Torsdagen den 16 april sköts journalisten och regimkritikern Oles Buzyna ner på öppen gata nära sitt hem i Kiev.
Senare samma dag mördades journalisten, tillika regimkritikern, Sergej Suchobok.
Dagen före, på onsdagskvällen, sköts även den f.d. parlamentarikern Oleg Kalashnikov, från den störtade presidenten Janukovytj´s Regionernas parti, till döds.
Inom loppet av knappt två dygn blev alltså tre regimkritiker brutalt mördade på Kiev´s gator. Dessa mord utgör i sin tur endast toppen på en våg av misstänkta dödsfall som drabbat kritiker mot den nuvarande regimen i Kiev:
- Den 29 januari i år hittades Aleksey Kolesnik, verksam inom Regionernas parti, hängd i sitt hem. Trots avsaknaden av någon form av självmordsbrev rubricerade polisen skyndsamt ärendet som självmord.
- Den 24 februari hittades Stanislav Melnik, även han verksam inom Regionernas parti, död i sitt badrum, skjuten med ett jaktgevär.
- Dagen därpå, den 25, hittades Sergej Valter, Regionernas parti, hängd.
- Den 26 samma månad återfanns Oleksandr Peklushenko död på gatan, avrättad med ett nackskott. Även här, märkligt nog, rubricerade polisen i all hast dödsfallet som självmord.
- Samma dag upptäcktes även liket av hans advokat, Aleksandr Bordyuga, i bostadshusets garage.
- Den 28, fortfarande i februari månad, dog ekonomiprofessorn Mikhail Chechetov, f.d. parlamentsledamot i Regionernas parti, efter ett fall från sin lägenhet på 17.e våningen. Enligt polisen ett solklart självmord.
- Den 14 mars föll åklagaren och ledamoten i Regionernas parti Sergej Melnichuk så olyckligt från 9:e våningen i ett hus i Odessa att han genast avled. Självmord? Eller, vilket några webbsajter antyder, knuffad?
"Det är naturligtvis möjligt, skriver Amnesty International, "att några av dessa dödsfall var självmord eller olyckshändelser. Emellertid, med tanke på att inga seriösa utredningar har förekommit...så går det heller inte att utesluta att några av dem också var politiskt motiverade mord."
Då det gäller Oles Buzyna har IFJ, the International Federation of Journalists - en internationell förening av journalister som bl.a. verkar för pressfrihet, demokrati, och mänskliga rättigheter - tillsammans med EFJ, the European Federation of Journalists, krävt en omedelbar och opartisk utredning av det brutala mordet: "We are shocked by the killing of Oles Buzyna...The IFJ urges a swift and independent investigation to bring the perpetrators of this shocking murder to justice."
Även Amnesty International kräver "omedelbara, opartiska och effektiva utredningar", inte bara gällande Oles Buzyna, utan inneslutande samtliga dödsfall ovan där politiska mordmotiv inte kan uteslutas. Man pekar dessutom på ett allt hårdare politiskt klimat i Ukraina där "organisationen har dokumenterat ett ökat antal fall av politisk förföljelse." En av de personer som utsatts för förföljelse och trakasserier från Ukrainska myndigheter är journalisten och bloggaren Ruslan Kotsaba som arresterades den 7 februari helt enkelt för att han offentligt protesterade mot inbördeskriget i Ukraina och kallade det för ett "fratricidal war", ett krig mellan bröder, mellan landsmän, och att han av den orsaken vägrade att delta i kriget. Han har nu åtalats för landsförräderi, "high treason", vilket, om han fälls, innebär minst 15 års fängelse. Av den orsaken har Amnesty International utnämnt honom till samvetsfånge, prisoner of conscience", pga. att man ser arresteringen och åtalet som en allvarlig kränkning av den demokratiska rätten till yttrandefrihet. En av de fundamentala demokratiska rättigheter som bl.a. Euromaidan-demonstranterna på Självständighetstorget i Kiev krävde. Därför kräver nu också Amnesty hans omedelbara och villkorslösa frigivning.
Från Vita Huset hörs naturligtvis inte ett knyst. Då oppositionspolitikern Boris Nemtsov mördades i Moskva härförleden så krävde president Obama "en omedelbar, opartisk och transparent utredning av fallet." Då det gäller de brutala morden i Kiev har några sådana krav inte rests. Inte helt oväntat naturligtvis. Man får väl betrakta det hela som ännu ett starkt indicium på Washingtonregimens "double standards", en taktik som alltmer börjar uppnå patologiska nivåer.
Detsamma kan nog även sägas om svensk stormedia. Aftonbladet exempelvis, där mordet på Nemtsov erhöll feta och många rubriker, medan morden i Kiev, bl.a. på journalisten Oles Buzyna, väl knappast har omnämnts i en notis ens. Åtminstone inte mig veterligen. Möjligen kan man utlysa en tävling om vem som först hittar namnet Oles Buzyna på AB:s tidningssidor. Prisfrågan får jag ta mig en funderare på.
Man skulle ju också kunna tänka sig att AB, liksom i fallet "Je suis Charlie", byter ut sin tidningslogga, åtminstone under några dagar, med orden "Je suis Ruslan".
Men, som dr. Relling sa, Fan tro´t!
Empati, förmågan att förstå och uppleva andra människors känslor, tillsammans med de närbesläktade begreppen medkänsla, sympati, inlevelse, är alla egenskaper som sammantaget med andra ingår i det manual som definierar människan som art och varelse.
Dessa sant mänskliga egenskaper, utan vilka ett samhälle inte kan byggas utan allvarliga konsekvenser, har man under senare tid i Norge velat förbjuda. Regimen, den sittande högerregeringen (Höyre/FrP), har inte bara lagt ett förslag om ett nationellt tiggeriförbud utan har dessutom utarbetat en proposition med syfte att även kriminalisera själva hjälpen till tiggarna. Dvs. man vill förbjuda den enskilde individen och medborgaren att lägga pengar, bröd, kläder, och vad det nu kan vara, vid sidan av tiggaren som sitter vid ingången till mataffären, vinmonopolet, eller på någon annan iskall gata någonstans i landet. Under straffansvar ska det alltså vara förbjudet att hjälpa en medmänniska i nöd. Om du ertappas med att ge uttryck för din medmänsklighet, vilket alltså i Norge ska betraktas som en kriminell handling, så kan du dömas till fängelse i upp till 1 år.
Naturligtvis ett absurt lagförslag som om det skulle genomföras borde, enligt min mening, betraktas som ett Brott mot mänskligheten (art. 7, Romstadgan), och förhoppningsvis lagföras som sådant inför Internationella Brottmålsdomstolen i Haag, eftersom vad man våldför sig på är precis det som utgör begreppet människa. Förutom att det givetvis strider mot ett antal internationella konventioner om mänskliga fri-och rättigheter vilka, förmodar jag, även Norge i bättre tider har undertecknat.
Oisín Cantwell, Aftonbladets rättskolumnist, reagerar sunt mänskligt på ett förnuftsvidrigt förslag: "Det är groteskt och strider mot all anständighet."
Förslaget har inte oväntat applåderats och hyllats av högerextrema webbsajter bl.a. här i Sverige. Den norska lagpropositionen ger ju också tydligt uttryck för en människosyn som delas av många högerradikala rörelser världen runt.
Till all lycka stoppades förslaget i sista stund. Det norska Senterpartiet tog slutligen sitt förnuft till fånga och vägrade att stödja propositionen. Det innebär alltså att det inte blir något tiggeriförbud i Norge, inte heller något förbud mot att hjälpa tiggare. For the time being, som engelsmannen säger. Men bara det att tanken på ett sådant förslag kan uppkomma hos en demokratisk regering i Skandinavien är i sig både obehagligt och illavarslande.
Om, Gud förbjude, den nu nerröstade propositionen återigen skulle läggas på Stortingets bord, och då stödjas av en majoritet av ledamöterna, så ska jag med glädje resa till Oslo och skänka pengar i så många tiggarbössor som jag orkar och hinner. Om jag därför skulle insättas i norskt fängelse så skulle jag betrakta det som en stor ära.
I juni 2013 startade förhandlingarna mellan EU och USA med förhoppningen om att skapa världens största regionala frihandelszon. TTIP, Transatlantic Trade and Investment Partnership, eller på svenska: Transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar.
Syftet är utan tvekan gott. Det gäller att stimulera den internationella handeln bl.a. genom att reducera olika typer av handelshinder mellan länder, ex. tulltariffer och en mängd andra avgifter som i olika led försvårar och i många fall förhindrar en flödande och störningsfri handel nationer emellan. En av de viktigaste åtgärderna i det avseendet är enligt många behovet av att banta och förenkla den omfattande byråkratin inom det internationella handelsutbytet.
Tyvärr, men inte helt oväntat, har en räv tagit sig in i hönshuset. Räven går under namnet ISDS och är dessutom föreslagen till ordförande i något som kallas Regulatory co-operation Council.
Skämt åsido, ISDS-klausulen (Investor State Dispute Settlement), som förväntas ingå i TTIP, är en bestämmelse som reglerar uppkommande tvister på så sätt att ett företag kan stämma en suverän stat inför en skiljedomstol om företaget ifråga anser att staten har infört lagar och förordningar - beslutade i riksdag/parlament - som på något sätt skulle kunna äventyra investeringen och försämra framtida vinster. Mao. en motbjudande attack på demokratin genom att tillåta att lagar och regelverk som fattats i demokratiskt ordnade former ska underkastas globala ekonomiska affärsintressen. Onekligen ett absurt resonemang. Eller för att tala klarspråk: "a full-frontal attack on democracy", som journalisten och kolumnisten George Monbiot skrev i en artikel i The Guardian för en tid sedan, och där han går till skarp attack mot vad han kallar "denna monstruösa attack på demokratin".
Exemplen på hur dessa ISDS-klausuler - som under många år har förekommit även i andra handelsavtal - fungerar i praktiken är många och obehagliga. 2010 stämde tobaksbolaget Philip Morris staten Uruguay, och ett år senare Australien, för att respektive regering beslutat att införa varningstexter på cigarettpaketen. Philip Morris ansåg, och ur deras synpunkt med rätta naturligtvis, att sådana texter skulle innebära en försämrad försäljning och därmed sjunkande vinster.
Det holländska försäkringsbolaget Achmea stämde 2006 Slovakien därför att den då tillträdande regeringen beslutade att förbjuda vinster inom sjukvården. Ett tänkvärt exempel inte minst för oss i Sverige med tanke på vår inhemska och fortfarande pågående debatt om vinster i välfärden.
Tre exempel, av många hundra, som direkt visar på hur den här typen av ISDS-klausuler på ett påtagligt och oacceptabelt sätt kränker demokratins grundprinciper.
För att nu på ett än tidigare stadium kunna sätta stopp för obehagliga lagar och bestämmelser som skulle kunna riskera storföretagens vinster inom områden som miljö, hälsa, ekonomi, fri-och rättigheter etc., så visar nyligen läckta dokument från förhandlingarna att det finns planer på en ny innovativ struktur inom TTIP: "the Regulatory co-operation Council". Tanken bakom detta Samarbetsråd är att Bryssels byråkrater och tjänstemän i samråd med storföretagens representanter - och bakom stängda dörrar givetvis - egenmäktigt och utanför all demokratisk kontroll ska utforma EU:s och de däri ingående staternas framtida lagstiftning och regelverk inom för storföretagen väsentliga och vinstbringande affärsområden. På så sätt kan man på Europas rådsbord lägga redan färdigbehandlade lagförslag som tillfredsställer storföretagens krav på vinstmaximering och som i stort sett endast kräver regeringschefernas signaturer.
"A new tyranny is thus born", skriver Vatikanens sändebud, ärkebiskop Silvano Maria Tomasi, "En ny osynlig tyranni är alltså född, som ensidigt och obevekligt skapar sina egna lagar och regler...I detta system, som slukar allt som står i vägen för ökade vinster, tenderar allting som är sårbart, som exempelvis miljön, att vara helt försvarslös gentemot denna marknad som upphöjts till Gud och görs till enda lag."
För att sätta Stopp för detta flagranta hot mot demokratin kan vi som EU-medborgare underteckna den Namninsamling i frågan (Stop TTIP) som för närvarande pågår bland Unionens befolkningar, och därmed bli en del av den växande motståndsrörelsen ute i Europa. Namninsamlingen ingår som ett led i ett s.k. Europeiskt Medborgarinitiativ (European Citizen's initiative) och har i skrivande stund ca. 1 1/2 miljoner namnteckningar.
Det totala antalet dödade till följe av den amerikanska drönarverksamheten i framförallt Pakistan, men även i Yemen, Somalia, och Afghanistan, kan utifrån en handfull seriösa rapporter beräknas till ungefär 4.500 människor. De civila dödsoffren därav uppgår till i storleksordningen 1.000 personer, men kan naturligtvis utgöra ett betydligt större antal eftersom majoriteten av offren är oidentifierade. Av dessa civila dödsoffer ingår uppskattningsvis 200 barn. Även det en siffra som möjligen kan vara betydligt högre (se bl.a. "Living under Drones", en amerikansk utredning utförd av Stanford Law School och New York University School of Law; "Get the data: Drone Wars", the Bureau of investigative journalism; se även tidigare blogginlägg: 20/1 2013, 30/11 2014).
Arsenalen av drönare - "reaper drones", "predator drones" - ingår i ett amerikanskt militärprojekt som går under benämningen "targeted killings" (ung. målinriktat dödande). En verksamhet som alltså i huvudsak består av "extrajudicial killings", dvs. utomrättsliga avrättningar. Basdokumentet för dessa "targeted killings" utgörs av en "Kill list", en dödslista - konstruerad under personligt överinseende av president Obama - som upptar namnen på förmodade terrorister i höga och ledande positioner, s.k. "high-level targets". Någon juridisk eller demokratisk granskning av verksamheten förekommer inte. Hemlighetsmakeriet är monumentalt, allt sker utanför den demokratiska rättsprocessen.
I november förra året publicerade Reprieve organisation - en global gruppering för mänskliga fri-och rättigheter med baser i USA, Storbritannien, Australien och Nederländerna - en ny rapport ang. den amerikanska drönarpolitiken betitlad "You never die twice: multiple kills in the U.S. drone program". Man identifierade, utifrån olika källor, 41 "high-level targets", vilka var eller hade varit uppsatta på Obama´s "kill list". Utredningsteamet följde nu vart och ett av dessa namn för att kunna utröna konsekvenserna i form av döda och skadade i spåren av dessa individuella drönartillslag.
Det visade sig - "Key findings" - att varje enskild drönarattack mot de listade terroristledarna resulterade i dödandet av i genomsnitt 28 oidentifierade personer. Totalt dödades 1.147 andra människor i försöken att döda just dessa 41 terrorister. Förfärande siffror, givetvis, men trots detta tycks åtminstone 7 av de 41 fortfarande vara i livet. Vid dessa tillfällen har det alltså förekommit ett urskillningslöst dödande där det tilltänkta målet vid ett flertal tillfällen undkommit, eller kanske inte ens befunnit sig på den aktuella platsen.
Ett av namnen på dödslistan, Ayman al-Zawahiri, attackerades av drönare åtminstone 2 gånger men undkom bägge gångerna med livet i behåll. I hans ställe dödades 29 andra vuxna tillsammans med 76 barn. 76 barn...vilka i väst marscherar i protesttåg för dessa barn?
Ytterligare ett namn på den blodiga listan är Qari Hussain, en talibansk kommendant. Han överlevde hela 6 drönarattacker innan man lyckades få död på honom. I människoliv räknat kostade det 128 dödade personer för att släcka livet på denne enskilde taliban. I den bokföringen ingår då också 13 dödade barn.
"Who was killed instead", frågar sig rapporten slutligen. Vem, eller vilka, dödades i terroristernas ställe? Som ett exempel nämner utredningsteamet pojken Noor Syed, 8 år, son till Maezol Khan. Den 14 februari 2009 träffade 2 hellfire-missiler en bil och omkringliggande bebyggelse. Det tilltänkta målet var en ledande taliban, Baitullah Mehsud. Missilerna missade Mehsud och dödade i stället Noor Syed just då han hade somnat vid sidan av sin far. Plus 30 andra bybor som alltså fick sätta livet till den där natten.
Noor´s farfar frågade en reporter efter begravningen: Hur kommer det sig att USA invaderar våra hem medan vi sover, och dödar våra barn?
Mehsud dödades slutligen i augusti samma år. Efter det att 164 andra personer hade mist sina liv i hans ställe. Tillsammans med 11 barn.
Låt mig avsluta det här blogginlägget med att citera Noam Chomsky - professor emeritus vid Massachusett´s University of Technology och internationellt känd samhällsdebattör - ang. Obama´s drönarpolitik: "most clearly the most extreme terrorist campaign of modern history, if not ever -Obama's global assassination campaign, which officially is aimed at murdering people who are suspected of maybe someday planning to harm us."
Kopplingen människa/maskin, dvs. sammansättningen av syntetiska delar, maskindelar, med organiskt levande vävnad, har i alla tider fascinerat författarna och filmmakarna inom den publikdragande science fiction-genren.
I rymdserien Star Trek exempelvis - med start på 60-talet och still going strong in på 2000-talet - konfronteras TV-tittaren med den ondsinta arten Borger. En blandning av mänskliga och syntetiska, maskinella, kroppsdelar. Dvs. en s.k. Cyborg, människa/maskin (se inlägget 13 aug., "Framtidens människa, ett hot mot Homo Sapiens?").
I serien Terminator möter vi den människoliknande och massproducerade roboten Terminator - en cyborg av typen T-800, modell 101 - som på order av den onda superdatorn Skynet har till uppgift att utplåna den mänskliga rasen.
I den nu bioaktuella Transcendence med Johnny Depp i huvudrollen får vi göra bekantskap med vetenskapsmannen Will Caster, vilken vid tiden strax för sin död - efter ett attentat av terrorgruppen R.I.F.T. - låter ladda upp sitt medvetande till en superdator för att därmed få tillgång till evigt liv och utvecklas till en allt högre intelligens.
För den skeptiske betraktaren kan naturligtvis allt detta upplevas som ren science fiction, dvs. spekulativa och verklighetsfrämmande framtidsvisioner utan någon fastare förankring i vetenskapliga fakta. En naturlig och möjligen lovvärd reaktion med tanke på alla de fantasifulla utsvävningar som förekommer inom genren, men utifrån dagens snabba utveckling inom den datatekniska vetenskapen så bör man nog vara lite försiktig med att fälla alltför hastiga omdömen.
Den forskningsgren inom datavetenskapen som är aktuell i de här sammanhangen - AI, Artificiell Intelligens - går för närvarande snabbt framåt, understödd av enorma investeringar, vilka i dagsläget bl.a. har gett oss den självkörande bilen, den digitala personliga assistenten, och inte minst företaget Swiftkey´s smartphone keyboard app som med hjälp av just AI kan förutsäga vilka formuleringar du vill konstruera på din mobiltelefons tangentbord. En applikation som i dag utnyttjas av hundratals miljoner användare jorden runt.
Ett avgörande mål för AI är att skapa en "maskinintelligens" vars mjukvara/programvara har förmågan att förbättra och utveckla sig själv. Att i egen regi imitera dem mänskliga tankeprocessen och dra erfarenheter och slutsatser utifrån ett oändligt kunskapsinnehav. Vi har då skapat en artificiell intelligens som vida överträffar den mest begåvade och intelligenta människan här på jorden. En superintelligens som dessutom kommer att kunna reproducera sig själv i en ständigt ökande hastighet. Det vill alltså säga en ny art: Cyborgen.
Den världsberömde fysikern Stephen Hawking menar att skapandet av den Artificiella Intelligensen kan betecknas som mänsklighetens största landvinning, samtidigt som han skarpt varnar för att det tyvärr också kan betyda slutet för mänskligheten. Människan riskerar helt enkelt att gå under i konkurrensen med denna superintelligenta varelse.
Charles T. Rubin, professor i politisk vetenskap vid Duquesne university, Pittsburgh, Pennsylvania, pekar på att det inte finns några som helst garantier för att denna "Cyborg" kommer att vara vänligt inställd till mänskligheten. Tvärtom, möjligen, om denna nya, hyperintelligenta art finner att den mänskliga rasen är ett hinder för dess utveckling eller att mänskligheten som sådan kan betraktas som en anomali, någonting föråldrat och ofullkomligt, så kanske den helt simpelt drar slutsatsen att den bör förintas.
Trösten är väl att ledande forskare inom AI bedömer att det kommer att ta några hundra år innan detta mardrömsscenario kan komma att förverkligas. Det betyder förhoppningsvis att vi har gott om tid att diskutera kontrollen över forskningen så att vi därmed kan styra in den på en för mänskligheten positiv riktning.
Med tårfyllda ögon stod Nabila Rehman, 8 år, inför den amerikanska kongressen den 29 oktober 2013 och berättade om den där dagen i oktober 2012 då hennes älskade farmor Momina dödades av en amerikansk hellfiremissil, avfyrad från en drönare av typen "predator drone". Hela familjen, bl.a. farmor Momina och Nabilas bror Zubair, hade gått ut på ett fält i närheten av byn i nordvästra Pakistan för att plocka okrafrukter till den kommande Eid-högtiden. Efter ett tag hörde Nabila det välbekanta, surrande ljudet av en drönare på den klarblå himlen högt ovanför deras huvuden, följt av två ljudliga klick. Plötsligt blev allt mörkt, ett mörker fyllt av skräck, fasa och död. Nabila såg sin farmor kastas upp i luften och formligen söndertrasas av den häftiga explosionen. Samtidigt som hon i närheten av missilens nedslagsplats hörde det ångestfyllda kvidandet av små barn.
Det var alltså denna berättelse, denna sorgtyngda redogörelse för sin farmor Mominas död, som Nabila ville delge den amerikanska kongressen, det amerikanska folket, i hopp om att få ett svar på frågan: Varför dog min farmor?
Något svar fick hon naturligtvis inte. I stort sett klingade hennes berättelse ohörd. Av representanthusets 435 ledamöter infann sig endast 5. Övriga 430 ledamöter, liksom kongressen i sin helhet, vände henne ryggen och ansåg sig inte ens behöva hedra den sorgsna lilla flickan med att åtminstone lyssna till hennes berättelse. Som tur är återgavs hennes kongressbesök på YouTube där det i dagsläget har delats i över 70.000 gånger, tillsammans med artikeln i Al Jazeera som i sin tur delats över 80.000 gånger
Vilken skillnad ändå mot den gången när Malala Yousafzai, hon som nästan mördades av de pakistanska talibanerna, besökte USA, talade i FN, och som, helt riktigt naturligtvis, hyllades av en hel värld. Och som dessutom välkomnades av president Obama i Vita Huset för en liten pratstund. När Nabila däremot gästade Washington DC satt Obama i samtal med styrelsen för Lockheed Martin, krigsmaterieltillverkaren med produktion av drönare på sin blodiga meny. Ett uppenbart förakt för en liten flicka på 8 år som har förlorat sin älskade farmor.
Å andra sidan så är det givetvis så att Malala är ett konkret och synligt offer för talibanerna, den amerikanska regimens uttalade fiende, och kan därför användas som en positiv symbol för den amerikanska krigsinsatsen. Nabila däremot tecknar genom sin berättelse en motbjudande och förfärande motbild av samma krigsinsats. En motbild som dryper av blod, död och outhärdlig terror.
Enligt the Bureau of investigative journalism har det till dags dato utförts 404 drönarattacker på pakistanskt territorium. Totala antalet dödade beräknas till mellan 2400 - 3900; av dessa utgör civila dödsoffer mln. 420-960, varav omkr. 200 är barn. Det måste dessutom fastställas att detta är det blodiga resultatet av en drönarpolitik som står helt utanför demokratisk insyn och demokratiskt vedertagna principer. Ett program designat för utomrättsliga avrättningar, där USA tar sig rätten att i preventivt syfte avliva människor i främmande länder.
Då den amerikanske utrikesministern John Kerry påstår att "the only people we fire at are confirmed terrorist targets at the highest level", så är detta en sanning med betydande modifikationer. Enligt olika beräkningar, bl.a. utförda av the Bureau of investigative journalism och Stanford law school i USA, så uppgår beteckningen "highlevel targets", dvs. kända och högt uppsatta terroristledare och al-Qaidamedlemmar, till endast 2-4% av alla dödade. (se även Här!).
Svaret på Nabilas fråga, Varför dog min farmor?, lär nog dröja ännu ett tag, om den nu någonsin kommer att besvaras. Det var helt enkelt fel farmor.
De senaste siffrorna från israels aggressiva offensiv i Gaza - operation protective edge - talar sitt tydliga och blodiga språk: 2.104 dödade palestinier, varav 1.462 civila, inkl. 495 barn och 253 kvinnor [ Gaza emergency situation report, 28/8; FN:s kontor för samordningen av humanitär hjälp, UNOCHA ].
Den palestinska och oberoende organisationen för mänskliga rättigheter - Al-Mezan centre for human rights - redovisar en något högre siffra på antalet dödade barn, 504, och har dessutom sammanställt en namnlista på samtliga barn som dödats under de israeliska anfallen. Den tragiska uppräkningen av de dödade barnen har bl.a. publicerats av den ansedda engelska tidningen The Telegraph och kommer, enl. redaktören, att uppdateras allt eftersom.
"Hussein Yousef Kawari, 12 år, dödad 08.07.2014, kön: pojke. Basil Salem Kawari, 9 år, dödad 08.07.2014, kön: pojke. Yasim Mohamad Al Mustawaq, 3 år, dödad 09.07.2014, kön; flicka. Abdullah Ramadan Abu Ghazal, 4 år, dödad 10.07.2014, kön: pojke..."
Och uppräkningen fortsätter, on and on, i all evighet som det känns, tills alla de 504 dödade barnen har fått sina namn publicerade. En form av upprättelse, kan tyckas, om än ytterst blygsam. Men ändock, de döda barnen har identifierats och fått sina namn bekräftade och offentliggjorda.
"Raneem Jawdat Abdel Ghafoor, 1 år, dödad 09.07.2014, kön: flicka. Hamza Raed Thary, 5 år, dödad 16.07.2014, kön: pojke. Marwa Majid Al Batsh, 7 år, dödad 12.07.2014, kön: flicka. Nidal Khalaf Al Nawasra, 4 år, dödad 09.07.2014, kön: pojke..."
Hela listan kan läsas här!
