Det gick inte att ta miste på den triumfatoriska tonen i rösten på Drew Endy, den biogenetiska forsknings-chefen på Stanford School of Engineering. Beläget i centrum av den amerikanska dator- och elektronik-industrin i Silicon Valley, Kalifornien. Och varför inte? Biologiska datorer har ju sedan länge varit den våta drömmen för dessa elektronikens ingenjörer, eftersom man då kan skapa en ny generation av extremt små och snabba enheter som skulle kunna inkorporeras i den levande organismen.
Vad nu Drew Endy, i spetsen för ett forskningsteam inom Stanford University, hade skapat var en s.k. "transkriptor", dvs. en transistor - nyckelkomponenten inom den moderna elektroniken - som i stället för att kontrollera strömmen av elektroner, som ju är det vanliga i en dator, nu hade konstruerats för att kunna administrera nukleinsyran RNA när den avläser den dubbla DNA-strängen. Dvs. de grund-läggande verktygen i den levande organismens cellbundna arvsmassa. Då man redan tidigare har lyckats med att lagra information i DNA, och att dessutom överföra data från cell till cell, så har man alltså nu de huvudsakliga ingredienserna för att skapa ett datorbaserat nätverk i den levande cellen. Kort sagt, och för att göra saken mer förståelig - inte minst för mig själv - så kan man med andra ord, och inom en inte alltför avlägsen framtid, tillverka och installera mikroskopiska datorer i den mänskliga cellen.
En revolutionerande nyhet, givetvis,kanske framförallt inom den medicinska vetenskapen som ett diagnostiskt verktyg med i det närmaste obegränsade möjligheter. Med hjälp av sådana datorer skulle vi kunna kontrollera förekomsten av, och tidigt varna för, olika typer av sjukdomar och andra hot som skulle kunna skada cellen och organismen som helhet. Ex. förekomsten av cancer, vars celler vanligtvis förökar sig okontrollerbart. Det skulle i det fallet t.o.m. kunna gå att programmera "celldatorn" till att hålla räkning på antalet celler vid en viss given tidpunkt. När "räknaren" når ex. talet 500 kan så cancercellen programmeras att dö. Datorn kan också kommenderas att producera friska celler för att på så sätt kunna attackera sjuka cellkroppar. Om det av någon orsak krävdes så skulle den också kunna programmeras att ex. pumpa ut mer adrenalin, dra ner på produktionen av insulin, osv., osv. Ja, möjligheterna förefaller oändliga: "Vi talar om funktionella datorer"...skrev forskningsteamet i sin slutrapport..."som kan manipulera sina värdceller till att göra i stort sett vad som helst."
Samtidigt, på andra mötesplatser i den neurovetenskapliga tidskriftsfloran, kan vi läsa om japanska genombrott i försöken att skapa artificiella s.k. synapser, dvs. extremt komplicerade strukturer i den mänskliga hjärnan som binder samman neuronerna, hjärncellerna - ca. 130 miljarder - till ett fungerande och tänkande nätverk. Vad forskningen hoppas på i det fallet är naturligtvis att kunna skapa ett syntetiskt nätverk, en konstgjord hjärna om man så vill, som på mikroskopisk nivå bl.a. skulle kunna användas för att reparera och bygga upp skadad hjärnvävnad.
Dessa häpnadsväckande landvinningar inom den biotekniska forskningen ska naturligtvis hälsas med stående applåder. Inom en kanske nära framtid kommer de att kunna revolutionera den medicinska forskningen med stora konsekvenser rörande både diagnostik, vård, och läkemedelstillverkning. För att nu åtminstone nämna någon av förmodligen mångahanda tillämpningsområden. Det är ju nämligen så, vilket forskarteamet också underströk: "De möjliga användningsområdena begränsas endast av forskarens fantasi."
Men ändå, och samtidigt, en spirande oro inför ett möjligt scenario där de vetenskapliga framstegen, som så många gånger förr, kommer att användas och utnyttjas i icke avsedda syften, där den onda tillämpningen kommer att trasa sönder det vällovliga syftet.
Jag kommer i det sammanhanget osökt att tänka på Aldous Huxley's dystopi Du sköna nya värld (Brave new world), men även, i samma genre, Orwell's 1984 och Karin Boye's Kallocain. Statens, världsstatens psykologiska manipulation av medborgarna, den ständiga övervakningen och den obligatoriska hjärntvätten (the public mind control). Allt med syfte att producera en lydig, underkastad, och lättstyrd folkmassa. I Brave new world delas folket upp i olika kaster. De högsta kasten, alfa och beta-människor, de lägsta gamma-, delta-, och epsilon-individer. Det lägst stående människomaterialet - dvs. gamma, delta, epsilon - utsätts redan i fosterstadiet för vissa kemiska och hormoniella ingrepp för att man därigenom ska kunna leverera en fysiskt och intelligensmässigt underlägsen variant av människa. Detta skulle då utgöra den större delen av mänskligheten, varvid det politiska målet - lättstyrda och kontrollerbara medborgare - med råge skulle komma att uppnås. De verktyg som politikerna vid den tiden - Huxley skrev ju sin bok på 1930-talet - hade till sitt forfogande då det gällde att mentalt och fysiskt manipulera människofostret var väl uteslutande ämnen av kemisk art. I dag, däremot, när den mänskliga arvsmassan, DNA, har kartlagts, öppnas dörren för en avancerad genetisk ingenjörskonst och därmed, på ett högst påtagligt sätt, vidgas även fältet för allehanda manipulationer och ingrepp.
Och nu, alltså, i datorernas och bioteknikens förlovade tidevarv, har vi kanske tagit ännu ett steg mot det möjliga förverkligandet av Huxley's "World State". Låt mig upprepa orden i det här inläggets början: "Vi kommer att kunna installera datorer i vilken levande cell som helst". Mikroskopiskt små datachips, kanske, som installeras på lämpliga platser i det centrala nervsystemet, i CNS, den mänskliga hjärnan, i dess oändliga system av synapser och neuroner, utrustade med kommandomanual som bestäms utifrån den för dagen härskande politiska ideologin. Där uppdelningen av mänskliga kaster förenklas genom den datoriserade styrningen av cellkluster och signalsubstanser. Där serumet kallocain - som i Karin Boye's roman används för att avslöja bl.a. statsfientliga tankar - kunde ersättas med en uppkoppling av den misstänktes hjärna till en yttre dator som på ett lättvindigt och motståndslöst sätt kan ladda ner och avläsa objektets innersta tankar. Som sagt, för att nu än en gång upprepa mig: "De möjliga användningsområdena begränsas enbart av forskarens (och de politiska byråkraternas?) fantasi."
Vi får tills vidare trösta oss med följande ord av den amerikanske journalisten Erik Kain i tidskriften Forbes Magazine:
"För alla de tekniska framsteg som utnyttjas i ondskefulla syften av en förtryckande regim, så finns det alltid en motsvarande användning av samma framsteg för att bekämpa samma förtryckare."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar