Skam!

Som utgångspunkt för ett inlägg om barnfattigdomen i dagens Sverige kan möjligen följande citat ur UNICEF:s Innocenti Report Card 10 anses lämpligt:

"Eftersom barn endast har en möjlighet att utvecklas positivt i fysisk och psykisk mening ('in mind and body'), så måste kravet att skydda dem från fattigdom upprätthållas i såväl goda som dåliga tider. Ett samhälle som misslyckas med detta åtagande, även under en ekonomisk kris, är ett samhälle som sviker sina mest sårbara medborgare och därmed även banar vägen för framtida problem i både social, ekonomisk och personlig mening."

Trots denna självklara grundbult i ett civiliserat och demokratiskt samhälle har Sverige sedan några år tillbaks uppvisat en allt sämre statistik rörande både relativ som absolut barnfattigdom. Enligt siffror från Rädda Barnens (RB) återkommande årsrapporter angående just fattigdom
bland svenska barn har denna ekonomiska utarmning av en av samhällets svagaste grupper alltsedan år 2007 stigit i en märkbar och för riket generande grad. År 2007 bedömde RB att 10,9% av alla barn i Sverige levde i ekonomisk fattigdom, dvs. ca. 208.000 barn. För år 2008 var siffran 11, 5% - 220.000 barn -, och 2009, enl. den senaste årsrapporten, 248.000 barn, eller 13%. En förfärande och oacceptabelt hög siffra, naturligtvis, som dessutom, enl. utredningsexpertis, troligtvis kommer att uppnå än högre nivåer under de därpå följande åren. 

Statsminister Reinfeldt's reaktion i ett första skede, kanske mer att likna vid en ryggmärgsreflex, var att underkänna hela rapporten. En av de första kommentarerna löd, och jag citerar: "Den är vänstervriden i sina utgångspunkter" (SvD, 2012.03.14). Ett i sig opreciserat och trotsigt uttalande som väl endast kan motbevisas genom att hänvisa till den statistik (SCB) och de seriösa och omsorgsfulla uträkningar som ligger till grund för rapportens fattigdomsindex med underliggande definitioner.

Men låt oss då, för att i någon mån göra statsministern till viljes, se ut över världen och se om där finns andra bedömningar, andra utredningar, som möjligen kan mildra den svenska barnfattigdomen enl. RB:s beräkningar. Närmast till hands ligger då givetvis EU vars fattigdomsbegrepp "Risk of Poverty" innesluter de hushåll i samhället som ligger under 60% av ett lands medianinkomst. Men även då kommer Sverige på samma nivå som RB:s uträkningar, dvs. på 13%, närmare bestämt 12,7% - ca. 241.000 barn.

För att nu ta ännu ett exempel, eller två, ang. sakernas tillstånd, så kan vi även granska UNICEF:s ovanst. rapport, "Innocenti Report Card 10", som använder sig av ett än snävare fattigdomsbegrepp, nämligen hushållsgrupperingar under 50% av ett lands medianinkomst. Procentsiffran här blir naturligtvis lägre, 7,3%, men innebär ändå att ca. 141.000 barn i Sverige lever under så svåra ekonomiska förhållanden att det kan betecknas som fattigdom. Dessutom, vilket väl ändå måste anses beklagligt, ligger vi i det sammanhanget sämst till bland de nordiska länderna. OECD - Organisation for Economic Co-operation and Development - hamnar, utifrån sina beräkningsgrunder, på samma procentsats, dvs. 7,3% fattiga barn i Sverige. 

UNICEF:s rapport visar dessutom på en annan och mycket alarmerande utveckling rörande svenska förhållanden. Sverige ligger nämligen mycket dåligt till när man mäter hur djupt barn har tillåtits falla under den fastställda fattigdomsgränsen. I en jämförelse mellan 35 rika länder kommer här Sverige först på 22:a plats, och får därmed se sig förbisprungen av länder som Ungern, Estland, Tjeckien, Polen och Grekland. 

Med tanke alltså på ovanstående - och hur gärna man än skulle vilja göra det - så går det väl knappast längre att förneka den barnfattigdom som faktiskt existerar i Sverige och som dessutom, sedan en tid tillbaks, är på tillväxt. Statsminister Reinfeldt har rätt i en sak: "Det finns minsann barn i andra länder som är ännu fattigare" (AB, ledarkrönika, 2012.06.01). Vilket det naturligtvis gör. Absolut, Sverige ligger mycket bra till vid en internationell jämförelse, men det förminskar ju inte det faktum att det lever 248.000 barn i Sverige idag som med vetenskapliga mått mätt är att betrakta som fattiga. Och att den siffran till råga på allt är i tilltagande. Vilket, bortsett från allt annat, utgör en grov kränkning av FN:s Barnkonvention som Sverige ratificerade år 1990 och därmed juridiskt förband sig att följa, och att därutöver beivra alla eventuella överträdelser av de ingående artiklarna. Alltså även Art. 27 i konventionen:

1. Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling.

Uppgivenheten som många gånger, likt hand i handske, följer av den ekonomiska utsattheten och det sociala utanförskapet som fattigdom skapar, kan slutligen få illustreras av en kommentar från en av de intervjuade i utredningen "Unga röster om socialt utanförskap i Sverige", som UNICEF Sverige genomförde i samarbete med Socialhögskolan i Stockholm: - Jag är bara 15 år, men ibland känns det redan som att allt är kört...


PS. Det är med stor bedrövelse som jag konstaterar att Göteborg - ett par mil från min egen hemort Kungälv - intar en ofattbar och absolut jumboplats i den kommunala rankingen rörande barnfattigdomen i Sverige (RB 2012). Av Sveriges 290 kommuner kommer Göteborg på plats 276 med - hör och häpna! - 18,7% barnfattigdom.
Dubbel Skam!