Tibet under belägring

Foto: Myles Taylor

Sedan år 2009 har 81 munkar och nunnor bränt sig själva till döds i protest mot den kinesiska diktaturens brutala styre i deras hemland Tibet. Individuella och desperata offerhandlingar som ger uttryck för den skräck och förtvivlan man känner inför vad man tror vara Tibet's undergång i kulturell och nationell mening. En bedömning som bland många andra delas av den amerikanske dokumentärfilmaren John Halpern som i en artikel nyligen i Huffington Post's nätupplaga beskriver fenomenet på följande sätt: "Det är ett kraftfullt rop, bokstavligt och symboliskt, på frihet, oberoende och kulturell överlevnad...självbränningarna kan tyda på att det Tibet, som vi känner, är döende ('that Tibet, as we know it, is dying')". 

Några röster ur de dödas skara

Den 17 november 2012 brände sig den 24-åriga, kvinnliga boskapsherden Songye Tsering till döds utanför det lokala regeringskansliet i Qinghai-provinsen, och efterlämnade följande ord:

Det finns ingen frihet i Tibet. Hans Helighet Dalai Lama är förbjuden att återvända hem och Panchen Lama är fängslad. Ett stort antal tibetaner har offrat sig genom självbränning. Jag vill inte leva längre, det finns ingen mening med att leva...
 

Den 24 november 2012, Nyankar Tashi, 24 år, bränner sig till döds i Tongren, också i Qinghai-provinsen:

Tibet behöver frihet och självständighet. Frige Panchen Lama och låt Dalai Lama återvända hem. Jag offrar mig i protest mot den kinesiska regimen! Fader, sörj inte över mig. Jag följer Buddha och Godheten.
 

Den 7 november 2012, den kvinnliga herden Tingzin, 23 år...

Fader, det är så svårt att leva i Tibet. Vi kan inte ens be våra böner inför Dalai Lama's porträtt. Vi har ingen frihet alls...

Sobha Rinpoche, 42 år gammal, tolkade sitt offer sålunda:

I likhet med Buddha som gav sin kropp till föda åt tigern. De tibetaner som offrat sina liv gjorde det av en och samma orsak - vi offrade våra liv för rättvisa, sanning, och frihet.
 

Folkmord?

Enligt den av FN erkända principen om "Universal jurisdiction" - där bl.a. genocid, folkmord, ingår som ett av brotten mot mänskligheten - har den spanska nationella domstolen, "The Spanish National Court", bedömt att Kina's grymma framfart i Tibet kan utgöra tillräcklig grund för ett åtal om Folkmord. Den typ av handlingar som åtalet då baserar sig på innesluter följande vidrigheter: tortyr, framtvingade aborter, steriliseringskampanjer, barnamord, försvinnanden, godtyckliga avrättningar, religionsförföljelser, rasism, och befolkningsförflyttningar. 

Det kan inte råda några tvivel om att den kinesiska regimens målsättning är att utrota Tibet's språk, kultur och religion, genom att använda sig av de medel som blodiga diktaturer i alla tider har utnyttjat: tortyr, misshandel, fängslanden, deporteringar och försvinnanden, allt garnerat med dödligt våld, för att därigenom uppnå den önskvärda "stabiliteten", dvs. makten över ett tystat, underkuvat och kuschat folk. "Ett döende Tibet" som aldrig mer ska understå sig att konfrontera den kinesiska maktpositionen.

De svenska tidningarnas talande tystnad

I vanlig ordning, och med tanke på vad den ekonomiska stormakten Kina kan tänkas erbjuda i form av guldkantade investeringar etc., så står svensk media med hatten i hand för att åtminstone i någon utsträckning få del av den välvilja som den kinesiska regimen är beredd att tilldela de nationer som villigt rättar in sig i de lydigas led. Därav tystnaden i svensk press om det pågående förtrycket i Tibet. En notis här och var, inte mer. Men om allt detta står närmare att läsa genom att trycka här, varvid en debattartikel av Otto Linander - gruppordförande i Amnesty International - uppenbarar sig under rubriken "Därför bränner sig tibetanerna till döds i protest".

I det här sammanhanget kan det också vara lämpligt att avsluta blogginlägget med ett citat ur författaren Kenan Malik's artikel "Pressen är för feg", i Göteborgs-Posten 2012.12.05, som väl i och för sig rör en helt annan sak - Leveson-utredningen i Storbrittanien och ropen på en hårdare reglerad tidningspress - men ändå i grunden tar upp problemet med en krypande och underdånig press:

Den mest sanningsenliga anklagelsen mot pressen i dag är inte att den är för mäktig utan att den är för feg. Den gräver inte djupt nog, den förmår inte ställa de besvärliga frågorna till makthavarna, den vägrar ifrågasätta vedertagna sanningar. Ur det perspektivet är inte problemet med pressen att den är för stark utan att den är för svag...Problemet med en mer reglerad press är att den sannolikt kommer att bli mer - inte mindre - oförarglig och konformistisk, mindre villig att utsätta sig för obehag, mindre beredd att ställa makthavarna mot väggen".  

 

            

   

 

Skam!

Som utgångspunkt för ett inlägg om barnfattigdomen i dagens Sverige kan möjligen följande citat ur UNICEF:s Innocenti Report Card 10 anses lämpligt:

"Eftersom barn endast har en möjlighet att utvecklas positivt i fysisk och psykisk mening ('in mind and body'), så måste kravet att skydda dem från fattigdom upprätthållas i såväl goda som dåliga tider. Ett samhälle som misslyckas med detta åtagande, även under en ekonomisk kris, är ett samhälle som sviker sina mest sårbara medborgare och därmed även banar vägen för framtida problem i både social, ekonomisk och personlig mening."

Trots denna självklara grundbult i ett civiliserat och demokratiskt samhälle har Sverige sedan några år tillbaks uppvisat en allt sämre statistik rörande både relativ som absolut barnfattigdom. Enligt siffror från Rädda Barnens (RB) återkommande årsrapporter angående just fattigdom
bland svenska barn har denna ekonomiska utarmning av en av samhällets svagaste grupper alltsedan år 2007 stigit i en märkbar och för riket generande grad. År 2007 bedömde RB att 10,9% av alla barn i Sverige levde i ekonomisk fattigdom, dvs. ca. 208.000 barn. För år 2008 var siffran 11, 5% - 220.000 barn -, och 2009, enl. den senaste årsrapporten, 248.000 barn, eller 13%. En förfärande och oacceptabelt hög siffra, naturligtvis, som dessutom, enl. utredningsexpertis, troligtvis kommer att uppnå än högre nivåer under de därpå följande åren. 

Statsminister Reinfeldt's reaktion i ett första skede, kanske mer att likna vid en ryggmärgsreflex, var att underkänna hela rapporten. En av de första kommentarerna löd, och jag citerar: "Den är vänstervriden i sina utgångspunkter" (SvD, 2012.03.14). Ett i sig opreciserat och trotsigt uttalande som väl endast kan motbevisas genom att hänvisa till den statistik (SCB) och de seriösa och omsorgsfulla uträkningar som ligger till grund för rapportens fattigdomsindex med underliggande definitioner.

Men låt oss då, för att i någon mån göra statsministern till viljes, se ut över världen och se om där finns andra bedömningar, andra utredningar, som möjligen kan mildra den svenska barnfattigdomen enl. RB:s beräkningar. Närmast till hands ligger då givetvis EU vars fattigdomsbegrepp "Risk of Poverty" innesluter de hushåll i samhället som ligger under 60% av ett lands medianinkomst. Men även då kommer Sverige på samma nivå som RB:s uträkningar, dvs. på 13%, närmare bestämt 12,7% - ca. 241.000 barn.

För att nu ta ännu ett exempel, eller två, ang. sakernas tillstånd, så kan vi även granska UNICEF:s ovanst. rapport, "Innocenti Report Card 10", som använder sig av ett än snävare fattigdomsbegrepp, nämligen hushållsgrupperingar under 50% av ett lands medianinkomst. Procentsiffran här blir naturligtvis lägre, 7,3%, men innebär ändå att ca. 141.000 barn i Sverige lever under så svåra ekonomiska förhållanden att det kan betecknas som fattigdom. Dessutom, vilket väl ändå måste anses beklagligt, ligger vi i det sammanhanget sämst till bland de nordiska länderna. OECD - Organisation for Economic Co-operation and Development - hamnar, utifrån sina beräkningsgrunder, på samma procentsats, dvs. 7,3% fattiga barn i Sverige. 

UNICEF:s rapport visar dessutom på en annan och mycket alarmerande utveckling rörande svenska förhållanden. Sverige ligger nämligen mycket dåligt till när man mäter hur djupt barn har tillåtits falla under den fastställda fattigdomsgränsen. I en jämförelse mellan 35 rika länder kommer här Sverige först på 22:a plats, och får därmed se sig förbisprungen av länder som Ungern, Estland, Tjeckien, Polen och Grekland. 

Med tanke alltså på ovanstående - och hur gärna man än skulle vilja göra det - så går det väl knappast längre att förneka den barnfattigdom som faktiskt existerar i Sverige och som dessutom, sedan en tid tillbaks, är på tillväxt. Statsminister Reinfeldt har rätt i en sak: "Det finns minsann barn i andra länder som är ännu fattigare" (AB, ledarkrönika, 2012.06.01). Vilket det naturligtvis gör. Absolut, Sverige ligger mycket bra till vid en internationell jämförelse, men det förminskar ju inte det faktum att det lever 248.000 barn i Sverige idag som med vetenskapliga mått mätt är att betrakta som fattiga. Och att den siffran till råga på allt är i tilltagande. Vilket, bortsett från allt annat, utgör en grov kränkning av FN:s Barnkonvention som Sverige ratificerade år 1990 och därmed juridiskt förband sig att följa, och att därutöver beivra alla eventuella överträdelser av de ingående artiklarna. Alltså även Art. 27 i konventionen:

1. Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling.

Uppgivenheten som många gånger, likt hand i handske, följer av den ekonomiska utsattheten och det sociala utanförskapet som fattigdom skapar, kan slutligen få illustreras av en kommentar från en av de intervjuade i utredningen "Unga röster om socialt utanförskap i Sverige", som UNICEF Sverige genomförde i samarbete med Socialhögskolan i Stockholm: - Jag är bara 15 år, men ibland känns det redan som att allt är kört...


PS. Det är med stor bedrövelse som jag konstaterar att Göteborg - ett par mil från min egen hemort Kungälv - intar en ofattbar och absolut jumboplats i den kommunala rankingen rörande barnfattigdomen i Sverige (RB 2012). Av Sveriges 290 kommuner kommer Göteborg på plats 276 med - hör och häpna! - 18,7% barnfattigdom.
Dubbel Skam!         

  

         

              

 

 

 



Mitt Romney for President?

 

"Guds ord är sanna. Jag har förstått det nu. Evolutionsteorin, embryologin, the Big bang theory, allt det där är lögner som kommer direkt ur djävulens håla ('straight from the pit of hell')".

Orden kommer från den republikanske kongressledamoten Paul Broun, Georgia, som arbetar för omval nu i november. Talet hölls på en bankett i Liberty Baptist Church i Hartwell, där han också med bestämdhet påstod att "jorden är omkring 9.000 år gammal, och den skapades på sex dagar. 'That's what the Bible tells us.' "

Det intressanta med Broun, och i samband med talet ytterst märkligt och tankeväckande, är bl.a. att han är läkare och alltså har en doktorsexamen från Medical College of Georgia och dessutom sitter med i kongressens kommitté för Vetenskap, Rymdfart och Teknik (!?). Där, för övrigt, även Todd Akin sitter, kongressledamoten från Missouri, som härförleden påstod att kvinnor vanligtvis inte blir gravida efter en våldtäkt, varför det argumentet inte heller kan användas som försvar för att göra abort. Republikan, givetvis, även han. 

Broun's kreationistiska och fundamentalistiska åsikter är ju, som alla vet, högst representativa för den kristna högern i USA som också, på senare tid, i allt större utsträckning har tagit över det republikanska partiet och dessutom, i en allt högljuddare tonart, kräver en partipolitisk ideologi "i enlighet med tidlösa Bibliska värderingar och grundsatser." Bl.a., alltså, att förkasta Darwin's evolutionslära och teorin om universums uppkomst genom Big bang,för att i stället förespråka idén om att jorden skapades under en period av 6 dagar och "i en översvinnlig skapelseakt därefter alstrade Adam, och från Adam kvinnan Eva." För den som har följt mina blogginlägg är detta naturligtvis gammal skåpmat, i mycket påminnande om den undervisning som det framtida politiska ledarskapet inom den kristna högern drillas i på sådana pedagogiska institutioner som ex. Patrick Henry College, "God´s Harvard", i Purceville, Virginia. (se blogginlägg den 19:e aug., "Kristen fascism").

Med andra ord, ingenting nytt i sak. Men det allvarliga i dagens politiska utveckling i USA, främst med tanke på presidentvalet nu i november, är att republikanernas presidentkandidat Mitt Romney, som ju också är de högerkristnas förstaval - i brist på annan ska väl kanske sägas - alltmer har knaprat in på den sittande presidenten Barack Obama's tidigare så övertygande röstövertag. Enligt tidningen Huffington Post's rykande aktuella "Poll Chart" ser röstsammanräkningen, per den 12 okt., ut på följ. sätt: Romney, 46,8% - Obama, 47,2%. I stort sett, alltså, "dött lopp".

Vad Mitt Romney står för i de här sammanhangen har jag redan i tidigare inlägg försökt att redogöra för. Det är bara några månader sedan han stod i talarstolen på Liberty University i Lynchburg, Virginia - den kristna fundamentalisten Jerry Falwells skapelseverk (se inlägg 8/7) - och svor trohet till den kristna högerns värderingar med tanke just på presidentvalet de 6:e november. Han introducerades också den gången av Falwell jr. som "the next president of the United States".

Romney är nog väl medveten om att stödet från den kristna högern är oundgängligt om han ska vinna presidentvalet i november. Detta gör honom naturligtvis ytterst sårbar för kritik från det högerkristna röstblocket i USA och kan därmed även begränsa hans handlings- och åsiktsfrihet i olika frågor för att inte stöta sig med de mäktiga krafter som möjligen skulle kunna bära honom ända in i Vita huset. Det innebär rimligtvis också att den typ av åsikter som Broun, Akin, och många andra "nutcakes" med dem, framför i media och annorstädes - och som vi i vanliga fall skulle betrakta som rena galenskaper - efter januari nästa år kan komma att betraktas som socialt och politiska acceptabla. Hotet är utan tvekan högst påtagligt. Bryan Fischer, en av ledarna för den kristet konservativa organisationen "American Family Association", klädde hotet i ord på den högerkristna bloggen "Rightly concerned": "Romney vet att 74% av de evangeliskt kristna ('evangelical voters') för närvarande stöder honom, och att detta representerar hans enskilt största röstblock. Han har inte råd att göra någonting som skulle kunna rubba den siffran från nu och fram till den 6 november. Och om han blir vald så vet han också att han måste vara följsam mot samma valmanskår i åtminstone ytterligare 4 år, därför att han kommer att behöva den igen år 2016." 

Återigen, alltså...för att nu återanvända en formulering från tidigare blogginlägg...
Vem vet? En kristen Taliban i Vita huset?

Gud bevare oss alla!      

                

 

Anteckning om ett mirakel

Ett mirakel har skett, min(a) kära läsare, och det ett alldeles underbart sådant! Enligt den amerikanske predikanten Rick Joyner - vars dagliga TV-program "Prophetic perspective on Current events" just berättar om de mirakel med bifogade profetior som regelbundet inträffar i USA - utspelade sig detta mycket märkliga mirakel i Richmond, Virginia. "These are creative miracles", påstår Joyner, och berättar om en vän som hade ett finger amputerat en bra bit nedanför knogen, nästan helt och hållet avknipsat med andra ord. Genom intensiv förbön återväxte fingret på ett närapå synbarligt sätt inför de i förbönen medverkande. I alla fall om man får tro Joyner's extatiska berättelse om saken. "It was awesome", säger Joyner hänryckt, och försäkrar att fingret återställdes ända upp till ungefär mitten av den översta leden, då alltså endast någon centimeter återstod till full rehabilitering. Här avbröts emellertid hela  proceduren av den enkla anledningen - fortfarande enligt Rick Joyner - att de i förbönen engagerade var tvungna att göra en paus. Orsaken till denna fatala paus anges inte. Det kan ju naturligtvis helt enkelt röra sig om en oskyldig kaffepaus, men oavsett anledning så blev resultatet förödande. Förbönen återupptogs aldrig, de inblandade skingrades, och Joyner's vän fann sig övergiven med ett finger som inte var helt återställt, det fattades försmädligt nog någon centimeter. Men ändå, trots denna knappa centimeter, ett sant mirakel! "It was awesome...", hänförande. 

I sanning, mina vänner, herrens vägar - eller åtminstone Joyner's - är outrannsakliga!             

Dubbla måttstockar

Den 17 augusti föll domen mot de tre medlemmarna i Pussy Riot. Åtalet  rubricerades "huliganism grundat på religiöst hat", efter det att bandet hade genomfört en protestaktion i Frälsarkatedralen i Moskva den 21 februari i år. Bl.a. framförde Pussy Riot protestsången "Jungfru Maria, befria oss från Putin", samtidigt som man uppmanade Jungfrun att bli feminist och ta avstånd från Putin. Även den rysk-ortodoxa kyrkans nära band till statsmakten kritiserades i skarpa ordalag. 

Domen löd på 2 års fängelse. Ytterligare, alltså, ett allvarligt slag mot den redan hårt ansatta yttrandefriheten i Ryssland, men även mot den sköra rättssäkerheten i landet och ett omisskännligt tecken på domstolarnas beroendeställning gentemot staten, eftersom försvaret i rättegången mot de tre förvägrades de mest grundläggande rättigheterna i en normal rättsprocess, bl.a. inkallande av vittnen. Allt som allt, naturligtvis, ett tydligt och upprörande exempel på maktens "skuggrädsla". 

Västvärldens tidningspress uttryckte helt självklart sin avsky för domslutet och för den bristande rättssäkerheten i ett allt mer repressivt Ryssland där yttrandefriheten ocn andra mänskliga fri- och rättigheter som garanteras i FN:s konventionskatalog begränsas och kringskärs i en allt större omfattning då maktapparaten med Putin i spetsen känner sig hotade av demokratiska reformkrav. 

Samtidigt, emellertid, i diktaturstaten Bahrain, dömdes Nabeel Rajab - känd människorättsaktivist och chef för Bahrains Center för mänskliga rättigheter- den 16 augusti till 3 års fängelse för ungefär samma typ av "brott", dvs. att i demokratins namn ha utnyttjat yttrande-och mötesfriheten. Åtalet och domslutet i Rajabs fall grundades på anklagelsen att Rajab genom sin aktivitet bland annat på sociala/digitala medier - twitter exempelvis - och genom sitt deltagande i demonstrationer hade uppmuntrat till regimfientliga protester och till krav på demokratiska reformer. Den stränga domen bör nog också ses mot bakgrund av det tal som Bahrains nuvarande diktator, kung Hamad bin Isa al-Khalifa, höll tidigare i veckan där han framhöll att regimen hade en grundlagsenlig plikt att "skydda fredliga, godhjärtade medborgare som inte försöker att utmana eller gripa efter den sittande makten". Underförstått: till skillnad från revoltörer och kriminella som Nabeel Rajab.

Rajab dömdes alltså till ett strängare straff än Pussy Riot. En påbackning, så att säga, med 1 år.

Men om detta får vi inte höra särskilt mycket om i svensk tidningsmedia, ja, inte heller i internationell mainstreammedia. En notis, möjligen, marginalanteckningar. Inte alls att jämföra med uppståndelsen inför Pussy Riot's åtal och domslut.

Orsaken står nog att finna i det faktum att diktaturstaten Bahrain är en "snäll" diktatur, snäll i meningen västvänlig, och som dessutom, vilket givetvis är en väsentlig pusselbit i sammanhanget, har upplåtit en flottbas åt supermakten USA:s femte flotta strax utanför huvudstaden Manama vid Persiska viken. Diktatorn al-Khalifa är alltså en för väst "nyttig" diktator vars brott mot mänskliga fri-och rättigheter i största möjliga utsträckning bör sopas under en redan knölig matta. Vilket också sker, bl.a. genom tidningarnas tystnad inför det förtryck som drabbar folket i Bahrain. 

I en videointervju strax före sin arrestering uttryckte Nabeel Rajab sin egen åsikt om sakernas tillstånd, där han bland annat påpekade att närvaron av USA:s femte flotta gjorde kampen mot förtrycket än svårare. Vidare sa han: "Eftersom regimen hålls om ryggen av Förenta Staterna och av den uppbackning med efterföljande tystnad som iakttas av det internationella samfundet, så innebär det att regimen anser sig ha fått ett s.k. "grönt ljus" för sina åtgärder, vilket föder än mer förtryck och utökade attacker mot företrädare för mänskliga fri-och rättigheter." 

Av den anledningen, alltså, iakttar tidningarna "största möjliga tyssstnad..." och låter i stället de verbala knytnävsslagen drabba en mer acceptabel slagpåse, Ryssland.      



    

Kristen fascism?

Efter ett kort avbrott för semester vilken bl.a. tillbringades i Stockholm för att välkomna och presentera mig för min sondotter Idde som kom till världen lördagen den 14/7, återupptar jag nu bloggskrivandet med en fortsättning på granskningen av den kristna högerns verksamhet i USA. Jag hänvisar till det senaste inlägget i det ämnet från den 8 juli, "Den amerikanske Talibanen", och ställer mig ogenerat, och utan vidare spisning, frågan: hur har man då tänkt sig att omskapa den amerikanska nationen till något som starkt påminner om en teokrati, eller Gudsstat, med de ofelbara bibeltexterna som grund?


I första hand gäller det då naturligtvis att koncentrera sig på den nya, uppväxande generationen, för att därigenom i förlängningen kunna skapa en befolkning som helt och hållet har indoktrinerats i de principer och värderingar som utgör kärnan i den kristna högerns teologiska ideologi. Der Führer, Adolf Hitler, stod ju på sin tid inför ungefär samma problematik, och brukade i det sammanhanget ofta säga: "Det är endast den som äger ungdomen som kan vinna framtiden." Lösningen för hans, och den tyska nazismens del, var hitlerjugend, ett utbildningssystem grundat på en radikal uppfostran i den nazistiska ideologin. För den kristna fundamentalismen i USA - rekonstruktionismen, dominionismen - framstår också en sådan lösning som i det närmaste idealisk. Gary North, den amerikanske fundamentalisten och historikern som jag tidigare omnämnt, skrev: "Kristna skolor och ett väl fungerande nätverk av kristen undervisning i hemmet (homeschooling movement) är basen för dominionismen. Först när majoriteten av de kristna tar sina barn ur den allmänna skolan så kommer det att finnas förutsättningar att kunna skapa en teokratisk republik." North's svärfar, rekonstruktionismens fader, R.J. Rushdoony, anses som en av grundarna av the homeschooling movement, och ansåg det som en synd i biblisk mening att inte ta sina barn ur den allmänna skolan för att i stället utbilda dem i hemmet. 

The homeschooling movement - där alltså föräldrarna själva undervisar sina barn i hemmet - har också under de senaste åren ökat i omfattning för att idag omfatta ca. 3%, drygt 2 miljoner, av samtliga elever i USA. Enligt en enkät från år 2007 noterar 72% av de tillfrågade föräldrarna att det främsta motivet till att låta sina barn undervisas i hemmet var en önskan om att "kunna ge religiös och moralisk undervisning." En ambition som också äger full juridisk giltighet genom ett domslut i USA:s Högsta Domstol, "U.S. Supreme Court", vilket stadgar att föräldrar har rätt att "tillbe Gud utifrån och i enlighet med sitt eget samvete."

De ungdomar från evangeliskt-kristna hem som har genomgått den här typen av hemundervisning har naturligtvis, för sina fortsatta studier, ett antal universitet med utpräglat högerkristen profil att välja på. Exempelvis Liberty University i Lynchburg, Virginia, Jerry Falwells skapelse (se bloggpost 8/7), eller TV-predikanten Pat Robertson's Regent University i Virginia Beach, också i Virginia. Och för de elever som önskar en mer guldkantad karriär i både politisk och religiös mening hägrar nog en plats på Patrick Henry College, "God's Harvard", i Purcellville, Virginia. Högskolans uttalade målsättning, enligt skaparen Michael Farris, är att "undervisa kristna män och kvinnor som i en framtid ska styra vår nation och forma vår kultur i enlighet med tidlösa Bibliska värderingar och grundsatser..." Patrick Henry kan ur den synpunkten jämställas med en muslimsk Madrasa, dvs. koranskola, vars yttersta ambition, utifrån ett islamskt perspektiv givetvis, är att indoktrinera eleven med fundamentalistiskt muslimska grundvärderingar.

Innan eleven på allvar kan inleda sina studier på skolan måste han emellertid signera ett avtal/kontrakt som garanterar att han har en grundfast och bokstavlig tro på Bibelns alla böcker och lärosatser. I detta avtal, "Statement of Faith" (trosförklaring), ingår bl.a. följande punkter:

A. Det finns en Gud, för evigt uppenbarad i tre Personer: Fadern, Sonen, och den Helige Ande.

D. Bibeln i sin helhet (alla 66 böcker i Gamla och Nya Testamentet) är produkten av Guds ord, ofelbara i sitt bokstavliga ursprung, och den enda och osvikliga källan till den kristnes tro och liv.

E. Människan är till sin natur syndig och i behov av frälsning, vilket endast kan fås genom tron på Jesus Kristus och Hans utgjutna blod.

H. Jesus Kristus uppstod bokstavligen och i konkret och kroppslig mening från de döda.

J. Satan existerar som en konkret och ondsint personlighet som agerar som frestare och anklagare, med boplats i Helvetet, stället för det eviga syndastraffet, dit alla som dör utan tron på Kristus ska nedkastas till eviga plågor.

Skolans lärarstab har samma skyldighet som eleverna att underteckna detta "Statement of Faith", men ska dessutom signera ytterligare ett avtal, ett s.k. "Statement of Biblical Worldview" (Förklaring om en Biblisk världsåskådning). Där måste läraren avsäga sig all behörighet med Darwin's evolutionslära och i ställer garantera sin tro på Guds skapelseverk i enlighet med berättelsen i Första Mosebok (Genesis), där alltså jorden skapades under en tidsperiod av 6 dagar: "Gud skapade himlarna och jorden, och allt vad som finns därpå...Han har absolut kontroll och herravälde över Sin egen skapelse...Mänskligheten och alla sorters organismer är resultatet av Guds distinkta och översinnliga skapelseverk och har icke framkommit ur någon naturlig evolutionsprocess. Gud formade människan i en översinnlig skapelseakt som alstrade Adam, och från Adam kvinnan Eva."

Vidare, ett antal trossatser vars politiska innebörd fortfarande befinner sig i debattens stormcentrum, både i USA som här hemma i Sverige:

Mänskligt liv börjar vid befruktningen. Det är en gåva från Skaparen, omslutet av Hans nåd, och kan endast avslutas i enlighet med Hans ord.
Abort och dödshjälp är synder och förbrytelser mot det allmänna goda.
Äktenskap är en av Gud helgad union mellan en man och en kvinna, vilket icke kan brytas av människan.
Mannen är kvinnans överhuvud på samma sätt som Kristus är kyrkans överhuvud.
Mänsklig sexualitet är en stor välsignelse skapad av Gud att åtnjutas inom äktenskapet mellan en man och en kvinna. All sexualitet utanför äktenskapet är synd.

Den man eller kvinna som under ett visst antal år genomgått Patrick Henry College och knådats i dess bibliskt bokstavstrogna pedagogik kommer med stor sannolikhet ut som en kristen fundamentalist, en taliban i kristen tappning, eller, om man får tro den amerikanske författaren och journalisten Chris Hedges, som en kristen fascist. Med högt ställda ambitioner på att infiltrera det politiska livet i USA för att i en framtid kunna etablera en teokratiskt styrd regim med bibeln i dess bokstavliga tolkning som konstitutionens grundfundament.

Så, som sagt...vem vet? En taliban i Ovala rummet?
Men om så sker...Gud hjälpe oss! 

      

   

  

            



               

Massakern i Houla än en gång - FNrapporten

Den 27 juni publicerade FN:s undersökningskommission - "Oral Update of the Independent International Commission of Inquiry on the Syrian Arab Republic" - sin rapport rörande bl.a. massakern i Al-Houla (se tidigare bloggpost 24/6). Under rubriken "alleged perpetrators", p.48, konstaterar kommissionen: "Kommissionen har på ett opartiskt och noggrant sätt granskat den tillgängliga informationen angående morden i Al-Houla för att kunna avgöra vilken av parterna som bär ansvaret och har därvid, i ljuset av föreliggande bevis, kommit fram till 3 möjliga scenarion":

1. Dåden utfördes av Shabbiha - väpnad, regimtrogen milis - eller av annan lokal milis 
    från omkringliggande byar, tillsammans med, eller med tillstånd av, regimens      
    säkerhetsstyrkor.
2. Dåden utfördes av oppositionen, "rebellerna" - "anti-government forces" - som däri-
    genom strävade efter att eskalera konflikten, samtidigt som man önskade bestraffa
    de människor och grupperingar som vägrade att delta i kampen, eller som aktivt
    motarbetade oppositionen.
3. Utländska trupper med okänt ursprung eller anknytning.

FN-rapporten p. 49: "Med utgångspunkt från den tillgängliga informationen (with the available evidence), så kunde kommissionen inte utesluta någon av dessa möjligheter".

Under p. 55 i Undersökningskommissionens rapport - en eftergift inför det hårda mediala trycket från västerländsk tidningspress? - kom så den räddningsplanka som internationell mainstreammedia, liksom svensk naturligtvis, så innerligt behövde för att kunna rättfärdiga sina tidigare så självklara påståenden om att den brutala och blodbesudlade regimen i Syrien var ensam ansvarig för dåden i Al-Houla. Punkt 55 säger nämligen att, "trots att kommissionen denna gång är oförmögen att utpeka någon förövare", så kan man ändå med visst fog påstå att, "styrkor lojala med regimen kan ha varit ansvariga (may have been responsible) för många av dödsfallen." Denna fras, "kan ha varit ansvariga", kom sedan att utnyttjas som ett legitimerande mantra för stora delar av internationell såväl som svensk press, då det gällde att kommentera den nu publicerade FN-rapporten utan att fördenskull framstå i dålig dager, eller att helt enkelt förlora ansiktet, pga. tidigare så tvärsäkra, men obevisade, uttalanden angående regimens fulla och blodbesudlade ansvar. I brittisk press, exempelvis - i den mån rapporten överhuvudtaget omnämndes, vilket visade sig vara sällsynt (se granskningen i MediaLens, july 05, 2012, Houla Massacre update - praktiserades "mantrat" bl.a. av The Independent och The Guardian: "forces loyal to the government 'may have been responsible' for many of the deaths." 

I Sverige skriver Dagens Nyheter i sin nätupplaga den 27/6 under rubriken, "FN: Grova övergrepp på Syriens befolkning... styrkor lojala till regimen kan ha burit ansvar för många av dödsfallen"; Aftonbladet, 27/6: "FN: Civila har avrättats...I en rapport som Reuters har tagit del av, konstaterar FN att styrkor som är lojala med den syriska regimen 'kan ha varit ansvariga' för massakern i bl.a. Hula, då fler än 100 personer mördades", osv., i ett flertal tidningar och enl. samma recept: "kan ha varit ansvariga." En mindre reträtt, naturligtvis, med tanke på tidigare utfall och uttalanden. Men den som läser FN-rapporten opartiskt och med eftertanke inser givetvis att den stora och allt övergripande nyheten, mot bakgrund av föregående regimfördömanden, är självfallet den att regimen under Bashar al-Assad möjligen inte var ansvariga för massakern i Al-Houla (may not have been responsible). Ja, i själva verket - vilket i så fall skulle vara helt i överensstämmelse med FN:rapportens slutsatser, se ex. de olika scenarierna - oppositionen, "rebellerna", 'kan ha varit ansvariga' för massakern i Al-Houla. Men, å andra sidan, hade media valt den infallsvinkeln så hade man också varit tvungen att indirekt erkänna sina tidigare misstag och dåligt underbyggda spekulationer. Ett under rådande omständigheter förmodligen otänkbart förhållningssätt.


PS.  Ang. SOHR (se bloggpost 24/6), Syriska Observatoriet för mänskliga rättigheter, som utnyttjats som källa av många tidningar, bl.a. av Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten m.fl., men även i stor utsträckning av den internationella pressen. Observatoriet består ju av en enda man, Rami Abdulrahman i Coventry. Om honom som källa skriver den ansedde journalisten Jonathan Cook - tidigare verksam bl.a.på The Observer och The Guardian - "om Rami Abdulrahman inte hade funnits så skulle våra krigstörstande regeringar och deras lojala hovfolk i media varit tvungna att uppfinna honom för att kunna rättfärdiga ännu ett av alla dessa krig."
DS.
                                                                 

Den amerikanske Talibanen

"But from the beginning this Nation trusted in God, not man!"

Mitt Romney, det republikanska partiets kandidat inför presidentvalet i USA den 6 november nu i år, avslutade härom veckan sin påtvingade Canossa-vandring i talarstolen på Liberty University i Lynchburg, Virginia. Valet av scen var naturligt med tanke på att Romney's syfte var att svära trohet till den kristna högerns värderingar för att därigenom tillförsäkra sig deras stöd och uppbackning inför det kommande presidentvalet. Universitetet är ju med sina drygt fyrtio år på nacken världens största evangeliskt kristna lärosäte, med en pedagogik som i stor utsträckning baseras på den s.k. kreationismen, där en bokstavlig tolkning av skapelseberättelserna i Första Mosebok ingår som en väsentlig beståndsdel. Saken blir inte sämre av, med tanke på Romney's avsikter med talet, att grundaren av universitetet, Jerry Falwell - nu salig i åminnelse - var kristen fundamentalist, en hårdför sådan, och pastor i Thomas Road Baptist Church i Lynchburg. Kanske mest känd för omvärlden genom sina uttalanden i samband med 9/11: "I really believe that pagans, and the abortionists, and the feminists, and the gays, and the lesbians, who are actively trying to make that an alternative lifestyle...I point the finger in their face and say, 'you helped this happen!'" Förutom den inneboende idiotin i argumentet så avslöjar tankegången en hel del angående den kristna högern i USA. Falwell var inte bara fundamentalist. Han tillhörde även en rörelse inom den kristna fundamentalismen som gick ännu ett steg längre i sitt extrema trosnit, "The Dominionism". Utgångspunkten för dominionismen är det s.k. kristna mandatet i Genesis, (1:a Mosebok), 1:28: "Gud sade till dem: 'Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över (have dominion over) fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som kan röra sig på jorden'". Med detta mandat gav Gud människan makten, herraväldet, "the dominion", över jorden och allt som kan finnas därpå, alltså även det som rör mänskligheten som sådan och alla de yttringar av allehanda slag som alstras av den mänskliga aktiviteten. Men fullmakten från Gud var villkorad. I samband med maktöverlåtelsen i Genesis 1:28 fick människan också ansvaret att till fullo skapa det mänskliga samhället i absolut överensstämmelse med Guds ord i Bibeln, "because we believe Christ is Lord over all things", som teologen och fundamentalisten Andrew Sandlin skrev i sitt A Reconstructionist Manifesto (2008). I samma Manifest, eller idéförklaring, skrev Sandlin dessutom följande: "We believe we are called...to exercise dominion in His name [our Lord] throughout the earth". Det betyder alltså att Sandlin och hans trosfränder är övertygade om att fullmakten från Gud enbart är utställd på den kristna människan, den konservativt kristna människan - fundamentalister och dominionister, liksom rekonstruktionister (se nedan) - , i stort sett, alltså, den kristna högern ( the right-wing Christians). Sandlin, och stora delar av den högerkristna rörelsen, ser sig mao som Guds ställföreträdare på jorden vars uppgift är att verkställa allt det som kan krävas för att skapa en mänsklig samvaro som står i samklang med Guds ord i Bibeln, "because He is the supreme Ruler of the universe".

Sandlin är, som sagt, en rekonstruktionist, dvs. anhängare av Rushdoony's "Reconstructionism" ( se bloggposter 13 och 22 maj), en i vissa avseenden "högre" form av den extrema fundamentalismen. För denne "Taliban" i amerikansk tappning utgör alltså Bibeln, och då i synnerhet GT, det absoluta rättesnöret för all mänsklig tanke, eftersom "the only true order is founded on biblical Law". Drar vi konsekvenserna av detta i rent politisk mening så innebär det ju, vilket Sandlin också påpekar i sitt Manifest, "it is true that the Constitution - like everything else - must be subordinated to God's word". Den logiska följden av ett sådant förhållningssätt blir naturligtvis att anse demokratin som ideologi förkastlig. Vilket man också mycket riktigt gör. Rushdoony skriver i sitt huvudverk The Institutes of Biblical Law, att "Kristendom och demokrati är svurna och oförsonliga fiender...kristendomen är helt och fullt antidemokratisk till sin natur". Han talar ofta om "The heresy of democracy" med pennan drypande av förakt: demokrati är, skriver han, "the great love of the failures and cowards of life". Till syvende och sist innebär givetvis den uppfattningen att den amerikanska konstitutionen måste makuleras och ersättas med någon form av statsförfattning som är grundad på Pentateuken, dvs. de fem Moseböckerna. Av detta följer också att den Mosaiska lagen kommer att införas i sin fulla och obönhörliga utsträckning. I tidigare bloggposter (13 och 22 maj) har jag redovisat dödsstraffen för homosexualitet och ohörsamhet gentemot föräldrar och annan överhet. Den listan, "dödslistan" - "the backbone of civil government" - skulle då komma att utökas med ytterligare brott, ex. för abort, hädelse, våldtäkt, att bryta sabbatsbudet, sex före äktenskapet, liksom för äktenskapsbrott, trolldom, magi, astrologi etc., etc.. Detta är, som Rushdoony skriver, "This is what God requires!".

Summa summarum, vad den sanne rekonstruktionisten strävar efter är någon form av teokrati, Gudsstat. Den amerikanske författaren Mark Miller - i boken Cruel and Unusual: Bush/Cheney's new World Order -  talar om en "teokratisk tyranni"; Chris Hedges, bl.a. i sin bok Amerikanska fascister, den kristna högern på frammarsch, om en "kristen fascism", inte helt olik den nazistiska ideologin eller den islamskt fundamentalistiska Gudsstaten.

Kort sagt alltså, en taliban i Ovala rummet? Mitt Romney? Inte alls omöjligt. Talet han höll på Liberty University var för det första en hyllning till fundamentalisten och dominionisten Jerry Falwell, "a cheerful, confident champion for Christ". Därutöver innehöll talet åtminstone två väsentliga eftergifter gentemot den kristna högern: 1. Äktenskapet är ett förhållande mellan man och kvinna! En mycket viktig fråga för de högerkristna i dagens USA. Klart och tydligt uttalade han sig i den specifika frågan: "Marriage is a relationship between one man and one woman". Och för detta fick han naturligtvis applåder. Kombinerar vi detta med avskedandet av sin homosexuelle rådgivare Richard Grenell (se bloggpost 13 maj) så förstår vi bättre den böghatande handklappningen. 2. "But from the beginning this Nation trusted in God, not man", sa han också vid ett tillfälle, och fortsatte, "det finns ingen mäktigare kraft för det godas sak i en nation än det kristna samvetet 'in action' ". Om det nu är så att Romney med dessa ord syftade på att Guds ord i Bibeln är den ledstjärna som bör följas vid utformningen av den nationella politiken må vara osagt, men att den högerkristna valmanskåren kan tolka orden på så sätt är naturligtvis för Romney en fjäder i hatten och underlättar utan tvekan marschen mot en plats i Vita huset. 

Vi bör komma ihåg att Mitt Romney, i likhet med George W. Bush - den kristna högerns Messias, "God told me to end the Tyranny in Iraq" - är en djupt religiös människa som dagligen ber till Gud "for Divine guidance". Och som dessutom, vad gäller viljan att bli president, "felt it was what God wanted him to do". 

Så...vem vet? En Taliban i Ovala rummet?          

   

.

Massakern i Houla - ett journalistiskt haveri?

Den utslitna klyschan "i krig är sanningen det första offret" har än en gång visat sig hålla streck. Och även denna gång med medias benägna bistånd under den i dessa tider övergripande principen att så snabbt som möjligt, helst snabbast, få ut nyhetsmaterialet till tryckpressarna och ut på webben. Om därmed faktakontroll och källgranskning får stryka på foten, so be it!

Ny blodig massaker i Syrien - över 100 döda 

Den 26 maj kunde vi i braskande, svarta huvudrubriker -som ex. den ovanstående i Expressen - i svensk dags- och kvällspress, liksom i övrig mainstreampress världen över, läsa om den fasansfulla massakern i den syriska byn Houla, där 108 människor - bl.a. 49 barn och 34 kvinnor - mördades av den syriska regimen med president Bashar al-Assad i spetsen. Detaljerna var groteska i sin vidrighet. Uppslitsade strupar, sönderhackade kroppar och rena avrättningar med pistolskott mot huvudet på nära håll. Som en direkt reaktion på massakern i Houla utvisade flera västländer - däribland USA, Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Italien - Syriens ambassadörer och diplomater. Uppgifterna om massakern ska ha kommit från olika grupperingar inom oppositionen, bl.a. från Syriska nationalrådet och en fraktion som kallar sig Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter (SOHR). Konklusion: Den brutala och blodbesudlade regimen i Syrien var ensam ansvarig för dåden i Houla!

Ny kunskap om de mördade i Houla. Än en gång massakern i Syrien.

Så, den 7 juni - utökad den 13 juni - kom en ny rapport om Houla-massakern i en av Tysklands ledande dagstidningar, Frankfurter Allgemeine Zeitung (1). Skriven av Rainer Hermann, en av tidningens korrespondenter i mellanöstern som rapporterat från regionen i över 22 år. Rapporten baserar sig på vittnesmål från medlemmar av oppositionen mot den syriska regimen under Bashar al-Assad, men som avvisar våldet som en lösning på konflikten och vars enda önskan är att få slut på det meningslösa blodbadet. Vittnen som dock inte vågar framträda med namn pga. den uppenbara risken för hämnd från de väpnade grupperingarna inom oppositionsstyrkorna. Vittnena hävdar med bestämdhet att de dödade i Houla i själva verket uteslutande utgjordes av alawiter och andra shiamuslimska minoriteter. Befolkningsgrupper, alltså, som traditionellt, och politiskt, i stor utsträckning stöder, och beskyddas i sin tur av, den syriska regimen under alawiten Bashar al-Assad. Mördandet - i motsats till den gängse bilden av regimen som förövare - ska dessutom ha begåtts av de sunnimuslimska rebellerna själva som efter utförd slakt samlade liken för att visa upp dem inför västerländsk press och TV och för FN:s observatörer. Med det självklara syftet att utpeka den syriska regimen som ansvarig för den osedvanligt blodiga slakten för att därigenom vinna internationellt stöd i sin maktkamp gentemot den hatade regimen. En taktik som, enligt nunnan Agnès-Mariam de la Croix från det närliggande klostret Deir Mar Yakub, ska ha använts av de sunnimuslimska rebellerna även vid tidigare övergrepp vilka sedan, inför arab- och västvärldens TV-bolag och pressagenturer, utmålats som fruktansvärda dåd utförda av den avskyvärda regimen. En typ av "false flag"-operationer för att försäkra sig om omvärldens stöd och i förlängningen, med hjälp av en militär intervention från västmakternas sida, störta Bashar al-Assad och själva gripa den så åtråvärda makten. En professionellt utförd desinformation som, förutsatt att föreliggande rapport nu uttrycker sanningen, på ett briljant sätt, åtminstone i det här fallet, har lyckats i sin strävan att slå blå dunster i ögonen på en samlad världspress där även svensk media ingår.

Rapporten, som ju utan tvekan kastar ett helt nytt ljus över de hemska morden i Houla och som beskriver en sanningens gråzon där ingenting förefaller vara enbart svart eller vitt, har inte i någon nämnvärd grad omnämnts i internationell, eller för den delen, i svensk press. Begripligt, kanske, med tanke på att faktakontroll och källgranskning är tidsödande operationer som direkt utmanar uppfattningen om nyheter som färskvara. Enklare då, givetvis, och attraktivt i ekonomiskt avseende, att helt simpelt skriva in de nyhetsutskick som kommer från de olika nationella och internationella telegrambyråerna. Samtidigt, naturligtvis, ännu ett sätt att förnedra offren i Houla genom att förtiga sanningen, eller i brist på tid och intresse, inte ens söka efter den på ett seriöst och empatiskt sätt. I sig ett deprimerande konstaterande, som ju också innebär att en spik till hamras in i den mediala likkistan därigenom att trovärdigheten - tidningspressens livsluft - reduceras ytterligare ett snäpp.

På något sätt känns det rätt att avsluta den här blogposten med Di Levas kända sångtext: "Så vem ska jag tro på, tro på, tro på..."


PS. En av de källor som utnyttjats av pressen, bl.a. av Aftonbladet och Expressen, är alltså det Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter (SOHR), vilket vid närmare granskning visat sig bestå av en enda individ, Rami Abdulrahman, ägare till en klädesaffär i Coventry, varifrån han också utför sina observationer (2).
DS.



Referenser: (1) Rapporten översatt till engelska, del 1.
                                "              "       "         "     , del 2.
                   Se även: Media Lens: "The Houla Massacre", may 31;
                                         "        "Shades of Grey", june 13.
                   (2) Media Lens, june 13, p.3.
        
              

                  

 

Barnens bästa i centrum?

Tidig förskoledebut under debatt

En av grundpelarna i FN:s konvention om Barnens rättigheter utgörs av artikel 3 som stadgar att "Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnens bästa komma i främsta rummet." Punkt 3 i samma artikel påpekar vidare: "Konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner...som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av berörda myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet..."

Artikel 6, ytterligare en av de vägledande huvudprinciperna i konventionen, lyder:

"1. Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till   livet.
 2. Konventionsstaterna ska till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling."  

Med utveckling i det här sammanhanget avses en i både fysisk och psykologisk mening tillfredsställande uppväxt där "barnet också har rätt till kärlek och trygghet samt ett stabilt förhållande till föräldrarna."  

Vad menas då med "barnens bästa"? Enligt SOU 1997:116 - en parlamentarisk kommitté tillsatt bl.a. för att bringa större klarhet i begreppet som sådant - ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Man betonar också att barnens bästa ska prioriteras när de offentliga myndigheterna fördelar tillgängliga resurser. Men, som sagt, hur ska vi då tolka begreppet "barnens bästa"? Enligt kommittén finns det i huvudsak två sätt att avgöra vad som är barnets bästa. Det ena är att beslutsfattare på olika nivåer gör bedömningar som grundas på "vetenskap och beprövad erfarenhet", dvs. i det här fallet vedertagna kunskaper om barn. Vid sidan av detta, eller parallellt med detsamma, är att låta det berörda barnet - om det nu är möjligt, bl.a. med tanke på ålder - ge uttryck för sin uppfattning om vad som är dess bästa. Detta är alltså de verktyg som myndigheterna har till sitt förfogande då det gäller att, i alla de situationer som kan tänkas uppstå, tolka vad som i varje särskilt fall kan vara "till barnets bästa". En viktig fråga att ställa sig i sådana lägen är naturligtvis: Gynnar beslutet barnets utveckling eller hindras barnet i sin utveckling av det tagna beslutet?

Om vi nu utifrån ovanstående resonemang granskar tillståndet i den svenska förskolan så kan vi för det första konstatera att lagstiftaren anser att barnet redan vid 1-årsåldern med fördel kan placeras i förskoleverksamhetens småbarnsgrupp. Skollagens kap. 8, §5, lyder nämligen:

"Barn ska från och med ett års ålder erbjudas förskola i den omfattning som behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller om barnet har ett eget behov pga. familjens situation i övrigt." 

Detta trots - vilket ju också innebär att myndigheten frångår sitt eget tolkningsdirektiv - att forskningen idag rörande barnets tidiga utveckling varnar för de risker som en sådan tidig inskrivning på förskola kan innebära (1). En relativt samstämmig utvecklingsforskning pekar på att barnet i den åldern - i åldersintervallet 6 mån. till ca. tre år - är extremt sårbart för separationer från modern, eller mer allmänt, från sin primäre vårdgivare. Upprepade separationer i den åldern kan givetvis resultera i mer eller mindre allvarliga trauman med negativa följder för barnets framtida utveckling. Med tanke på att ettåringen fortfarande saknar en färdigutbildad jag-struktur och en fullmogen identitetsuppfattning, och i stället till viss del lever i symbios med modern, kan han/hon i rent existentiell menig dra slutsatsen: Finns inte mamma, så finns inte jag. Vad ettåringen behöver - vilket enligt psykoanalytikern John Bowlby i boken Attachment and loss, är ett rent biologiskt krav - är en fast punkt, "a secure base", bestående av modern/alt. den primäre vårdgivaren, som barnet kan falla tillbaka på i tider av svår och fragmenterande förtvivlan. En "operationsbas" med uppgift att "fylla på" barnet känslomässigt genom fysisk och psykisk kontakt och värmande/tröstande närhet. En emotionell påfyllning som laddar barnets gryende jag med gränslös och kärleksfylld bekräftelse. Själva kärnan i den begynnande identitetsuppfattningen. De känslor som i den här fasen av barnets liv kan störa den bräckliga utvecklingen är en förlamande separationsångest och en skräck att förlora vårdgivarens kärlek. 

Något senare i utvecklingen, vid 18 till 20 månaders ålder, påbörjas en i många stycken livsavgörande process som i slutändan ska leda till den s.k. objektkonstansen. Det vill säga skapandet av en inre bild hos barnet av det stundtals frånvarande kärleksobjektet, den trygga hamnen, den omfamnande vårdgivaren. En mental representation av "den trygga basen"/vårdgivaren som gör att barnet alltmer kan uthärda separationer utan att ta alltför stor skada, genom att i tider av ensamhet fylla sitt medvetande med den nu infogade bilden av den livgivande källan. Enligt utvecklingsforskningen kan detta fenomen, den i sina huvudstycken mognande objektkonstansen, observeras någonstans i tidsintervallet 2-3 år, med en viss förskjutning mot 3-årsgränsen. Fortfarande ömtålig, naturligtvis, men tillräckligt stadig för att i allt större utsträckning kunna uthärda separationer (2).

Alltså, i de bästa av världar - och i enlighet med det tolkningsdirektiv om "barnens bästa" som staten har utarbetat - bör Skollagens kap. 8,§5, ändras och få följande ordalydelse: "Barn ska från och med 2 års ålder (3?) erbjudas förskola etc., etc.. Med detta sagt ska också sägas att jag är klart medveten om jämställdhetsperspektivet som ju berör den här frågan på ett väsentligt och djupgående sätt. En debatt som lär fortgå och endast kan lösas genom en radikalt förändrad normbild i samhället där man och kvinna på ett självklart sätt har ett delat ansvar för barnens psykiska utveckling. Dessutom, om nu staten  menar allvar med sin ratifikation av FN:s barnkonvention, bör förskollärarnas lönenivåer ökas markant, bl.a. som ett sätt att höja deras status och visa att vi är ett samfund som värnar om och prioriterar barnens utomordentliga och grundläggande rättigheter.

Det finns naturligtvis olika åsikter om när, och hur, förskoledebuten ska ske, men en sak tror jag dock att vi alla kan vara överens om. Dagens situation, generellt sett, kan endast beskrivas i termer av katastrof, och då framför allt med tanke på förskolans småbarnsgrupper, dvs. barn 1-3 år. För just den här gruppen barn, som ju i ett utvecklingsperspektiv befinner sig i en mycket känslig och utsatt fas, finns det en hel del rekommendationer ang. både gruppstorlek och personaltäthet  - både svenska och internationella - som uppvisar ett empatiskt och seriöst ansvar för det gryende livet. En gemensam nämnare för dessa rekommendationer tycks vara 3:1, dvs. 3 barn på en vuxen. Gruppstorlek högst 9 barn, med en variation på 8-12 barn. 9 barn i gruppen, 3 vuxna; 12 barn, 4 vuxna.

Hur ser då verkligheten ut? Trors att både Skolverket och Socialstyrelsen har utfärdat varningar om för stora barngrupper i förskolan så har den genomsnittliga gruppstorleken uppvisat allt mörkare siffror. I dag går 13% av småbarnen i grupper om 17 barn eller ännu fler. 47% i grupper om 14-16 barn. Dvs. 60% av småbarnsgrupperna består i dag av 14 till 15 barn och uppåt. Jämfört med rekommendationen på 9-10 barn så kan det väl endast betraktas som en politisk skandal av imponerande mått, där bristen på kunskap och empati har lett till att våra minsta barn har offrats på den kommunala budgetdisciplinens högaltare (3). 

Barnpsykiater Magnus Kihlbom, bl.a. verksam inom Myndigheten för skolutveckling, påpekar att en alltför stor barngrupp i kombination med få vuxna kan likställas med "ren barnmisshandel." Hans rekommendation i sådana lägen, där vi till viss del befinner oss nu, sammanfattar utan tvekan det nuvarande tillståndet "in a nutshell":
- Jag tycker att man bör ringa polisen då, så att de haffar de kommunala skolpolitikerna. För en såda situation är direkt skadlig för barnen (4).




1: Se studier utförda av National Institute for Child Health and Human Development (NICHD): sammanfattade bl.a. i The Guardian, Nursery tales, 1-2, juli 2004; Kitta Ridell, Barnens rätt ständigt i kläm, GP mars 2011; Eva Rusz, Förskola före två års ålder kan skada barn, AB maj 2012.
2: Bl.a. Margaret S. Mahler, Barnets psykiska födelse, 1986; Per Kågeson, Tid för barn?, 2005.
3: Skolverket, Gruppstorlekar och personaltäthet i förskola,...pdf; Skolverket, Statistik och analys, förskolan.
4: M. Kihlbom,Små barn far illa i förskolan, Lärarnas nyheter, sept. 2010.

          

Den Gudomliga vreden

Om det nu ändå är så olyckligt att ditt barn fortsätter att vara motspänstigt och till synes oförbätterlig i sin exempellösa olydnad och ovilja att underkasta sig dina, överhetens, förmaningar och tillrättavisningar, så återstår egentligen endast en möjlighet, den slutgiltiga lösningen: döden! Väl drastiskt kan tyckas, men ändock helt i överensstämmelse med den riktning inom den amerikanska s.k. Rekonstruktionismen (the Christian Reconstructionism) som jag i en tidigare bloggpost (13 maj) hänvisade till. Make no mistake! Det är helt uppenbart - och vi bör inte förledas till att tro något annat - att denna hårdfört fundamentalistiska gren inom den högerkristna amerikanska sekterismen har klara och otvetydiga ambitioner att såväl teologiskt som politiskt införa den mosaiska lagen, "the Biblical Law", som ett i allt överordnat rättesnöre. Den gudomliga vreden, "the Divine wrath", ska drabba den ohörsamme i kraft av den mosaiska lagens heliga paragrafer. Där ingår bl.a. dödsstraffet som enligt vissa röster inom Rekonstruktionismen utgör "the backbone of civil government."

Vad innebär då detta för det barn som vägrar att underkasta sig och i stället "fräckt" utmanar auktoritetens diktat? Saken är i det skedet relativt enkel. De bibelställen i GT som berör den typen av brottslig verksamhet är entydiga i sina utslag. Exempelvis 5 Mos. 21: 18-21: "Om någon har en vanartig och uppstudsig son, som icke lyssnar till sin Faders och Moders ord, och som, fastän de tukta honom, ändå icke hör på dem...Då skall allt folket stena honom till döds." Enligt andra lagrum i GT uttalas domen utan vidare omsvep: "...han skall straffas med döden (2 Mos. 21: 15, 17).

Som sagt, hur chockerande dessa tankar än kan tyckas oss, så får vi inte göra det misstaget att avfärda det hela som tecken på överhettade virrhjärnor. Greg Bahnsen, exempelvis, en kristen filosof och präst i Orthodox Presbyterian Church i USA, och en av de tongivande inom Rekonstruktionismen, hävdade bestämt att "det går inte att upphäva eller mildra dödsstraffet för de brott som specificeras i Gamla Testamentet...". Sufflerad av Gary North, historiker och teolog - dessutom svärson till R.J. Rushdoony, grundaren av Rekonstruktionismen - "varje ord, varje stavelse, i den Mosaiska lagen är fortfarande giltiga och rättsligt gällande." North rekommenderar ocksån steningen som den mest effektiva och kostnadsbesparande formen av dödsstraff. Stenar finns ju, trots allt, i överflöd. Dessutom är just steningen, "the Stoning", den typ av exekutionsmetod som oftast omtalas i GT.

"Döden är ofrånkomlig" (Death is inescapable) i fall som dessa där barnets ondskefulla karaktär är uppenbar och där ohörsamheten gentemot föräldraauktoriteten har tagit sig exempellösa uttryck. Åtminstone enligt pastor William Einwechter - vicepres. i National Reform Association och redaktör för tidskriften Christian Statesman - som helt följdriktigt avslutar sina argument till försvar för "the stoning of Disobedient Children" med följande harang:

"Därför är avrättningen av den ohörsamme både rättvis, hänsynsfull, och preventiv. Rättvis av den orsaken att han förtjänar att dö; hänsynsfull därför att hans snara död räddar familjens sammanhållning, samhället, och andra omgivande parter; preventiv i den meningen att hans öde injagar skräck i andra som därför kommer att tänka sig för både en och två gånger innan de beter sig på samma skandalösa sätt."

"This is what God requires!"

          

       


      






        

"Krossa honom som en kackerlacka"

De högerkristnas klappjakt på homosexuella

Pastor Sean Harris, Berean Baptist Church i Fayetteville, USA, predikade härom veckan över ämnet homosexualitet, med den outtalade underrubriken "piska bögen ur honom." Ett inte alls ovanligt tema när den kristna högern i USA manar till kamp mot HBTQ-människor, eller, med den amerikanska beteckningen, LGBT, Lesbian, Gay, Bisexual and Transgender. Så här ungefär, med min egen möjligtvis bristfälliga översättning, löd "kärleksbudskapet": 

"Din lille son har alltså börjat bete sig som en liten flicka när han är omkring 4 år gammal, men i stället för att krossa honom som en kackerlacka och säga: 'Var en man, grabben, ta av dig den där klädseln och gå ut och gräv ett dike, därför att det är vad pojkar gör!'Men i stället för att göra detta, det enda rätta säger jag, så hämtar du kameran och tar kort på honom då han agerar som en liten flicka, och sen laddar du upp det på YouTube, och alla skrattar...och innan du vet ordet av så agerar den här killen ut alla sina barndomsfantasier som egentligen borde ha blivit krossade redan i sin linda.

Ni förstår väl vad jag säger?

Pappor, genast när ni ser att er son låter handleden hänga lite feminint, så gå dit till honom och knäck den där handen. Var en man! Ge honom en ordentlig snyting! (Give him a good punch!). Ok? Säg till honom: 'Du ska inte bete dig på det där sättet. Gud gjorde dig till en man och då ska du också bli en man!' "

Och för dotterns del lyder det allvisa budet:

"...du ska bete dig som en flicka och gå som en flicka och tala som en flicka och lukta som en flicka, och det innebär att du ska bli vacker. Du ska bli attraktiv. Du ska klä upp dig."

Naturligtvis, efter det att hans predikan hade blivit allmänt känd i USA, och även internationellt - bl.a. genom YouTube - gjorde han avbön och medgav att han möjligen inte skulle ha sagt allt det som han faktiskt sa. Men han vidhöll samtidigt med bestämdhet att homosexualitet och ett feminiserat beteende är "en styggelse inför Gud (an abomination to God)".

Sett mot den bakgrunden är det väl helt följdriktigt att Mitt Romney, den presumtive presidentkandidaten för det Republikanska partiet, The Grand Old Party (GOP), i veckan avskedade sin utrikespolitiske talman Richard Grenell. Orsaken, om än inte klart utsagd, var nog den att Grenell haft fräckheten att komma ut ur garderoben som öppet homosexuell, vilket ju minst sagt måste betraktas just som en "styggelse" för partiet och dess valmanskår. Att Romney över huvud taget hade utvalt honom till politisk rådgivare i utrikesfrågor är ju i sig, med tanke på partiets negativa åsikter om homosexuella, ett helt befängt beteende. Allts, de högerkristna, vars maktställning i partiet är oomstridd och på tillväxt - vissa anser att det högerkristna etablissemanget redan har tagit kontrollen över partiet - röt till och krävde rättning i ledet. Bryan Fischer, en av ledarna för den kristet konservativa organisationen "American Family Association", och en känd och daglig radioröst i USA, sägs ha blivit rasande över Romneys utnämning av Grenell. Då nu Grenell tvingades avgå hyllade Fischer det som "a huge win" för de högerkristna (the Religious Right), samtidigt som han poängterade att Romney måste förstå att han inte kan agera på samma sätt i fortsättningen. Det kanske mest oroväckande för framtiden, även i ett globalt perspektiv, är att Fischer med ett förtäckt leende betecknar Romney, efter affärens upplösning, som "manövrerbar (maneuverable)". Oroväckande främst med tanke på de högerkristnas allt starkare inflytande över partiet och med vetskap om den intolerans och hårdför fundamentalism som i mångt och mycket kan skönjas i den högerkristna rörelsens politiska agenda. Men mer om detta senare! Om nu Mitt Romney av dessa krafter anses "manövrerbar" så kan vi nog befara det värsta. De senaste opinionsmätningarna i USA ger honom ett stöd i det kommande presidentvalet med ca. 42% av rösterna. Vi har alltså att göra med en man som bokstavligt talat står endast "ett hjärtslag" från den amerikanska presidentposten. Men för att komma dithän måste han stryka det högerkristna etablissemanget varsamt och medhårs över ryggen. Ett faktum som, om vi nu tyder Grenell-affären rätt, han är fullt medveten om. Vilka andra eftergifter kan han då vara beredd att skriva under på? Både som presidentkandidat, och senare, inte alls omöjligt, som president? Vi bör vara medvetna om att den högerkristna teologin har sina rötter fast förankrade i R.J. Rushdoony's Reconstructionism som just i den här frågan strikt följer den mosaiska lagen: "Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så gör de båda en styggelse; de skola straffas med döden..."(3 Mos. 20:13).

Stay tuned!             

   

  

    

Den kristna mardrömmen

Lydnad, "Obedience", absolut och oinskränkt, är ett av nyckelbegreppen i de högerkristnas ideologi om rätt barnuppfostran.En lydnad som i vanlig ordning, om så skulle behövas, piskas in i de små barnakropparna. En av Michael Pearl's kollegor i ämbetet, evangelisten och pastorn William "Bill" Gothard Jr., Illinois, har drivit kravet på lydnad närapå in absurdum. Gothard är grundaren och den nuvarande presidenten för en stiftelse, eller institution, kallad "Institute in Basic Life Principles". Dessa "Basic Life Principles" utgörs av sju, enligt Gothard, heliga och universella principer som är baserade på bibelns skrifter och bildar fundamentet för en sann livsföring. Bryter man mot någon av dessa gudasända principer får det konsekvenser av ytterst allvarlig natur. En av dessa principer benämns "The authority principle", och innebär kortfattat att man i sitt liv ska visa vördnad och respekt för all överhet som per definition har förlänats sin auktoritet av Gud, och som dessutom, enl. Rom.13:4, "icke bär svärdet förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra vredesdomen över den som gör vad ont är". Vad det betyder för barnet är naturligtvis lätt att förstå. Det 4:e budet i dekalogen lyder: "Du skall hedra din fader och din moder...", eftersom ju dessa är Överheten par excellence för det lilla barnet och Guds representanter här på jorden. Och om du nu av någon outgrundlig anledning inte skulle göra det så får det som sagt konsekvenser av en art som var och en kan föreställa sig då man läser det bibelord som så att säga innesluter instruktionen för det påföljande straffet: "Den som bespottar sin fader, och försmår att lyda sin moder, hans öga skola korparna vid bäcken hacka ut, och örnens ungar skola äta upp det" (Ords. 30:17).

I den undervisning som Gothard bedriver får barnet tidigt underkasta sig kraven på blind och villkorslös lydnad gentemot auktoriteten. I en av de sånger som barnen ska lära sig att recitera lyder några av raderna:

"Obedience is listening attentively,

          Obedience will take instructions joyfully,

       Obedience heeds wishes of authorities,

       Obedience will follow orders instantly,"

osv., osv..

  

 Då jag läser orden "Obedience will follow orders instantly", dvs. lydnad innebär att genast utföra överhetens order, så kommer jag osökt att tänka på förhören med SS-obersturmbannführer Adolf Eichmann, förintelsens chefsdirigent och en av nazisternas allra värsta skrivbordsmördare. "Jag har hela mitt liv", säger Eichmann vid något tillfälle i förhören, "varit van att lyda...En lydnad som under de år jag tillhörde SS utvecklades till kadaverlydnad, en reservationslös lydnad. Jag lydde, jag lydde!" 

"Come and sing with me

This beautiful song of sadness and misery..."

  
I denna mardrömslika och kärlekslösa värld av frampiskad lydnad, benhårda krav och absolut underkastelse uppfostrades den unge Matthew Murray från Eldredge strax utanför Colorado Springs. "Jag kommer ihåg", skrev han senare på ett web-forum, "den fysiska misshandeln, slagsmålen, skriken och de vansinniga reglerna, and all the Bill Gothards bullshit...Allt som jag fann inom kristendomen andades hat, missbruk (sexuellt, fysiskt, psykologiskt och emotionellt), hyckleri och lögner".

Sent på kvällen den 8 december 2007 - efter att han på webben bl.a. skrivit orden: "I am your nightmare come true" -, klädd i svarta militärkläder och beväpnad med 2 automatgevär och 3 halvautomatiska pistoler med därtill hörande ca. 1.000 skott, begav sig Matthew Murray ut på en mordorgie till staden Arvada i Colorado, där bl.a. en av Gothard-rörelsens kristna träningscenter låg. Därifrån, efter att ha skjutit ihjäl två av centrets elever, fortsatte färden till New Life Church i Colorado Springs. Där sköt han ihjäl ytterligare två ungdomar för att strax därefter, sårad i ena benet, skjuta sig själv i huvudet.

Någon egentlig analys av Murray´s våldsdåd företogs aldrig. Mainstream-media var som vanligt mest intresserade av de spektakulära och blodiga aspekterna av händelsen. Vid något skede i debatten pekade en kvinnlig psykiater på det trauma som möjligen kan ha märkt Matthew Murray under hans uppväxttid i klorna på en förvriden och fundamentalistisk kristendomssyn, "a crazy-making system" som hon kallade det. Detta föll emellertid snabbt i glömska och tolkningsföreträdet övergick snart till de högerkristnas egna gurus som i vanlig ordning skyllde på att han hade sålt sin själ till det ockulta och dätmed till satan och hans mörka anhang. Det var nog tryggast så. Att skylla på satan innebar ju att man slapp företa sig någon djupare reflektion eller analys av vad den verkliga orsaken kunde vara. Satan bar ensam skulden! Nåja, kanske tillsammans med, vilket också framfördes - med tanke på Matthew's  intresse för bl.a. hårdrock - en annan djävul i människohamn: den fördärvliga Rock and Roll-musiken.

To be continued...