tisdag 11 december 2012

Tibet under belägring

Foto: Myles Taylor

Sedan år 2009 har 81 munkar och nunnor bränt sig själva till döds i protest mot den kinesiska diktaturens brutala styre i deras hemland Tibet. Individuella och desperata offerhandlingar som ger uttryck för den skräck och förtvivlan man känner inför vad man tror vara Tibet's undergång i kulturell och nationell mening. En bedömning som bland många andra delas av den amerikanske dokumentärfilmaren John Halpern som i en artikel nyligen i Huffington Post's nätupplaga beskriver fenomenet på följande sätt: "Det är ett kraftfullt rop, bokstavligt och symboliskt, på frihet, oberoende och kulturell överlevnad...självbränningarna kan tyda på att det Tibet, som vi känner, är döende ('that Tibet, as we know it, is dying')". 

Några röster ur de dödas skara

Den 17 november 2012 brände sig den 24-åriga, kvinnliga boskapsherden Songye Tsering till döds utanför det lokala regeringskansliet i Qinghai-provinsen, och efterlämnade följande ord:
Det finns ingen frihet i Tibet. Hans Helighet Dalai Lama är förbjuden att återvända hem och Panchen Lama är fängslad. Ett stort antal tibetaner har offrat sig genom självbränning. Jag vill inte leva längre, det finns ingen mening med att leva...
 
Den 24 november 2012, Nyankar Tashi, 24 år, bränner sig till döds i Tongren, också i Qinghai-provinsen:
Tibet behöver frihet och självständighet. Frige Panchen Lama och låt Dalai Lama återvända hem. Jag offrar mig i protest mot den kinesiska regimen! Fader, sörj inte över mig. Jag följer Buddha och Godheten.
 
Den 7 november 2012, den kvinnliga herden Tingzin, 23 år...
Fader, det är så svårt att leva i Tibet. Vi kan inte ens be våra böner inför Dalai Lama's porträtt. Vi har ingen frihet alls...

Sobha Rinpoche, 42 år gammal, tolkade sitt offer sålunda:
I likhet med Buddha som gav sin kropp till föda åt tigern. De tibetaner som offrat sina liv gjorde det av en och samma orsak - vi offrade våra liv för rättvisa, sanning, och frihet.
 

Folkmord?

Enligt den av FN erkända principen om "Universal jurisdiction" - där bl.a. genocid, folkmord, ingår som ett av brotten mot mänskligheten - har den spanska nationella domstolen, "The Spanish National Court", bedömt att Kina's grymma framfart i Tibet kan utgöra tillräcklig grund för ett åtal om Folkmord. Den typ av handlingar som åtalet då baserar sig på innesluter följande vidrigheter: tortyr, framtvingade aborter, steriliseringskampanjer, barnamord, försvinnanden, godtyckliga avrättningar, religionsförföljelser, rasism, och befolkningsförflyttningar. 

Det kan inte råda några tvivel om att den kinesiska regimens målsättning är att utrota Tibet's språk, kultur och religion, genom att använda sig av de medel som blodiga diktaturer i alla tider har utnyttjat: tortyr, misshandel, fängslanden, deporteringar och försvinnanden, allt garnerat med dödligt våld, för att därigenom uppnå den önskvärda "stabiliteten", dvs. makten över ett tystat, underkuvat och kuschat folk. "Ett döende Tibet" som aldrig mer ska understå sig att konfrontera den kinesiska maktpositionen.

De svenska tidningarnas talande tystnad

I vanlig ordning, och med tanke på vad den ekonomiska stormakten Kina kan tänkas erbjuda i form av guldkantade investeringar etc., så står svensk media med hatten i hand för att åtminstone i någon utsträckning få del av den välvilja som den kinesiska regimen är beredd att tilldela de nationer som villigt rättar in sig i de lydigas led. Därav tystnaden i svensk press om det pågående förtrycket i Tibet. En notis här och var, inte mer. Men om allt detta står närmare att läsa genom att trycka här, varvid en debattartikel av Otto Linander - gruppordförande i Amnesty International - uppenbarar sig under rubriken "Därför bränner sig tibetanerna till döds i protest".

I det här sammanhanget kan det också vara lämpligt att avsluta blogginlägget med ett citat ur författaren Kenan Malik's artikel "Pressen är för feg", i Göteborgs-Posten 2012.12.05, som väl i och för sig rör en helt annan sak - Leveson-utredningen i Storbrittanien och ropen på en hårdare reglerad tidningspress - men ändå i grunden tar upp problemet med en krypande och underdånig press:
Den mest sanningsenliga anklagelsen mot pressen i dag är inte att den är för mäktig utan att den är för feg. Den gräver inte djupt nog, den förmår inte ställa de besvärliga frågorna till makthavarna, den vägrar ifrågasätta vedertagna sanningar. Ur det perspektivet är inte problemet med pressen att den är för stark utan att den är för svag...Problemet med en mer reglerad press är att den sannolikt kommer att bli mer - inte mindre - oförarglig och konformistisk, mindre villig att utsätta sig för obehag, mindre beredd att ställa makthavarna mot väggen".