har hundratals aktioner av varierande omfattning igångsatts. Den senaste i raden - och den som gjorde att jag, bara för någon dag sedan, fick upp ögonen för organisationen - var det lokala och globala raseri som mobiliserades mot den ytterst vidriga gruppvåldtäkten i Nairobi, Kenya. Den unga flickan Liz, 16 år, attackerades av 6 "män" när hon i juni i år var på hemväg efter en begravning. "Männen" turades om att våldta henne och slängde, efter fullbordad våldtäkt, ner henne i en latrin- eller avfallsgrop där hon senare, svårt medtagen, hittades av närboende. En osedvanligt vidrig och omänsklig våldtäkt vilket gör att definitionen på begreppet "man" ställs på sin spets. Vidrigheterna tar emellertid inte slut där. Efter det att den lokala polisen lyckades gripa de 6 "männen" dömdes de till hårdast tänkbara straff för en, i polisens mentala värld, bagatellartad förseelse. De tvingades att klippa gräsmattan utanför polishuset. Därefter var de fria att gå. Saken var för polisens del överspelad.

Denna motbjudande affär pekar naturligtvis på en mans-resp. kvinnosyn som befinner sig i fritt mänskligt/moraliskt förfall. Kenya är också en nation där det sexuella våldet mot kvinnor tillhör den accepterade vardagen (se ex. artikel i Göteborgs-Posten, 2013.11.01).

För att åtminstone i någon mån få frid i själen finns det naturligtvis bara en sak att göra i det här läget: skriv under AVAAZ:s petition "Rättvisa åt Liz (Justice for Liz)". Jag gjorde det själv för några dagar sedan. Gör det du också! Petitionen innehåller i skrivande stund 1.348.000 namnunderskrifter. Det närmaste målet är minst 1.500.000 underskrifter. 

Sign the petition for Liz! Klicka här och underteckna med namn och e-postadress.

      



     

       

FRA - kyrkans nye Herre och överhuvud?

Bikten, det enskilda själavårdssamtalet, inom den svenska kyrkan är omgärdat av en s.k. absolut tystnadsplikt. Dvs. att absolut ingenting får yppas om vad som sägs, eller har sagts, i samtalet mellan biktprästen och konfidenten, alltså den som avlägger bekännelsen, och där han uppriktigt och ärligt bekänner alla sina ångestosande synder inför prästen, som därefter, förhoppningsvis, förmedlar Guds förlåtelse.

Prästen får inte ens nämna att samtalet över huvud taget har ägt rum, och i synnerhet inte med vem, och är dessutom förbjuden att efterlämna några som helst skriftliga anteckningar av samtalets innehåll. Med andra ord, en absolut och oinskränkt tystnadsplikt som ska skydda bikten från utomståendes insyn. Detta framgår med all önskvärd tydlighet bl.a. av Kyrkoordningen för svenska kyrkan som i 31 kap.9§ kräver tystnadsplikt vid bikt och enskild själavård. Likaså i 36 kap.1§, Kyrkolagen. Dessutom, som den världsliga pricken över i:et så att säga, anför Rättegångsbalken(RB) i 36 kap.5§ följande ang. prästens tystnadsplikt: "Den som är präst inom ett trossamfund...får inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller enskild själavård." Faktum är alltså att prästens tystnadsplikt då det gäller bikten är obrytbar och total i både religiös och världslig mening.

Anledningen till detta sakernas tillstånd är givetvis att kyrkan - inte bara den svenska, utan kyrkan i global mening, alltså även den katolska, ja, i synnerhet kanske den katolska - anser att konfidenten bekänner sina synder "inte inför prästen utan inför Kristus, och eftersom Kristus tiger om vad som sägs, är även den lyssnande prästen skyldig att tiga." Det är alltså Gud, enligt kyrkan, som sitter vid motsatta sidan av biktbordet, eller i biktstolen, och den skuldtyngde talar därför direkt med sin Gud. Och eftersom Gud inte förråder något så får givetvis inte heller prästen göra det: "Prästen hör vad som sägs, men på ett sätt som om han ändå inte hörde." Detta är alltså, kortfattat, den teologiska grunden för biktens absoluta tystnadsplikt. Prästen är endast den tyste förmedlaren av Guds eventuella förlåtelse. Därvid är bikten till ända och Gud har avgivit sitt domslut.

Men allt detta har nu förändrats. För några år sedan - närmare bestämt den 1 januari 2009 - etablerades en ny processuell rättsordning inom den religiösa/kyrkliga sfären vilket öppnade upp för de statliga myndigheterna att överklaga Guds rådslut - förlåtelsen i det här fallet - till en högre instans, en överdomstol, som bemyndigades att, om så krävdes, ändra den lägre instansens domslut. Ovan nämnda år trädde nämligen FRA-lagen i kraft - Lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet - vilken gav Försvarets radioanstalt(FRA) rätten att inrätta en överdomstol med, förmodar jag, sittande generaldirektör i rollen som tillförordnad överstepräst i dessa sammanhang. Denna överdomstol har fullmakt att agera teologiskt/rättsligt utifrån följande paragrafer i FRA-lagen: "7§. Upptagning eller uppteckning av uppgifter som inhämtats enligt denna lag ska omgående förstöras om innehållet - - - 4. avser uppgifter lämnade under bikt eller enskild själavård, såvida det inte finns synnerliga skäl att behandla uppgifterna för syften som anges i 1§ andra stycket."

I denna paragraf - 1§ andra stycket - uppräknas i 8 punkter de regler som gäller för att i lagenlig ordning - utifrån det luddiga begreppet "synnerliga skäl" - bryta biktsekretessen. Det innebär alltså att samtal under bikt och enskild själavård - i den mån det nu är möjligt - kommer att inhämtas av FRA, lagras i någon av deras analysdatabaser, för att i ett senare skede avlyssnas och granskas för att kunna avgöra om samtalen bryter mot någon av de grundläggande punkterna i ovanstående paragraf. Om så är fallet annulleras givetvis den eventuella förlåtelse som Gud i sitt oförstånd har avgivit, och kommer i stället att ersättas av ett domslut som bygger på FRA:s och överdomstolens högheliga rättspatos.

Enl. SIUN - Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet - har dock FRA redan hunnit med att överskrida även dessa mycket omfattande maktbefogenheter genom att inhämta och spara uppgifter från bikt och enskild själavård på ett sätt som inte ens inryms  under ovanstående lagparagrafer. Makt korrumperar som bekant. Om detta kan vi läsa i DN.se, 2013.09.14: "Sverige behöver en egen Snowden".


PS. För övrigt anser jag naturligtvis att FRA i sin nuvarande form inte hör hemma i en västerländsk demokrati. Den bryter helt klart både mot svensk grundlag och mot Europakonventionen ang. skyddet för de mänskliga fri- och rättigheterna. "Lagen är en styggelse i ett demokratiskt samhälle och måste rivas upp", påpekades det i en debattartikel för några år sedan (DN.se, 2008.09.02, "FRA-lagen medför massiv kartläggning av oskyldiga", undertecknad av ett uppbåd av framträdande rättsvetare). Sufflerad av jur.doktor Jakob Heidbrink från sin blogg: "Avlyssning av hela befolkningen brukar utmärka diktaturstater...Stackars Sverige!"        




     

         

  

Barn på flykt

UNICEF, Sverige:

Flykten slutar här

Varje dag tvingas barn över hela världen att fly från förföljelse, förtryck, krig, fattigdom, våld och övergrepp. Tusentals av dessa barn kommer varje år till Sverige. Väl i Sverige ser vi dagligen exempel på att dessa barn får sina rättigheter kränkta. Med detta inlägg vill jag rikta ljuset mot dessa kränkningar och ge barn på flykt en röst.
Barnkonventionen är en samling mänskliga rättigheter för barn. Den slår fast att barn har egna rättigheter och ett människovärde som måste respekteras, samtidigt som barn har speciella behov av skydd och stöd. Sverige skrev under barnkonventionen redan 1990, men den gäller ännu inte som svensk lag.Om barnkonventionen gällde som svensk lag skulle beslutsfattare tvingas ta barnets rättigheter på större allvar och kunskaperna om barnets rättigheter skulle öka. Barn på flykt måste få sina rättigheter tillgodosedda. Jag har skrivit under för att göra barnkonventionen till svensk lag. Gör det du också! Flykten slutar här.

Med örat mot partiet?

En kort notis bara. I slutet av maj - den 25:e för att vara exakt - röstade miljöpartiets kongress mot vinstuttag i den svenska välfärden. Med röstsiffrorna 153-63 - en betryggande majoritet kan tyckas - röstade man i praktiken för ett förbud mot vinstuttag inom skol- och välfärdssektorn. Med stöd av detta resultat körde man också i princip över partiledningens betydligt positivare inställning i frågan, vilken ju innebär att man accepterar ett fortsatt vinstuttag. Trots kongressens mycket klara besked i ämnet vidrörde Fridolin inte detta i sitt "linjetal" i Almedalen, vilket väl ändå måste betraktas som utomordentligt märkligt. Partipolitisk lyhördhet? Med örat mot partiet? Jag är skeptisk...     

EU:s krigsherrar beväpnar al-Qaida's terrorbrigader (?)

Europaparlamentet
Robert Driese

Den 27 maj tog EU:s utrikesministrar det mycket kontroversiella beslutet att låta vapenembargot mot Syrien falla och därmed ge möjlighet till var och en av de i unionen ingående nationerna att själva bestämma om vapenleveranser till den väpnade oppositionen i Syrien. Inte oväntat var det framför allt krigsherrarna i Storbritannien och Frankrike som var de drivande krafterna bakom det märkliga beslutet. Ett önskemål för övrigt som sedan länge ingått i de båda nationernas agenda för att kunna störta den syriske diktatorn al-Assad.

Beslutet mottogs med bestörtning av bl.a. journalisten och författaren Simon Jenkins på The Guardian under rubriken: "Syrien och Mellanöstern: vår största felbedömning sedan fascismens uppgång /---/det kan inte finnas något mer fasansfullt än att pumpa in mer vapen i det sekteristiska krig som nu utspelar sig i Syrien."

 

Det allt överskuggande problemet med Syrien idag, vilket nog även EU är medvetet om, är att upproret mot diktatorn Bashar al-Assad har radikaliserats i en klart islamistisk riktning vilket har inneburit att den väpnade oppositionen, de s.k. rebellerna, nu i stor utsträckning utgörs av jihadister och mer eller mindre fundamentalistiska islamister. Som jag även i ett tidigare inlägg försökte klargöra, (EU:s skruvade syrienpolitik; 12 maj), så består de starkaste fraktionerna idag av rebellbrigader som ex. Jahbat al-Nusra, Ahrar al-Sham m.fl., som bevisligen svurit trohetsed till al-Qaida och Usama bin-Laden's efterträdare Ayman al-Zawahiri. Vad jag i samma inlägg också belyste som ett besvärande faktum var att oppositionens sekulära, icke-religiösa, ambitioner och tidiga framtoning nu helt tycks ha försvunnit och ersatts av klart religiösa, islamistiska drag: "ingenstans inom rebellkontrollerat område i Syrien finns det någon sekulär styrka att tala om", skrev ex. Ben Hubbard i New York Times. En uppfattning som enl. Reuters bekräftas i en intervju med FN:s specielle sändebud Paulo Pinheiro som hävdar att "de flesta rebellkrigare vill inte ha demokrati, och landets inbördeskrig producerar för närvarande oerhörda illdåd och en allt ökande radikalisering...majoriteten av rebellerna står främmande för demokratiska tankegångar och har helt andra ambitioner."

I den senaste FN-rapporten om förhållandena i Syrien - Report of the Independent International Commission of inquiry on the Syrian Arab Republic - vilken offentliggjordes den 4 juni stod det att läsa under delrubriken Anti-Government armed Groups: "Det pågående våldet har ökat radikaliseringen bland de regimfientliga rebellerna vilket har lett till att radikala grupperingar, särskilt då Jahbat al-Nusra, har blivit allt mer inflytelserika. Denna grupp har deltagit i, och även anfört, de flesta operationer som har utförts av andra regimfientliga fraktioner beroende på dess bättre organisation och disciplin, en högre operationell effektivitet och dessutom tillgång till support utifrån. Sedan nyheten om Jahbat al-Nusra's band till al-Qaida's irakiska gren ('the Islamic State of Iraq, ISI'), så tycks gruppen ha erhållit ett än större stöd och intresse från regionala extremistgrupper, då med hänsyn tagen till rekrytering och utrustning."

Så, när allt kommer till kritan, vilka är det då egentligen som ska få EU:s vapen? I avsaknad av sekulära och demokratiska rebellfraktioner inom den väpnade oppositionen så återstår ju endast mer, eller något mindre, radikala, islamistiska grupperingar med ideologier som starkt påminner om al-Qaida's. Det kan alltså i slutändan innebära att berörda stater inom EU ex. beväpnar al-Faruq-brigaden, vars befälhavare Khalid al-Hamad i en numer känd video på YouTube skar ut en bit av hjärtat på en död regeringssoldat och åt upp den under det att han utropade: "Jag svär vid Gud, ni Bashar's soldater, ni hundar - vi kommer att äta era hjärtan och era levrar! Takbir! Gud är stor!" Och om så skulle vara, dvs. att stater inom EU beväpnar al-Qaida, så utgör det naturligtvis ett gravt brott mot både den inhemska som den internationella terroristlagstiftningen. Ja, man kan nog med visst fog hävda att i ett sånt fall ställs hela den så mödosamt hopsnickrade terroristlagstiftningen på ända, varvid också utkrävandet av det politiska och juridiska ansvaret blir en svår nöt att knäcka. 

I uppenbar konflikt med EU:s beslut så rekommenderar den nämnda FN-rapporten helt andra åtgärder för att gjuta olja på den syriska konflikten. Bl.a. uppmanar man inblandade parter att "motverka en upptrappning av konflikten genom att strypa leveranser av vapen, speciellt med tanke på att det finns en uppenbar risk att dessa vapen kommer att utnyttjas i syfte att begå allvarliga överträdelser av internationell lagstiftning rörande humanitär rätt och mänskliga fri- och rättigheter."  

Den senaste utvecklingen inom den Europeiska Unionen tycks åtminstone bekräfta en sak: det ständigt upprepade mantrat om EU som ett fredsprojekt har visat sig vara av tvivelaktigt värde och bör nog begravas i all stillhet. I alla fall för en lång tid framöver, varav också följer att tilldelandet av Nobel's fredspris till unionen för år 2012 visade sig vara det dåliga skämt som många av oss redan då befarade.                   
 
               

EU:s skruvade Syrienpolitik

För någon vecka sedan, närmare bestämt den 27 april, kunde man i den ansedda amerikanska dagstidningen The New York Times läsa en artikel om krigsoroligheterna i Syrien som pga. sin uppriktiga och till synes ärligt kritiska granskning av den amerikanska syrienpolitiken både förvånade och engagerade. Artikeln var undertecknad Ben Hubbard och hade som rubrik Islamist Rebels create Dilemma on Syrian Policy. Enl. Hubbard tycks åtminstone en sak vara fullständigt klar. De förhopp-ningar om att upproret mot tyrannen al-Assad bärs upp av sekulära, moderata krafter inom den syriska nationen - och som inledningsvis tycktes självklara, åtminstone sett ur ett västligt perspektiv - har kommti på skam. "Ingenstans inom rebellkontrollerat område i Syrien finns det någon sekulär styrka att tala om ('a secular fighting force to speak of')", skriver tidningen och hänvisar även till den politiske forskningsanalytikern Elizabeth O'Bagy som arbetar inom The Institute for the Study of War: "Min uppfattning är att det inte finns några sekulära (ickereligiösa) krafter". En åsikt som hon baserar på sina många resor inom Syrien, och på intervjuer av befälhavare inom de olika rebellfraktionerna. 

 

Vad som i stället framträder allt klarare är bilden av en upprorsrörelse som i stor utsträckning kan identifieras utifrån religiösa, islamistiska förtecken. Alltifrån Muslimska brödraskapets kanske mer moderata grupperingar, till de obevekligt fanatiska fundamentalisterna i terroristorganisationen al-Qaida. "Vi vill alla ha en islamitisk stat", som en rebellaktivist uttryckte sig, "och vi vill att Sharia-lagarna ska vara gällande."

 

Men det utan tvekan mest skrämmande i dagens situation är den kraftfulla radikaliseringen av kampen mot den syriska regimen, vilket på kort tid har skapat ett allt större manövreringsutrymme åt de mest fundamentalistiska och extrema jihadistkrigarna. Den islamistiska fronten Jabhat al-Nusra anses idag vara den starkaste oppositionsgrupperingen inom den väpnade koalitionen som slåss mot al-Assad's alltmer utsatta regimstyrkor. Jabhat al-Nusra utgör också helt klart en filial till al-Qaida vilket också bevisades nyligen då dess ledare svor trohetsed till Usama bin Laden's efterträdare Ayman al-Zawahiri. New York Times nämner ytterligare en grupp, Ahrar al-Sham, som slaviskt delar Jabhat al-Nusra's islamistiska ideologi och som dessutom är högt respekterad för sitt mod och sin skicklighet på slagfältet, parat med en modern och slagkraftig vapenarsenal.

 

För att nu göra saken än mer komplicerad, och hotfull utifrån ett önskvärt fredsperspektiv, så kungjorde Abu Bakr al-Baghdadi - ledaren för al-Qaida's irakiska gren, benämnd Iraks islamiska stat - att hans grupp och Jabhat al-Nusra hade förenats för att än kraftfullare kunna slåss för ett efterlängtat StorSyrien, en islamitisk statsbildning grundad på extremt fundamentalistiska principer. Det innebär naturligtvis också att ytterligare ett stort antal stridande jihadister kommer att välla in över gränsen från Irak till Syrien för att sättas in i kampen mot den hatade alawiten al-Assad (1).

 

Det är också ett beklagligt faktum att Jabhat al-Nusra, vid sidan av andra ytterst extrema al-Qaidagrupperingar, har intagit ett flertal av de olje-och gasfält som ligger i den östra delen av Syrien, på gränsen mot Irak. Här ligger huvuddelen av Syriens oljefält, framförallt i provinserna Deir al-Zour och Hasaka. New York Times återigen: "I de oljerika provinserna Deir al-Zour och Hasaka har Nusra-krigare intagit regeringsstyrda oljefält och ställt dem under kontroll av lokala miliser, medan andra administreras i egen regi." Saken är helt enkel den, enligt vad en lokal rebelledare påstod vid en intervju över Skype: "De (al-Nusra) utgör den starkaste militära styrkan i området. Vi kan inte förneka det."

 

Mot bakgrund av ovanstående är det därför naturligtvis ytterst förvånande att EU:s utrikesministrar på sitt möte i Luxemburg 22/4 hävde de hittillsvarande oljesanktionerna mot Syrien. Beslutet innebär att EU:s medlemsstater hädanefter får tillstånd att köpa olja från rebellkontrollerat område i Syrien och dessutom investera i de olje-och gasfält som står under rebellernas kommando.

 

Vi kan alltså, i ett befarat "värsta-scenario", förvänta oss att EU, inbegripet Sverige, köper olja från terroristkontrollerade oljefält. EU skulle då ingå i ett sorts oljekonsortium med al-Qaida och därmed i både materiell och ekonomisk mening finansiera en av de värsta terroristorganisationer som världen skådat alltsedan de tragiska händelserna 9/11, och som vi i andra sammanhang - både militärt och genom stränga terroristlagar - bekämpar med näbbar och klor. En absurd situation, naturligtvis, vilken ur en straffrättslig synvinkel bjuder på en hel del pikanta konsekvenser.

 

 

 

(1): Göteborgs-Posten, 28/4 2013: (Arne Lapidus), Al-Qaida försvårar balansgången.     

 

 

          

 

       

O, Du sköna nya värld!

"Vi kommer att kunna installera datorer i vilken levande cell som helst".


Det gick inte att ta miste på den triumfatoriska tonen i rösten på Drew Endy, den biogenetiska forsknings-chefen på Stanford School of Engineering. Beläget i centrum av den amerikanska dator- och elektronik-industrin i Silicon Valley, Kalifornien. Och varför inte? Biologiska datorer har ju sedan länge varit den våta drömmen för dessa elektronikens ingenjörer, eftersom man då kan skapa en ny generation av extremt små och snabba enheter som skulle kunna inkorporeras i den levande organismen. 

 

Vad nu Drew Endy, i spetsen för ett forskningsteam inom Stanford University, hade skapat var en s.k. "transkriptor", dvs. en transistor - nyckelkomponenten inom den moderna elektroniken - som i stället för att kontrollera strömmen av elektroner, som ju är det vanliga i en dator, nu hade konstruerats för att kunna administrera nukleinsyran RNA när den avläser den dubbla DNA-strängen. Dvs. de grund-läggande verktygen i den levande organismens cellbundna arvsmassa. Då man redan tidigare har lyckats med att lagra information i DNA, och att dessutom överföra data från cell till cell, så har man alltså nu de huvudsakliga ingredienserna för att skapa ett datorbaserat nätverk i den levande cellen. Kort sagt, och för att göra saken mer förståelig - inte minst för mig själv - så kan man med andra ord, och inom en inte alltför avlägsen framtid, tillverka och installera mikroskopiska datorer i den mänskliga cellen. 

 

En revolutionerande nyhet, givetvis,kanske framförallt inom den medicinska vetenskapen som ett diagnostiskt verktyg med i det närmaste obegränsade möjligheter. Med hjälp av sådana datorer skulle vi kunna kontrollera förekomsten av, och tidigt varna för, olika typer av sjukdomar och andra hot som skulle kunna skada cellen och organismen som helhet. Ex. förekomsten av cancer, vars celler vanligtvis förökar sig okontrollerbart. Det skulle i det fallet t.o.m. kunna gå att programmera "celldatorn" till att hålla räkning på antalet celler vid en viss given tidpunkt. När "räknaren" når ex. talet 500 kan så cancercellen programmeras att dö. Datorn kan också kommenderas att producera friska celler för att på så sätt kunna attackera sjuka cellkroppar. Om det av någon orsak krävdes så skulle den också kunna programmeras att ex. pumpa ut mer adrenalin, dra ner på produktionen av insulin, osv., osv. Ja, möjligheterna förefaller oändliga: "Vi talar om funktionella datorer"...skrev forskningsteamet i sin slutrapport..."som kan manipulera sina värdceller till att göra i stort sett vad som helst."

 

Samtidigt, på andra mötesplatser i den neurovetenskapliga tidskriftsfloran, kan vi läsa om japanska genombrott i försöken att skapa artificiella s.k. synapser, dvs. extremt komplicerade strukturer i den mänskliga hjärnan som binder samman neuronerna, hjärncellerna - ca. 130 miljarder - till ett fungerande och tänkande nätverk. Vad forskningen hoppas på i det fallet är naturligtvis att kunna skapa ett syntetiskt nätverk, en konstgjord hjärna om man så vill, som på mikroskopisk nivå bl.a. skulle kunna användas för att reparera och bygga upp skadad hjärnvävnad. 

 

Dessa häpnadsväckande landvinningar inom den biotekniska forskningen ska naturligtvis hälsas med stående applåder. Inom en kanske nära framtid kommer de att kunna revolutionera den medicinska forskningen med stora konsekvenser rörande både diagnostik, vård, och läkemedelstillverkning. För att nu åtminstone nämna någon av förmodligen mångahanda tillämpningsområden. Det är ju nämligen så, vilket forskarteamet också underströk: "De möjliga användningsområdena begränsas endast av forskarens fantasi." 

Men ändå, och samtidigt, en spirande oro inför ett möjligt scenario där de vetenskapliga framstegen, som så många gånger förr, kommer att användas och utnyttjas i icke avsedda syften, där den onda tillämpningen kommer att trasa sönder det vällovliga syftet.

Jag kommer i det sammanhanget osökt att tänka på Aldous Huxley's dystopi Du sköna nya värld (Brave new world), men även, i samma genre, Orwell's 1984 och Karin Boye's Kallocain. Statens, världsstatens psykologiska manipulation av medborgarna, den ständiga övervakningen och den obligatoriska hjärntvätten (the public mind control). Allt med syfte att producera en lydig, underkastad, och lättstyrd folkmassa. I Brave new world delas folket upp i olika kaster. De högsta kasten, alfa och beta-människor, de lägsta gamma-, delta-, och epsilon-individer. Det lägst stående människomaterialet - dvs. gamma, delta, epsilon - utsätts redan i fosterstadiet för vissa kemiska och hormoniella ingrepp för att man därigenom ska kunna leverera en fysiskt och intelligensmässigt underlägsen variant av människa. Detta skulle då utgöra den större delen av mänskligheten, varvid det politiska målet - lättstyrda och kontrollerbara medborgare - med råge skulle komma att uppnås. De verktyg som politikerna vid den tiden - Huxley skrev ju sin bok på 1930-talet - hade till sitt forfogande då det gällde att mentalt och fysiskt manipulera människofostret var väl uteslutande ämnen av kemisk art. I dag, däremot, när den mänskliga arvsmassan, DNA, har kartlagts, öppnas dörren för en avancerad genetisk ingenjörskonst och därmed, på ett högst påtagligt sätt, vidgas även fältet för allehanda manipulationer och ingrepp. 

Och nu, alltså, i datorernas och bioteknikens förlovade tidevarv, har vi kanske tagit ännu ett steg mot det möjliga förverkligandet av Huxley's "World State". Låt mig upprepa orden i det här inläggets början: "Vi kommer att kunna installera datorer i vilken levande cell som helst". Mikroskopiskt små datachips, kanske, som installeras på lämpliga platser i det centrala nervsystemet, i CNS, den mänskliga hjärnan, i dess oändliga system av synapser och neuroner, utrustade med kommandomanual som bestäms utifrån den för dagen härskande politiska ideologin. Där uppdelningen av mänskliga kaster förenklas genom den datoriserade styrningen av cellkluster och signalsubstanser. Där serumet kallocain - som i Karin Boye's roman används för att avslöja bl.a. statsfientliga tankar - kunde ersättas med en uppkoppling av den misstänktes hjärna till en yttre dator som på ett lättvindigt och motståndslöst sätt kan ladda ner och avläsa objektets innersta tankar. Som sagt, för att nu än en gång upprepa mig: "De möjliga användningsområdena begränsas enbart av forskarens (och de politiska byråkraternas?) fantasi." 

 

Vi får tills vidare trösta oss med följande ord av den amerikanske journalisten Erik Kain i tidskriften Forbes Magazine:

"För alla de tekniska framsteg som utnyttjas i ondskefulla syften av en förtryckande regim, så finns det alltid en motsvarande användning av samma framsteg för att bekämpa samma förtryckare."
 

       

                    

 

          

De små stegens tyranni

Den 21 januari 2013, några minuter före 18 svensk tid, steg den amerikanske presidenten Barack Obama ut på det flaggprydda Kapitoliums trappa i Washington DC och avlade - med handen på bibeln och inför HD:s chefsdomare John Roberts - för andra gången den obligatoriska presidenteden: "I solemny swear...att jag troget ska utöva Förenta Staternas presidentämbete och efter bästa förmåga upprätt-hålla, värna och försvara Förenta Staternas Konstitution...

Högstämda och förpliktande ord som upprepas i installationstalet där han talar om att "bevara USA:s grundläggande principer" och att in i en osäker framtid bära med sig "frihetens värdefulla ljus".

Låt oss då, i ärlighetens namn, syna korten i Barack Obama's välmanikyrerade händer. Granska verkligheten bakom de högtidliga orden. Är det nu verkligen så att han, i enlighet med presidenteden och sin egen publika framtoning, på ett effektivt och framgångsrikt sätt har skyddat den så heligt hållna Amerikanska konstitutionen - the Constitution of the United States? 
Låt oss föralldel se efter...

Den 26 maj 2011 signerar president Obama de politiskt känsliga delarna av antiterrorist-lagen The USA Patriot Act of 2001, vilka efter bestämda tidsintervaller uttryckligen kräver presidentens godkännande för att fortfarande få vara i bruk. Det gäller bl.a. del 2, "Title II - Enhanced Surveillance procedures", och de därunder ingående paragraferna 214, 215 och 216. Med stöd av dessa paragrafer får amerikanska myndigheter, ex. FBI, utökade befogenheter att använda sig av olika teknologiska hjälpmedel - s.k. "pen register" och "trap and trace"-anordningar - för att utan någon fullmakt från juridisk instans utöka sin övervakning av olika slag av elektronisk kommunikation medborgarna emellan, ex. telefonsamtal, e-postmeddelanden och annan övrig internettrafik. Det kan väl också vara av intresse att notera att dessa s.k. "warrantless wiretappings" (ung. fullmaktsbefriade avlyssningsmetoder) av de amerikanska medborgarnas elektroniska kommunikation är på stadig tillväxt, och har under de senaste två åren av Obama's presidentskap mer än tredubblats jfr. med föregående år.

Dessutom, med hjälp av nämnda paragrafer, ges FBI möjlighet att på eget initiativ granska merparten av de s.k. "business records". Dvs. alla de upptänkliga register som medborgarna hamnar i under olika faser av sin livscykel. Exempelvis sjukhusregister, tefonbolagens kundregister, bank- och postregister, datoroperatörernas register av alla de slag, etc., etc. Bland annat - vilket ALA, den amerikanska biblioteksorganisationen, "American Library Association", har uppmärksammat - alla de register som låntagare på ett bibliotek hamnar i och som ger myndigheterna en möjlighet att, utan biblioteksbesökarens vetskap, kontrollera hans läs- låne- och informationsvanor.

Allt detta, alla dessa övergrepp av medborgarens privata integritet, och utan dennes vetskap, kan dessutom verkställas utan att de eftersökta personerna i sig är misstänkta för något brott, utan endast av den anledningen att man tror att individerna möjligen kan tänkas ha någon anknytning till, eller anses vara intressanta, i den för tillfället pågående brotts- eller terroristutredningen. Någon "search warrant", fullmakt från en opartisk domare eller domstol, krävs inte utan brottsundersökningen kan ske helt på FBI:s egna villkor. Enligt kritikerna ett flagrant och grovt brott mot framförallt det Fjärde författningstillägget till den Amerikanska konstitutionen och i the Bill of Rights, som otvetydigt kräver att sådana ingripanden ska föregås av ett "probable cause", dvs. utifrån en sannolik eller skälig misstanke:

Folkets rätt att vara säkra i sina personer, hus, papper, och effekter, mot oskälig husrannsakan och gripande, skall ej överträdas, och inga rannsaknings- eller arresteringsorder skall utgå, utom på skälig grund ("but upon probable cause") understödd av ed eller försäkran, och noggrant beskrivande den plats som skall rannsakas, och de personer eller ting som skall gripas.
 

Den 31 december 2011, ca. 3 år in på sin första mandatperiod, undertecknade Barack Obama den s.k. "National Defense Authorization Act" (NDAA). Av kritikerna, många och seriöst oroade, ett av de allvarligaste hoten mot de amerikanska medborgarnas mänskliga fri- och rättigheter. "The National Defense Authorization Act", skrev journalisten Erik Kain i den amerikanska tidskriften Forbes Magazine, "är det absolut största hotet mot de medborgerliga rättigheterna i USA." Den nygamla lagsamlingen är ju i grunden en utveckling av den s.k. AUMF - "The Authorization to use Military Force statue" - vilken tillkom i det traumatiska kaoset strax efter 9/11 och gav presidenten utökade befogenheter för att kunna slå tillbaks mot de krafter och internationella terrorist-organisationer  som ansågs ligga bakom det avskyvärda dådet. En i stort sett enig kritikerkår menar nu att NDAA är en exempellös utvidgning av AUMF, för att därigenom ge presidenten och den amerikanska staten maktbefogenheter som endast kan jämföras med förhållandet i strängt auktoritära regimer. Man talar om ett "Imperial presidency", dvs. ett kejserligt presidentskap i likhet med ex. kejsartidens Rom. "Den (NDAA) attackerar själva grundvalen för vår nation", som senator Al Franken från Minnesota uttryckte sig efter en het debatt.

En av de mest kritiserade avsnitten i NDAA utgörs av "Section 1021(b)(2)" som tillåter militären att internera (häkta) i stort sett vem som helst, även amerikanska medborgare, som på något sätt anses ha bistått eller på annat sätt ha understött ("substantially supported") al-Qaida, talibanerna eller andra närliggande grupperingar ("associated forces"). De sålunda häktade personerna kan sedan förvaras på obestämd tid och nekas en rättssäker juridisk process med åtföljande rättegång. Det vill alltså säga en i demokratisk mening rättsvidrig hantering. Vad oppositionen också har inriktat sig på är de diffusa och opreciserade formuleringarna i vissa av lagens centrala avsnitt. Ex. "substantially supported", en term som helt saknar juridisk precision. Man frågar sig onekligen hur begreppet som sådant ska definieras. En journalist exempelvis som vid något tillfälle intervjuar en medlem i en känd terroristorganisation, kan han betraktas som en understödjare av terrorismen i sig? Får jag i rent humanitärt syfte ekonomiskt bisträcka fängslade "terrorister" utan att fördenskull stämplas som en terroristanhängare? Får jag överhuvudtaget ha, eller utrtycka, en negativ åsikt om fenomenet "the war on terror" (kriget mot terrorismen)? Likaså har termen "associated forces" skarpt ifrågasatts. Vilka är då de närliggande grupperingarna, "the associated forces"? Kan syskon och föräldrar till terroristanklagade anses utgöra "associated forces"? Kan släktband i sig betraktas som ett kriterium på medlemskap i "associated forces"? Umgänge och vänskap med misstänkta personer? Frågorna är givetvis många men till dags dato obesvarade. Själva andan i lagsamlingen genomsyras av ett utstuderat godtycke som otvivelaktigt hotar det fasta fundamentet i den amerikanska demokratin. Här föreligger naturligtvis också grova kränkningar av den Amerikanska konstitutionen i sig och mot dess rättighetskatalog The Bill of Rights. Att neka den häktade en s.k. "due process" - "en av de grundläggande och utmärkande tecknen på demokrati" -, dvs. en rättssäker och juridisk process som avslutas i en juryförsedd domstol, är ett uppenbart brott mot Fjärde, femte och Sjätte tillägget till den Amerikanska konstitutionen och The Bill of Rights. Här stadgas, kraftfullt och koncist, rätten för varje anklagad person till en "due process of law", och att dessförinnan ha "blivit informerad om anklagelsens natur och grund (to be informed of the nature and cause of the accusation)".

Om vi nu för en stund återgår till det här blogginläggets ingress och frågar oss om president Obama har hållit vad han lovade i sin presidented så måste nog svaret bli ett rungande Nej! I stället har han undergrävt och kränkt den Amerikanska konstitutionen på ett sätt som få andra presidenter före honom har lyckats med. Barack Obama kan utan tvekan betraktas som ett illustrativt och klargörande exempel på det bekanta uttrycket "en ulv i fårakläder."  

Den 13 januari 2012 inlämnades en stämningsansökan till Thurgood Marshall U.S. courthouse på Manhattan mot den amerikanske presidenten Barack Obama för att ha signerat och godkänt The National Defense Authorization Act (NDAA). Syftet med stämningen är att lagen bör annuleras och förklaras ogiltig såsom stridande mot den Amerikanska konstitutionen. Stämningen var undertecknad av, bland många andra, den nämnde kolumnisten och f.d. utrikeskorrespondenten Chris Hedges, den internationellt kände samhällsdebattören och professorn i lingvistik vid Massachusetts  Institute of Technology Noam Chomsky, och Daniel Ellsberg, huvudaktören vid affären med "the Pentagon Papers" på 70-talet. Processen har inregistrerats under beteckningen "Hedges v. Obama." Ett kommande domstolsbeslut i saken beräknas ske någon gång under våren och försommaren 2013. 

"Den framtida utvecklingen för några av våra mest grundläggande och viktiga rättigheter - inneslutna i the Bill of Rights och i det Fjärde och Femte tillägget till Konstitutionen - kommer att avgöras i domstolen inom några månader. Om domstolen sviker oss har vi att förvänta oss uppbyggnaden av 'a Gulag state' " (Chris Hedges, The Final Battle; Truthdig 23/12 2012).       
       

   

    

          

       

   

Skam i repris!

Barnfattigdomen

Statistiska Centralbyrån (SCB) publicerade i början på år 2012 sin rapport rörande de svenska hushållens ekonomiska standard (HEK). Det var i vissa avseenden en mycket deprimerande läsning. Bl.a. påpekade man, och jag citerar, att en...

allt större andel av befolkningen har låg ekonomisk standard (disponibel inkomst per konsumtionsenhet som ligger under 60 procent av ett lands medianinkomst). Detta mått används internationellt som en indikator på risk för fattigdom och socialt utanförskap. År 1991 var andelen i Sverige 7,4%...2010 hade den ökat till 14,1%

Den nämnda måttenheten, dvs. hushåll vars inkomst ligger under 60% av rikets medianinkomst, används bl.a. i EU under beteckningen "Risk of Poverty" och gav, ex. 2009, ca. 240.000 barn som alltså levde i riskzonen för fattigdom (se blogginlägg 24/11 2012, "Skam!").

I början på detta år,i februari 2013, var det återigen dags för en färsk uppsättning siffror från SCB rörande hushållens ekonomi. Det utan tvekan mest alarmerande i detta nya siffermaterial är att ensamstående hushåll med barn (0-19 år) uppvisar en markant och ytterst allvarlig sänkning av sin ekonomiska standard. I början på 90-talet låg 10% av dessa hushåll, dvs. vart tionde, under gränsen för vad som räknades för "låg ekonomisk standard" (Risk of poverty). År 2011, vid det senaste mättillfället alltså, låg vart tredje hushåll - 30,6%, och i barn räknat 155.000 - under samma gräns och därmed utsatta för den fattigdomsrisk som detta innebär, vars konsekvenser många gånger är ett tydligt socialt utanförskap.

I den gruppen av hushåll utgör som vanligt "Barn till ensamstående kvinnor" den mest oförmånligt behandlade kategorin. 14% av dessa barn låg i början på 90-talet under gränsen för "låg ekonomisk standard". I dag, eller rättare sagt vid den senaste mätningen 2011, ligger 41% av barnen under den s.k. "fattigdomsgränsen". Dvs. en katastrofal ökning med ca. 27%. Omfattande omkr. 135.000 barn som befinner sig i en social och ekonomisk utförsbacke.

Sammanlagt, alltså, om vi även räknar med "Barn till sammanboende", så låg vid nämnda tidpunkt, 2011, ca. 360.000 barn (0-19 år) i Sverige under denna "magiska" gräns, dvs. "låg ekonomisk standard" med risk för fattigdom.

Med detta i bagaget så inser man sannolikt att Rädda Barnens fattigdomsrapporter har fullt fog för sina påståenden om att ca. 240.000 barn befinner sig  i vad som kan betecknas som "ekonomisk fattigdom", utifrån ett s.k. "absolut fattigdomsmått" (se även här blogginlägget 24/11 2012, "Skam!").

Vad nu SCB har att frukta är att Janne Josefsson i spetsen för andra medelålders missunnsamma män, som av någon outgrundlig anledning känner sig hotade av de "fattiga" barnen, kommer att racka ner på dessa siffror under vredestyngda utrop som ex. "Tjafs...vänsterfasoner...jävla gnäll" und so weiter. 

           

    

  

Tibet i den Svarta Vattendrakens år

Foto: Kate Smith

"Mor och far, det är min stora förhoppning att ni ska ta hand om varandra. Ni är de mest kärleksfulla människorna i denna värld. Jag kommer att återgälda er godhet i mitt nästa liv."

Orden ovan stod att läsa i ett brev som hittades i den 17-årige ynglingen Jigjey Kyab's tillhörigheter efter det att han den 19 januari i år begick självmord som en protest mot den kinesiska diktaturens blodiga styre i Tibet. Kroppen återfanns på en gata i Shigtsang Pungkor i östra Tibet. Vid sidan av kroppen, som var genomdränkt med fotogen, låg två tändare i närheten av högra handen. Det förmodades att han intagit någon form av gift för att därigenom, om nu den planerade självbränningen skulle misslyckas - vilket den ju också gjorde - slippa att komma i den kinesiska ockupationsmaktens brutala händer. Brevet fortsatte...

 

 "Om du är din moders son - res dig upp!

                    Söner av Snölandet ('the land of Snows') - res er upp!

                       Må Hans Helighet Dalai Lama leva i evigheters evighet.

                               Jag betygar min respekt för det vita Snölejonet. I mina böner

                                        berjag om kommande lycka för Tibet."

 

År 2012 betecknades i den kinesiska tideräkningen för Drakens år, och avslutades, enligt västerländsk tideräkning, den 9 februari 2013. För Tibets vidkommande gick Drakens år till ända i samma blodiga vånda som det en gång hade inletts, dvs. med tragiska självmordsbränningar i protest mot Kinas allt hårdare ockupation, och som hittilldags, alltsedan Oxens år (2009), uppgår till ca. 97 dödsoffer (se även tidigare blogginlägg 11 dec. 2012). De senaste i raden:

12 januari 2013 - Tsering Tashi, 22 år, brände sig själv till döds i Achok, östra Tibet.
18 januari - Dupchoek, 28 år, Drachen i östra Tibet.

19 januari - Jigjey Kyab, 17 år, se ovan.

22 januari - Kunchok Kyab, 26 år, klostret Bhora i östra Tibet.

 

Drygt 60% av självmordsbränningarna har utförts av ungdomar som är yngre än 25 år; ytterligare ett antal, uppskattningsvis 8 personer, var vid dödstillfället under 18 år.

Med fasa i själen inväntar vi den kinesiska ockupationens härjningar under det år som nu följer, Ormens år...

Den internationella reaktionen på den kinesiska diktaturens brott mot de mänskliga fri-och rättigheterna i Tibet utgör i sig ett mycket sorgligt kapitel. Som jag uppgivit i ett tidigare inlägg (11 dec. -13) så kan den kort sammanfattas i ett enda ord: Tystnad. Möjligen generad tystnad, vilket då skulle bekräfta att det internationella samfundet är medvetet om det förtryck som Kina utövar i Tibet, men att man av olika skäl - främst girighet och feghet, parat med en i dessa sammanhang sedvanlig dubbelmoral - för närvarande inte ser någon möjlighet att kritisera regimen. Pressens tystnad är naturligtvis det som mest upprör, och med tanke på framtiden, oroar. Men, som sagt, Kina är en i ekonomisk mening oändlig marknad med löften om tidigare oanade rikedomar och vinster för den som vet att hålla sig nära de drypande köttgrytorna. Högsta möjliga tystnad är anbefallen! Kritiken mot den kinesiska diktaturen måste hålla en mycket låg profil för att inte äventyra eventuella investeringar och gemensamma affärsprojekt. Nyheterna om de tibetanska självbränningarna redovisas pliktskyldigast i små, kortfattade notiser, som i sin tur endast är regelrätta återgivningar av nyhetsmaterial från utländska och inhemska nyhetsbyråer, ofta avslutade med källbeteckningen "TT-AFP". That's it! 

För att nu ta ett exempel från den morgontidning som jag själv regelbundet läser, Göteborgs-Posten, så återfinns den senaste notisen om en självbränning i Tibet under marginalrubriken "I Korthet" (20/1), där man på några få rader kablade ut nyheten. I vanlig ordning undertecknat med "TT-AFP". Däremot, några dagar senare, fylldes tidningssidorna av devota hyllningar till Volvo-koncernens - AB Volvo - delköp av det kinesiska lastbilsföretaget Dongfeng Motor Group, vilket man i kissnödig hänfördhet anser kunna ge "utmärkta möjligheter till skalfördelar" etc. på bl.a. den enorma kinesiska fordonsmarknaden. I det perspektivet väger givetvis mänskliga fri-och rättigheter mycket lätt.

Jag kommer osökt att tänka på en recension jag läste i Aftonbladet häromdagen (10/2) av tidningens kulturchef Åsa Linderborg. Boken som hon recenserade var den f.d. skjutjärnsjournalisten Åke Ortmark's memoarbok Makten och Lögnen. De erfarenheter Ortmark har förskaffat sig under det halvsekel som han har varit verksam inom yrket, och vilka han redovisar för i boken, har bl.a. resulterat i följande åsikt om journalister: " 'Alla journalister är inte nollor...' Men nära nog. De flesta är korrupta, fega, inkompetenta, osakliga." Allt, alltså, enligt Linderborg's recension och Ortmark's memoarbok.

Men i Kina, liksom i Tibet, inleds den 10 februari Ormens år...Vad bär det månne i sitt sköte för Tibets del? Ytterligare blodsutgjutelse? Tortyr och fängslanden? Ett än hårdare förtryck?