Massakern i Houla - ett journalistiskt haveri?

Den utslitna klyschan "i krig är sanningen det första offret" har än en gång visat sig hålla streck. Och även denna gång med medias benägna bistånd under den i dessa tider övergripande principen att så snabbt som möjligt, helst snabbast, få ut nyhetsmaterialet till tryckpressarna och ut på webben. Om därmed faktakontroll och källgranskning får stryka på foten, so be it!

Ny blodig massaker i Syrien - över 100 döda 

Den 26 maj kunde vi i braskande, svarta huvudrubriker -som ex. den ovanstående i Expressen - i svensk dags- och kvällspress, liksom i övrig mainstreampress världen över, läsa om den fasansfulla massakern i den syriska byn Houla, där 108 människor - bl.a. 49 barn och 34 kvinnor - mördades av den syriska regimen med president Bashar al-Assad i spetsen. Detaljerna var groteska i sin vidrighet. Uppslitsade strupar, sönderhackade kroppar och rena avrättningar med pistolskott mot huvudet på nära håll. Som en direkt reaktion på massakern i Houla utvisade flera västländer - däribland USA, Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Italien - Syriens ambassadörer och diplomater. Uppgifterna om massakern ska ha kommit från olika grupperingar inom oppositionen, bl.a. från Syriska nationalrådet och en fraktion som kallar sig Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter (SOHR). Konklusion: Den brutala och blodbesudlade regimen i Syrien var ensam ansvarig för dåden i Houla!

Ny kunskap om de mördade i Houla. Än en gång massakern i Syrien.

Så, den 7 juni - utökad den 13 juni - kom en ny rapport om Houla-massakern i en av Tysklands ledande dagstidningar, Frankfurter Allgemeine Zeitung (1). Skriven av Rainer Hermann, en av tidningens korrespondenter i mellanöstern som rapporterat från regionen i över 22 år. Rapporten baserar sig på vittnesmål från medlemmar av oppositionen mot den syriska regimen under Bashar al-Assad, men som avvisar våldet som en lösning på konflikten och vars enda önskan är att få slut på det meningslösa blodbadet. Vittnen som dock inte vågar framträda med namn pga. den uppenbara risken för hämnd från de väpnade grupperingarna inom oppositionsstyrkorna. Vittnena hävdar med bestämdhet att de dödade i Houla i själva verket uteslutande utgjordes av alawiter och andra shiamuslimska minoriteter. Befolkningsgrupper, alltså, som traditionellt, och politiskt, i stor utsträckning stöder, och beskyddas i sin tur av, den syriska regimen under alawiten Bashar al-Assad. Mördandet - i motsats till den gängse bilden av regimen som förövare - ska dessutom ha begåtts av de sunnimuslimska rebellerna själva som efter utförd slakt samlade liken för att visa upp dem inför västerländsk press och TV och för FN:s observatörer. Med det självklara syftet att utpeka den syriska regimen som ansvarig för den osedvanligt blodiga slakten för att därigenom vinna internationellt stöd i sin maktkamp gentemot den hatade regimen. En taktik som, enligt nunnan Agnès-Mariam de la Croix från det närliggande klostret Deir Mar Yakub, ska ha använts av de sunnimuslimska rebellerna även vid tidigare övergrepp vilka sedan, inför arab- och västvärldens TV-bolag och pressagenturer, utmålats som fruktansvärda dåd utförda av den avskyvärda regimen. En typ av "false flag"-operationer för att försäkra sig om omvärldens stöd och i förlängningen, med hjälp av en militär intervention från västmakternas sida, störta Bashar al-Assad och själva gripa den så åtråvärda makten. En professionellt utförd desinformation som, förutsatt att föreliggande rapport nu uttrycker sanningen, på ett briljant sätt, åtminstone i det här fallet, har lyckats i sin strävan att slå blå dunster i ögonen på en samlad världspress där även svensk media ingår.

Rapporten, som ju utan tvekan kastar ett helt nytt ljus över de hemska morden i Houla och som beskriver en sanningens gråzon där ingenting förefaller vara enbart svart eller vitt, har inte i någon nämnvärd grad omnämnts i internationell, eller för den delen, i svensk press. Begripligt, kanske, med tanke på att faktakontroll och källgranskning är tidsödande operationer som direkt utmanar uppfattningen om nyheter som färskvara. Enklare då, givetvis, och attraktivt i ekonomiskt avseende, att helt simpelt skriva in de nyhetsutskick som kommer från de olika nationella och internationella telegrambyråerna. Samtidigt, naturligtvis, ännu ett sätt att förnedra offren i Houla genom att förtiga sanningen, eller i brist på tid och intresse, inte ens söka efter den på ett seriöst och empatiskt sätt. I sig ett deprimerande konstaterande, som ju också innebär att en spik till hamras in i den mediala likkistan därigenom att trovärdigheten - tidningspressens livsluft - reduceras ytterligare ett snäpp.

På något sätt känns det rätt att avsluta den här blogposten med Di Levas kända sångtext: "Så vem ska jag tro på, tro på, tro på..."


PS. En av de källor som utnyttjats av pressen, bl.a. av Aftonbladet och Expressen, är alltså det Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter (SOHR), vilket vid närmare granskning visat sig bestå av en enda individ, Rami Abdulrahman, ägare till en klädesaffär i Coventry, varifrån han också utför sina observationer (2).
DS.



Referenser: (1) Rapporten översatt till engelska, del 1.
                                "              "       "         "     , del 2.
                   Se även: Media Lens: "The Houla Massacre", may 31;
                                         "        "Shades of Grey", june 13.
                   (2) Media Lens, june 13, p.3.