Cecily McMillan, Occupy Wall Street-aktivisten som jag skrev om i föregående blogginlägg - Slagorden ekade i rum 1116, Manhattan Criminal Court...- dömdes i måndags, 19 maj, till fängelse i tre månader och 5 års "probation", skyddstillsyn, för att ha misshandlat en polisman under tjänsteutövning. Sanningen var ju närmast den, vilket jag också diskuterade i blogginlägget för den 11 maj, att Cecily blev utsatt för sexuella trakasserier från polisman Grantley Bovell, varvid hon som en helt naturlig reaktion på angreppet lyckades tillfoga honom en mindre "blåtira".
Men i det här fallet, liksom i många andra åtal och arresteringar av Occupy-aktivister, spelar den s.k. sanningen en underordnad roll. Målet för staten i det nu föreliggande domslutet mot Cecily McMillan är givetvis, i likhet med alla de övriga politiska rättegångarna mot Occupy Wall Street-rörelsen, att statuera ett avskräckande exempel för att därigenom varna medborgarna för alltför högljudda och organiserade protester mot den rådande politiska ordningen. "Det enda 'brott' som Cecily McMillan har begått", skrev den kände amerikanske kolumnisten Chris Hedges, "var att delta i en fredlig massprotest".
"Probation", skyddstillsyn, är en vanligt förekommande straffsats i de rättegångar som följt på tusentals arresteringar av Occupy-aktivister. En mycket effektiv åtgärd som neutraliserar och tystar den politiske dissidenten genom att låta hotet om ett kommande fängelsestraff hänga som ett damoklessvärd över aktivistens huvud. En protest till och du åker in!
Som ett led i den amerikanska regimens ambition att med hårdföra metoder krossa den irriterande proteströrelsen Occupy Wall Street såg man genom fingrarna med polismaktens uppenbara och olagliga brutalitet då det gällde att sätta stopp för protestyttringarna. Rapporten om detta, "Suppressing Protest: Human Right Violations in the U.S. response to Occupy Wall Street" - utförd av New York University School of Law + Fordham Law School - dokumenterar bl.a. följande punkter ang. speciellt polisens agerande i New York City:
- Aggressiva och i numerärt avseende oproportionerligt massiva polisstyrkor gentemot fredliga demonstranter, åskådare och journalister.
- Blockering av och brott mot pressfriheten.
- Omfattande övervakning av fredliga protestyttringar.
- Våldsamma och nattliga räder mot lugna och ordnade tältläger.
- Oberättigade avspärrningar av det offentliga rummet och skingrande av fredliga demonstranter.
- Godtyckligt myndighetsutövande och grundlösa arresteringar, m.m.,m.m.
- Läs hela rapporten här!
Ett måhända pikant inslag i rättssaken mot Cecily McMillan är att hon fick besök i fängelset av punkgruppen Pussy Riot, världskända för ett regimkritiskt performance framför altaret i Kristus Frälsarens Katedral i Moskva för en tid sedan. En hel värld fördömde naturligtvis det efterföljande fängelsestraffet för punkgruppen och kritiserade i hårda ordalag president Putins förkastliga agerande i fallet. Bl.a. uttryckte den amerikanske presidenten Barack Obama stor besvikelse över hur det ryska rättsväsendet fungerade. Ur den synpunkten måste det ju då vara extra genant för den amerikanske presidenten då Pussy Riot uttalade sitt oreserverade stöd för Cecily och skarpt fördömde både åtalet och domslutet mot henne. Medlemmarna i Pussy Riot ansåg att det förekom stora likheter mellan deras fängelsedom och McMillan's: "Vi fängslades för exakt samma orsak."
Mot den bakgrunden så kanske man kan se vissa likheter mellan de ryska och amerikanska myndigheternas agerande då det gäller att förhindra och sätta munkavle på politiska protestyttringar.
"Do not dissent! som sagt.
Kommer ni ihåg Occupy Wall Street-fenomenet? Proteströrelsen i USA som föddes i Zuccotti Park i New York i september 2011 och som vädrade sin vrede mot den sociala och ekonomiska ojämlikheten och den finansiella elitens omåttliga inflytande över den politiska demokratin. "We are the 99%", en slogan som användes flitigt och som därmed vände sig mot den ekonomiska fördelningspolitiken som koncentrerade makt och förmögenheter till en ynka minoritet av befolkningen, uppskattad till 1%.
Rörelsen hade inledningsvis stora framgångar och spred sig som en löpeld över den amerikanska nationen. Till regimens förtret givetvis. Efter hårda, brutala och delvis kriminella polisiära åtgärder, understödda av politiska och juridiska insatser, lyckades myndigheterna till slut slå sönder proteströrelsen och skrämma anhängare och aktivister till tystnad och passivitet. Enligt den kände amerikanske kolumnisten och f.d. utrikeskorrespondenten Chris Hedges var regimens budskap följande: "Uttryck ingen avvikande mening (Do not dissent)." Om allt detta går att läsa i en högintressant rapport utförd av New York University School of Law i samarbete med Fordham Law School: "Suppressing Protest: Human Right Violations in the U.S. response to Occupy Wall Street."
Men vad var det då som hände Occupy Wall Street-aktivisten Cecily McMillan och som till slut tvingade henne inför domarskranket i Manhattan Criminal Court?
Följande är känt: Tillsammans med många andra Occupy-anhängare var Cecily McMillan i Zuccotti park den 17 mars 2012 för att fira halvårsdagen av rörelsens tillkomst. Efter ett tag attackerades hon bakifrån av någon som med ett kraftigt grepp tryckte till om hennes högra bröst. För att försvara sig, och som en naturlig reaktion på angreppet, stötte hon till med höger armbåge bakåt och träffade därmed den attackerande personen under ena ögat. Strax därpå finner hon sig nedslagen på marken, misshandlad och skakande av krampryckningar. Hon vaknade senare upp på ett sjukhus i närheten, fastspänd till sängen av ett par handklovar. Till saken hör också att hennes advokater, Martin Stolar och Rebecca Heinegg, kunde lägga fram bildbevis inför domstolen på de skador som hon erhöll vid överfallet.
Det visade sig emellertid att förövaren av misshandeln var polisofficer Grantley Bovell. Vid tillfället var han civilklädd och legitimerade sig heller inte som polisman i tjänst för Cecily McMillan. Det framkom dessutom vid en närmare granskning av de inblandade i affären att han redan vid ett par tidigare incidenter varit föremål för New York-polisens avd. för interna polisutredningar. Även då för misstänkt polismisshandel.
I normalfallet anser man att saken troligen hade betecknats som ett fall av polisbrutalitet och Cecily McMillan hade fått en ursäkt och möjligen någon form av skadeersättning av staden New York.
Tyvärr fanns det ingenting som var normalt med det här fallet. Av den enkla anledningen att Cecily McMillan var en av myndigheterna känd Occupy-aktivist och därmed ett uppenbart och lovligt offer för statens behov att statuera kännbara exempel. Målet var ju, och är, enl. bland många andra den amerikanske kolumnisten Chris Hedges, att radera ut Occupy Wall Street-rörelsen och genom stränga åtgärder och hot skrämma eventuella efterföljare så att uppkomsten av liknande proteströrelser kan förhindras.
McMillan åtalades därför, i sin tur, för misshandel av en polisman i tjänsteutövning - Bovell kunde tydligen uppvisa ett blåmärke under sitt ena öga - och dömdes nu i måndags, 5 maj, för misshandel av polisofficer Grantley Bovell och för att ha hindrat honom från att fullgöra sin lagenliga plikt som polisman. Straffsats följer senare. Men hon står inför en uppenbar risk att dömas till sju års fängelse. Androm till skräck och varnagel, som det hette förr i tiden.
En av kommentarerna till domen löd: "Kom ihåg, Cecily McMillan kommer att stängas in i en bur, i månader, kanske år, därför att hon blev misshandlad av polisen vid ett protestmöte."
Och det efter en rättegång som av bl.a. den amerikanska tidskriften The Nation rubricerades som "Den skandalösa rättegången mot Cecily McMillan."
