Kommer ni ihåg Occupy Wall Street-fenomenet? Proteströrelsen i USA som föddes i Zuccotti Park i New York i september 2011 och som vädrade sin vrede mot den sociala och ekonomiska ojämlikheten och den finansiella elitens omåttliga inflytande över den politiska demokratin. "We are the 99%", en slogan som användes flitigt och som därmed vände sig mot den ekonomiska fördelningspolitiken som koncentrerade makt och förmögenheter till en ynka minoritet av befolkningen, uppskattad till 1%.
Rörelsen hade inledningsvis stora framgångar och spred sig som en löpeld över den amerikanska nationen. Till regimens förtret givetvis. Efter hårda, brutala och delvis kriminella polisiära åtgärder, understödda av politiska och juridiska insatser, lyckades myndigheterna till slut slå sönder proteströrelsen och skrämma anhängare och aktivister till tystnad och passivitet. Enligt den kände amerikanske kolumnisten och f.d. utrikeskorrespondenten Chris Hedges var regimens budskap följande: "Uttryck ingen avvikande mening (Do not dissent)." Om allt detta går att läsa i en högintressant rapport utförd av New York University School of Law i samarbete med Fordham Law School: "Suppressing Protest: Human Right Violations in the U.S. response to Occupy Wall Street."
Men vad var det då som hände Occupy Wall Street-aktivisten Cecily McMillan och som till slut tvingade henne inför domarskranket i Manhattan Criminal Court?
Följande är känt: Tillsammans med många andra Occupy-anhängare var Cecily McMillan i Zuccotti park den 17 mars 2012 för att fira halvårsdagen av rörelsens tillkomst. Efter ett tag attackerades hon bakifrån av någon som med ett kraftigt grepp tryckte till om hennes högra bröst. För att försvara sig, och som en naturlig reaktion på angreppet, stötte hon till med höger armbåge bakåt och träffade därmed den attackerande personen under ena ögat. Strax därpå finner hon sig nedslagen på marken, misshandlad och skakande av krampryckningar. Hon vaknade senare upp på ett sjukhus i närheten, fastspänd till sängen av ett par handklovar. Till saken hör också att hennes advokater, Martin Stolar och Rebecca Heinegg, kunde lägga fram bildbevis inför domstolen på de skador som hon erhöll vid överfallet.
Det visade sig emellertid att förövaren av misshandeln var polisofficer Grantley Bovell. Vid tillfället var han civilklädd och legitimerade sig heller inte som polisman i tjänst för Cecily McMillan. Det framkom dessutom vid en närmare granskning av de inblandade i affären att han redan vid ett par tidigare incidenter varit föremål för New York-polisens avd. för interna polisutredningar. Även då för misstänkt polismisshandel.
I normalfallet anser man att saken troligen hade betecknats som ett fall av polisbrutalitet och Cecily McMillan hade fått en ursäkt och möjligen någon form av skadeersättning av staden New York.
Tyvärr fanns det ingenting som var normalt med det här fallet. Av den enkla anledningen att Cecily McMillan var en av myndigheterna känd Occupy-aktivist och därmed ett uppenbart och lovligt offer för statens behov att statuera kännbara exempel. Målet var ju, och är, enl. bland många andra den amerikanske kolumnisten Chris Hedges, att radera ut Occupy Wall Street-rörelsen och genom stränga åtgärder och hot skrämma eventuella efterföljare så att uppkomsten av liknande proteströrelser kan förhindras.
McMillan åtalades därför, i sin tur, för misshandel av en polisman i tjänsteutövning - Bovell kunde tydligen uppvisa ett blåmärke under sitt ena öga - och dömdes nu i måndags, 5 maj, för misshandel av polisofficer Grantley Bovell och för att ha hindrat honom från att fullgöra sin lagenliga plikt som polisman. Straffsats följer senare. Men hon står inför en uppenbar risk att dömas till sju års fängelse. Androm till skräck och varnagel, som det hette förr i tiden.
En av kommentarerna till domen löd: "Kom ihåg, Cecily McMillan kommer att stängas in i en bur, i månader, kanske år, därför att hon blev misshandlad av polisen vid ett protestmöte."
Och det efter en rättegång som av bl.a. den amerikanska tidskriften The Nation rubricerades som "Den skandalösa rättegången mot Cecily McMillan."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar