Mobbning ett allvarligt brott mot liv och hälsa

Blogginlägget för söndagen den 2 februari det här året hade rubriken: "Mobbning är ett brott som bör införas i brottsbalken". Kravet på en kriminalisering av mobbning, vilket diskuterades i det inlägget, har blivit än starkare mot bakgrund av en forskningsrapport som i dagarna publicerades i den amerikanska tidskriften American Journal of Psychiatry, med titeln Adult health outcomes of childhood bullying victimization. Forskningsteamet bakom rapporten har haft tillgång till data rörande 7.771 individer som alla har varit utsatta för mobbning av olika grad. Gruppen har studerats alltifrån 7 års ålder ända upp till 45 resp. 50 års ålder. Detta har alltså möjliggjort för teamet att utifrån de tidiga mobbningstillfällena kunna utvärdera dess verkan på det "mogna" livet.

Det är givetvis en skrämmande läsning. I rapportens sammanfattning (Conclusions ) läser vi följande: "Barn som är mobbade - och framför allt de som är regelbundet mobbade - fortsätter att vara i riskzonen för svåra negativa konsekvenser rörande både den sociala och ekonomiska livskvalitén, liksom deras hälsomässiga status, ännu 4 årtionden efter den ursprungliga mobbningen."

Bland de "svåra negativa konsekvenserna" har följande tillstånd registrerats: höga nivåer av ångest- och depressionssyndrom, självskadeproblematik, självmordstankar, regelrätta självmord och självmordsförsök, psykosgenombrott, andra mentala problem av varierande art, en självbild i ruiner, liksom en kraftigt reducerad livslust parad med en stressfylld förväntan om en lika djävlig framtid. Till de rent sociala bitarna hör en hög arbetslöshet, en låg utbildnings- och inkomstnivå, stora ekonomiska svårigheter och en påfallande brist på skyddande och stödjande sociala nätverk. 

Många gånger alltså ett förstört liv, ett liv i spillror.Brottslingen, mobbaren, har visserligen inte mördat sitt offer i fysisk mening - vilket ju om så hade varit fallet kunde ha gett honom livstids fängelse - men han har mördat i någon existentiell mening. Han har begått en form av själamord, vilket lagstiftaren kanske borde fundera på vid nästa revidering av brottsbalkens mordparagraf (3 kap. 1§ ).

Med tanke på ovanstående, och allt annat sammantaget, förordar jag alltså en kriminalisering av mobbning, varvid brottet bör ingå i brottsbalken enligt förslagsvis följande definition (utarbetad av Barnombudsmannen ): "Utfrysning och andra upprepade och systematiska fysiska och/eller psykiska negativa handlingar som syftar till att bryta ned offret psykiskt eller på annat sätt försätta honom/henne i en situation av underlägsenhet eller vanmakt."

PS. I böckerna om Harry Potter av J.K. Rowling så finns det ett antal varelser som hon kallar för Dementorer. Jag är övertygad om att idén till dessa ondsinta karaktärer kommer från hennes personliga erfarenheter av mobbning i verkliga livet. Om än inte själv utsatt, så tror jag att hon har sett fenomenet på nära håll. Likheterna mellan en dementor och en mobbare är ju faktiskt slående. Läs här några av de egenskaper som utmärker en sann dementor: "Som föda suger de i sig lyckliga minnen ur sina offer, så att de blir lämnade med inget annat än minnena av de mest förfärliga händelserna i deras liv...Det värsta en dementor kan göra är att sätta sin mun mot någon annan och suga själen ur denne, en så kallas dementorskyss."

En dementor tycks ju, efter denna beskrivning, vara själva urtypen för en mobbare.

Vi hörs! 

     

    



          

Seymour M. Hersh - en av USA:s ledande journalister - i ett avslöjande reportage om Syrien och gasattacken i Ghouta. Vem bar skulden?

Mitt blogginlägg för dec. 18, 2013, kröntes av rubriken: "Än en gång: Vem bar egentligen ansvaret för giftgasattacken i Syrien den 21 augusti i år? Vems sarin var det?"

Inlägget var ett referat av den granskningsrapport som en av USA:s mest erfarna grävande reportrar, Seymour M. Hersh, hade publicerat i den brittiska tidskriften London Review of Books. Artikeln rubricerades Whose Sarin?, och baserades på reporterns omfattande nätverk inom den amerikanska underrättelsetjänsten samt inom delar av den amerikanska militären. Rapporten utmynnar i en som det verkar mycket väl underbyggd slutsats: Bashar al-Assad, och den syriska regimen, var med stor sannolikhet oskyldiga till giftgasattacken i Ghouta den 21 augusti förra året. Åtminstone tycks det föreligga en hel del fakta som talar för den saken. I juridiska termer kan man kanske tala om ett mycket starkt indiciemål. Hersh bygger sin argumentation på en serie väl underbyggda indicier som i slutändan bildar en mycket stark kedja: den syriska regimen var oskyldig till attacken, skulden bör sökas hos de rebellfraktioner som var, och är, nära associerade till al-Qaida.

Hersh avslutar sin artikel Whose Sarin? med en intressant fråga: varför avstod president Obama från att bomba Syrien om han nu var så säker på den syriska regimens skuld? Vad hände egentligen då bara några dagar återstod innan den massiva bombningen - "a monster strike" - skulle ges klartecken?

Svaret ges av Hersh i en ny artikel i samma brittiska tidskrift, London Review of Books. Under rubriken "The red Line and the Rat Line", publicerad den 6 april: "Obama's plötsliga kursförändring hade sitt ursprung i Porton Down, det brittiska försvarets laboratorium i Wiltshire. Den brittiska underrättelsetjänsten hade kommit över ett prov på det sarin som användes i attacken den 21 augusti. Analysen av detta prov utvisade att den typen av kemgas inte ingick i den syriska regimens kemvapenarsenal."

Därmed ansågs saken i det närmaste klar. Eller som en underrättelseofficer uttryckte sig: "Man försöker lura oss"  ( 'We´re being set up here' ).

"The Joint Chiefs of Staff", de amerikanska försvarsstabscheferna, varnade därefter presidenten att om han, trots Porton Down-analysen, angrep Syrien så kunde ett sådant anfall betecknas som ett icke försvarbart aggressionskrig.

Resten är historia som man brukar säga. För att undanröja straffaktionen från västmakterna har Syrien undertecknat ett avtal som ålägger  regimen att göra sig av med sitt förråd av kemvapen. Där är vi nu.

Den heta fråga som nu återstår är naturligtvis: vem var då skyldig till gasattacken?

Enligt Hersh var det känt sen länge att den turkiska regeringen hade inlett ett omfattande samarbete med al-Nusra - en rebellgrupp med nära band till al-Qaida - i bl.a. ämnet kemisk krigföring. Premiärminister Erdogan's ambition var att konstruera någon typ av händelse - "a false-flag operation", vilken sedan kunde skyllas på den syriska regimen - som gjorde att president Obama skulle vara villig att överskrida "The Red line", den röda linje som Obama hade hotat al-Assad med. Om den överskreds, om något inträffade i den syriska krigföringen som fick oacceptabla följder, så skulle USA igångsätta en militär straffaktion.

"Vi vet", sa en tidigare underrättelsechef till Hersh, "att det var en hemlig aktion ('a covert action') planerad av Erdogan's folk för att knuffa Obama över den röda linjen." Sarinet, och kunskapen, "the know-how", om hur sarinet skulle hanteras, och i förekommande fall produceras och transporteras, tillhandahölls av turkarna.

"But it did not work out that way." 

Som tur var - åtminstone tills vidare - så skrinlades bombanfallet på Syrien, vars konsekvenser kunde ha satt hela Mellanöstern i brand.  

   

  

  

           

EU-domstolen underkänner Datalagringsdirektivet!

Så har då äntligen EU:s datalagringsdirektiv förklarats ogiltigt av EU-domstolen: "By today's judgment, the Court declares the directive invalid." [ Luxembourg, 8 april 2014]

Inte en dag för tidigt! Lagen - som trädde i kraft i maj 2006, i Sverige 2012 - tvingade internet- och teleoperatörer att spara uppgifter om sina kunders telefonsamtal, sms, mail och internetsurf. Och detta i minst 6 månader, högst 2 år.

"Direktivet", skrev domstolen, "innebär ett omfattande och särskilt allvarligt intrång i den grundläggande rätten till respekt för privatlivet och skydd för personuppgifter /---/
Det förhållandet att lagring och senare användning av uppgifterna sker utan att abonnenten eller den registrerade användaren underrättas härom kan ge berörda personer en känsla av att deras privatliv står under konstant övervakning."

Det är en fullständig gåta att svensk riksdag i mars 2012 kunde rösta igenom en lag som så uppenbart stred mot den svenska regeringsformen ang. skyddet av individens privatliv och av den personlig integriteten och mot EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, liksom mot Europakonventionen om de mänskliga fri-och rättigheterna. Dessutom, skam till sägandes, med så pass höga röstsiffror som 233 för ja och endast 41 för nej. Trots allt måste man väl ändå anta, möjligen kräva, att svenska politiker åtminstone har en elementär kunskap om de europeiska rättighetskatalogerna. Att dessutom socialdemokraten Thomas Bodström - vår dåvarande justitieminister 2006 - var drivande i arbetet att införa datalagringsdirektivet får åtminstone mig att höja på ögonbrynen.

I ljuset av EU:domstolens ogiltigförklarande av datalagringsdirektivet bör naturligtvis även den svenska FRA-lagens massavlyssning av svenska medborgare förbjudas, lagen rivas upp och skrivas om i strikt efterlevnad av ovanstående lagsamlingar.

I det sammanhanget kommer förhoppningsvis blickarna även att riktas mot den amerikanska säkerhetsorganisationen NSA, liksom dess engelska systerorganisation GCHQ vilkas väldokumenterade massövervakning i global skala utgör grova och flagranta brott mot ovanstående europeiska rättighetslagstiftningar.  

  



       

Vad hände egentligen då den saudiske diplomaten Ali Ahmad Asseri kom ut ur garderoben?

Då den ryske presidenten Vladimir Putin signerade den välkända antigay-lagen som förbjuder "propaganda för icke-traditionella sexuella relationer för minderåriga" utsattes han, med all rätt, för omvärldens massiva fördömanden. En tydlig och rättmätig kritik av detta flagranta brott mot mänskliga fri- och rättigheter. En av de skarpaste kritikerna av Putin's antihomosexuella lagstiftningsiver var den amerikanske presidenten Barack Obama som ansåg att kampen mot diskriminering av homosexuella, och främjandet av deras rättigheter, utgjorde en "global utmaning" som ingick som en "central del av Förenta Staternas åtagande att befordra mänskliga rättigheter".

Så långt allt väl!

Men varför nekades då den saudiarabiske, och därutöver homosexuelle, diplomaten Ali Ahmad Asseri asyl av amerikanska myndigheter, närmare bestämt av the Department of Homeland Security? Man bör då också veta att Saudiarabien, en av USA:s närmast allierade i mellanöstern, har en lagstiftning gentemot homosexuella som är betydligt strängare än den i Ryssland. Homosexualitet i Saudiarabien är helt enkelt förbjuden. Eventuella brott eller andra överträdelser av denna lagstiftning kan straffas med döden, företrädesvis genom halshuggning. I januari 2002 halshöggs tre män som hade begått handlingar av homosexuell art. I straffskalan ingår även sådana påföljder som ex. offentligt spöstraff och stening.

Allt detta var naturligtvis Ali Ahmad Asseri väl medveten om. Han framhöll också i sin asylansökan att han "fruktade för sitt liv" om han tvingades att återvända till Saudiarabien. I en senare intervju ska han också ha sagt att " ett återsändande till Saudiarabien är likmätigt med en dödsdom...du får vara glad om de inte dödar dig på fläcken."

Så varför, som sagt, nekades då Ali Ahmad Asseri asyl av de amerikanska migrationsmyndigheterna? Trots Barack Obama's högstämda ord om att kämpa för homosexuellas fri- och rättigheter, och mot bakgrund av hans uttalade kritik av Putin's, i det här sammanhanget, betydligt mildare lagstiftning? Double standards? Cyniskt hyckleri? Eller helt simpelt ett taktiskt agerande för att slå blå dunster i världsopinionens ögon?

Beats me...men ett vet jag, det bådar inte gott att se bilder av den amerikanske presidenten Barack Obama brett leende (se här!) i samspråk med Saudiarabiens kung Abdullah, ledaren för en av världens mest brutala diktaturer.

Det förefaller mig som om Ali Ahmad Asseri har mycket att frukta inför den närmaste framtiden.